Knivsegg

Solens strålar letade sig in och neg, utan att genera sig, rakt på hennes ansikte. Hon kunde höra fåglars kvitter blanda sig med solen. Hörde deras vingars slag och såg dem korsa solens strålar. Det borde ha varit det ultimata uppvaknandet. Istället ruskade hon huvudet, drog täcket över ögonen och ville våga vägra gå upp.

Solen gav sig inte. Den öppnade upp allt den ägde. Hästarna utanför fönstret vandrade i hagen. Det var fler än hon som behövde äta. Hon ställde sig stelbent upp och stapplade ner till köket. Kaffet la sig i mungiporna en stund innan det halkade ner i gommen. Skorna på, kepsen, vinden i håret. De få ljusblå strimmoln som avtecknade sig, fick henne att le en kort stund, innan solen åter la sina strålar på hennes kropp. Hon välkomnades av frustanden och blanka, ådriga halsar. Doften av svettig häst mötte hennes näsa och hon kände sig äntligen vaken. Handflatan följde mankammen på det svarta stoet.  Följde musklerna längs halsen och kände styrkan pulsera där under. Den vita la mulen på hennes axel och hon kände luften från näsborrarna möta nacken. Hon tog emot värmen i kroppen och log.

Om hästhagen hade varit hennes hem så hade hon klarat sig. Levt. Nu var hon ett spöke som gled omkring utan att känna mesta tiden av dagarna. Med ben som kröktes under axlars bördor. Krav hon aldrig kunde möta. Hur hon än tog i. Sjuk som hon var.

Hon sprang på en skör knivsegg. Vackert skimrande -dock smal och vinglig. Å ena sidan hästarna, vinden, och värmen. Å andra sidan sjukhus, myndigheter, möten, papper, överklaganden. En ständig strid om rättigheter som började ta ut sitt pris. Alla andra visste vem hon var. Hur hon tänkte och resonerade. En smitare var hon likt många andra. Det var nästan så att de liknade sjukskrivningen med semester. Och hon matade väl inte hästarna? För då kunde hon allt jobba. Skava in några kronor på statskontot.    
                                            
För all del kände hon värdet av sig själv i de skor hon stod i. Läckande sula, trasig tå och fransig klack. De var som henne- inte värda en enda spänn. Endast en utgift i form av betald sophämtning.
Hon knyckte till med nacken och skuggade solen med handflatan. Precis som hon lämnat sitt jobb med vilje. Det hon tyckt så mycket om. Ena dagen fullt betrodd med viktiga uppgifter för att plötsligt en dag stå utan ork eller hälsa. I samma sekund uppfattas som smitare, lögnare och simulant.

Hon drog en spottloska i backen. Solen stod högt på himlen och dess strålar fortsatte göra sitt jobb. Sånt alla tog för givet. Precis som att mänskor överlag tog för givet att de skulle vara friska för alltid. Eller om de mot förmodan skulle drabbas av nån svaghet, att de av ren målmedvetenhet skulle borsta av sig skiten och bara gå på. Fortsätta jobba och leva som vanligt. Precis som om ingenting hade hänt. När ens själ dragits upp med rötterna och kroppen blivit manglad.

Hon log snett och borstade bort lite damm på knäet. Fortsatte gå mot huset. Fåglarna sjöng. Dansade ivrigt på strålars skär. Molnen gled taktfullt vid sidan om. Hon gick in och slog sig ner med viss anspänning. Hon skulle ljuga för sig själv om hon inte erkände att det lurade gälla, vridna och skeva toner där vid köksbordet. Och hon var ensam med alltihop.

Det som är vackert

Fånga det som är vackert, sa hon och lutade sig tillbaka i gungstolen. Lockarna flög i takt med gungandet. Fåglars kvitter följde genom myggnätet till det vidöppna fönstret. Björkars sus la sig som bomull ovanpå luften. Hon satte sin fåriga hand på gungstolens handtag och log finurligt mot mig. Precis som om hon visste om alla sanningar. Jag log tillbaka. Ville följa med fingret längs hennes fåriga kind. Stanna upp precis där skrattgropen gjorde hål. För att fortsätta till hennes röda smala läppar.

Hon sjöng. Tittade ut genom fönstret och nynnade som så många gånger förr. Jag såg inre bilder på häst och vagn. Hölass och grepar. Logen där man kunde hoppa från högsta bal till sista. Affischer från "Starlet" som satt uppsatt på väggen. Böljande oändliga ängar när jag slöt mina ögon, vilka abrupt slutade när nynnandet bröt av.

Hon hade levt med kossera hon. Inte bokstavligt talat, men gått med dem från hage till hage. Inte endast sjungande, då det fanns mången knepig mänska i byn. Det gällde att passa sig. Dock inget att klaga över när ändå ingen vuxen hörde. Hon hade vandrat bland prästkragar, lupiner, förgätmigej med både kor och hästar bakom sig. De hade följt hennes rygg. Efter samma rygg hade även jag vandrat. Klagat på magont, fått varma flaskor att värma med. Hållit mina fingrar i fast hand.

Hon hade traskat under tunga moln och så även under lätta som vuxen. Plockat potäter, rensat landet och lagat mat. Inte alltid i glad tongång men under acceptans. Bjudit på saft till de barn som passerat gården. Frågat om de var hungriga? Tog livet som det var. Brydde sig inte om pooler eller altaner.

- Vad ska du göra, sa hon och gungade till några gånger.

Jag visste vad jag borde. Skulle ha skrivit tio jobbansökningar, gjort klart sista hemtentan och sprungit ett pass. Det borde jag ha gjort redan igår. Eller i förrgår. Jag skulle ha sms:at både Johan, Anna och Petra för länge sedan. Svarat på mailen och lämnat in datorn som börjat krångla. Städat lägenheten och börjat fundera över var jag skulle ta vägen härnäst, nu när utbildningen snart var klar.

Hon slutade gunga med en knyck. Flyttade på några kritvita lockar. Tittade ut genom fönstret som hastigast och satte sig sen ner igen. Det var hästen som sprang i hagen. Muskler som sträcktes under dess korta hårrem, ådrorna vid bringan som spelade tyst. Frustande stora näsborrar, precis som ett rusande fullblod ska ha. Blicken riktades åter mot mig och jag förstod att den krävde ett svar.

- Jag ska gå ut och plocka blommor om du tycker att det är bra.

Hon satte hastigt fötterna i marken och la åter blicken ut mot björkarna och hästen i hagen. Den hade slutat springa nu.

- Tror jag. Skriva lite tenta, kanske springa och sen lägga mig i hammocken en stund. Om det går bra.

Blicken som mötte mig var frank. Gör det du vill flicka lilla. Så länge du är öppen för det som är vackert. Så att det inte går dig förbi.

Ja la handen ovan hennes hand. Rörde den lite spruckna tummen med mitt pekfinger. Tittade upp mot hennes plirande ögon. Strök hennes kind. Hörde nynnandet i mig. Kände hennes ro. Hon var allt som var vackert. Mitt framför mig. Hon hade inte gått mig förbi. Vi gick ut. Hon nynnande, haltandes. Jag tyst med starka ben. Till hammocken där vi satte oss ned. Ingen sa något mer den eftermiddagen. Vi lyssnade på humlors sång, fåglars skratt, vindens strofer. Vi delade varandras axlar. Lät våra huvuden vila mot varandra. Hörde hjärtans varma slag slå. Allt det som är vackert.

"Fånga det som är vackert.
Ty det kommer inte alltid självmant.
Sträck ut din hand. 
Fråga. 
Öppna dina sinnen.
Hör fågelläte. 
Lyssna till vindars sång. 
Hör havets vågor dundra.
Slå en tärning och lyssna till rullandet.
Fem eller sex.
Spelar ingen roll.
Om du inte bara vill vinna.
Istället för att stanna."


Ja de lät ju jävligt snusförnuftiga de där raderna. ;)

Fel

Var det så noga vems fel det var? Egentligen? Hon drog hårslingan bakom högerörat och rätade på ryggen. Axlarna bak hade hon sagt den där gymnastikläraren hon haft under högstadietiden. Orden satt i än tjugo år senare. Bubblorna la sig över de långa smala fingrarna medan glas efter glas blev klarare och förpassade till torken. Solens strålar letade sig in genom köksfönstret, porslinet stod rent glänsande. Bara hon var gjord av skit.

Tankar som virvlade likt moln i hennes huvud. Tunna moln, lätta moln, ljusa moln och så även regntyngda tunga. Allt rymdes i samma lilla skalle. Skiten satt lite längre ner någonstans i hjärtetrakten. Guppade upp och ned i maggropen för att sedan åter halka upp i bröstkorgen. Sitta fast där i garnet som höll all skit kvar.

Hon gjorde det av fri vilja. För inte var hon dömd i domstol eller inlåst bakom lås och bom med slängd nyckel. Hon var så fri man kunde vara. Rent fysiskt. Hon lämnade disken, gick ut och satte sig på cykeln och trampade med frenesi. Släppte händerna från styret och lutade sig bakåt. Håret böjde sig för vinden och om hon inte vetat annat hade man kunnat tro att hon var lycklig. Fälten avlöpte varandra, blommorna i diket följde varandra i färgerna. Luften var frisk såsom den kunde bli efter en regnskur.

Hon öppnade munnen och smakade på vinden. Den varken kändes eller smakade annat än bitterhet. Öronen klang av olåt medan vindens sus gjorde sitt bästa för att tränga in. Cykeln fortsatte troget att rulla, benen följde tramporna, men skrattet satt fast. Hon sträckte ena handen mot trädens grenar. Kände strukturen från bladen mot handflatan. Det var hennes fel.

Cykeln ställdes vid dikeskanten och hon satte sig på huk vid sidan av. Hade hon inte alltid gjort andra människor olyckliga. Besvikna. Ställt till det både för den ena och den andra. Hon var ingen att lita på. Blev alltid för trött, fick huvudvärk vid fel tillfälle, skrattade högt när man inte borde skratta alls. Hon hade alltid startat stormen i vattenglaset där hemma. Sagt fel ord. Inte försökt tillräckligt mycket. Haft fler mänskliga fel än vad som var okej.

Trots det alla gjort för henne så log hon aldrig inombords. Bara munnen som vreds till nåt som skulle likna ett leende. Blåklockan i diket där hon satt log mot henne i samma ögonblick och svajade till. Hon drog fingrarna försiktigt kring bladen och förundrades en stund över hur något så litet kunde fånga henne så.

" Plocka dom aldrig med rötterna", hade hon sagt mormor. Då kommer de aldrig igen.

Det slog henne omedelbart. Det var det hon hade blivit. Plockad med rötterna.

De hade vetat hur hon skulle vara, göra, bete sig och tycka om. Ifall hon gjorde som de tyckte så skulle det gå bra för henne. Om hon bara lyssnade. Till andra. Glömde sig själv. Förlorade sina rötter. Var det hennes fel att de skrikit och gapat? Inte nöjt sig trots att hon gjort sitt bästa. Faktiskt kämpat mer än hon orkat. Lagt blod, svett och tårar på golvet och endast blivit beskylld för att smutsa ner. Svärta ner.

Hon la en hårslinga bakom högerörat. Kände en gång till längs blåklockans konturer och släppte en suck. Ställde sig upp och såg sig omkring. Hon kände sig ny men ändå gammal. Samma gistna unka suckar drog genom själen medan tankarna förde sig något annorlunda. Det spelade roll vems fel det var. Frågan var om hon var orsaken till allt det onda.