En av katterna är inne för rakning medelst borttagning av kulor. Till veckan är det andra kattens tur för kastrering. Eller otur. Smuls tur. Han Zimbamannen var tyst och lugn i buren idag. Lugn överlag. Smul lär skrika och mjaua hela vägen lång och kommer nog både känna sig kränkt och upprörd över ev hantering. Det är olika det där hur saker upplevs eller uttrycks. Somliga har dessutom ständigt åsikter som ska uttryckas i parti och minut medan andra finner sig. Smul är för övrigt född utomhus av mamma vildkatt och sedermera upplockad av katthemmet. Han Zimbamannen är dryga året och har inte haft det så kul. Jag åkte och hämtade honom för att han skulle avlivas -inte för att vi behövde fler katter egentligen. Men nu har vi fått igång honom så han leker och far omkring i alla fall.
Annars upplever jag mest en frustration över somlig förkylning. Och en frustration över att vilja rida och åka skidor i snön. Det är tamefan sorgligt att kroppen ska ta sån tid på sig för läkning.
Jag har dock planerat att träffa en mänska jag inte sett på många år imorgon så det vill till att steppa upp måendet....
I övrigt så....
- förstår jag mig inte på karlar....inte alls....
-har fullständigt lackat ur på politik...
-ätit upp Pyrets kladdkaka hon gjorde igår...hon bakar mkt...
-gläds över att Pyret må bättre...
-räds lite det faktum att Pyret försöker omvända varenda klasskamrat på skolan att de ska börja äta glutenfritt. Några verkar nappa förvisso, medan somliga går i strid. Hoppas Pyret hajar vad hon ger sig in på och att hon står pall för mothuggen.
-gläds över info från Pyrets lärare....de tycker att hon är konstnärlig och estetiskt lagd...kul att hon blir uppmuntrad i detta...
fredag 6 februari 2015
torsdag 5 februari 2015
Komplex traumatisering och en somlig patient utan problem.
Jag är tom på ord,
en rullande tunna,
med ihåligt lock,
bara ett långt eko.
Jag famlar omkring,
letar febrilt,
efter någonting,
en endaste ledtråd.
Var började jag,
hur blev det så här,
hur valde jag,
varför är jag som jag är?
Jag vill säga nåt,
berätta ordentligt,
men vet inte vad,
dock något viktigt.
Trampar vilse på hållplatsen,
stirrar på nummer,
glor på riktningar,
var ska jag?
Kylan biter i kinderna,
röken efter andetagen,
är jag glad för,
jag finns ändå till.
Jag vet inte vad jag vill,
eller var jag ska,
jag vill berätta något,
hittar bara "hjälp mig".
Man pratar ofta om skräck, panik och ångest när man beskriver hur dåligt man mår. Sånt som är svårt att uppleva. Det är ändå på nåt sätt hoppfullt när man känner känslor, upplever något annat än att vara alldeles avstängd. Avskärmad med huvet i en för trång glastub. Sitta i tåget och se landskapet rusa förbi, utan att se på riktigt. Mest att världen utanför tillhör alla andra, allt det goda gå en förbi. Tänka så utan att känna en enda känsla samtidigt förutom overklighet.
Gå till en terapeut och be om hjälp, utan att ha några problem att tillkännage. Be om hjälp trots att man haft den bästa av barndomar. Berätta om de minnen man har och det enda man har att tillkännage är bilder av böljande gräs, lupiner, hängmattor, sol, bad, klippor, gott fika och ekonomisk trygghet. För att inte tala om hopprep, kompisar, välskötta häckar och stadiga rutiner. Man har haft allt men ändå blev man knäpp och misslyckades totalt. Galenskap med stort G.
Man sitter där och stirrar i den där knarrande fåtöljen medan den mittemot tittar på en rakt i ögonen. Vackra ögon tänkte jag. Snälla. Men även om man är snäll så är det svårt att hjälpa till om den som söker hjälp inte ens har några problem att formulera.
Alla kommer inte till terapin med en klar berättelse om hur full pappa varit, eller hur mamman varit frånvarande eller att man flyttat runt i olika familjehem. Det finns de som känner att något är väldigt fel, men inte vad som är fel. Ibland kanske den personen kan förnimma en känsla av att vilja brinna upp och försvinna eller lägga sig i ett dike och bara dö. Tyna bort för att vederbörande inte orkar mer. Kanske att personen ibland går över gatan utan att se sig om, eftersom det ändå inte spelar någon roll om den blir påkörd. Kommer det ens att kännas? Att bli påkörd, överkörd?
Under det första året i terapi kunde jag nog nästan enbart beskriva händelser med orden dåligt eller hemskt. Ingen större variation eller något som nån terapeut godtar. Jag var ett ufo på terapin men väl fungerande i mitt jobb. På så sätt att jag gjorde mitt jobb i alla fall. Det syns inte alltid utåt när man själv faller samman inombords.
När jag tänker på den där terapeuten, som jag även nu har kontakt med, så känner jag kärlek. För det är kärlek att gång efter gång lyssna på nåns tuggande tjat utan att för den skull vika från agendan, ge fan i allt eller nappa när vederbörande patient försöker komma runt det som är svårt på allehanda fuffensliknande, provocerande sätt. Jag har varit en dryg jävel att ha i samtal -den saken är säker. Ifrågasatt det mesta. Metoder, hennes syfte, ramar etc. Framförallt om hon verkligen vill mig väl. Det är en form av kärlek att stå ut, vänta kvar, vara med i allt det smärtsamma, fortsätta ifrågasätta och vara obekväm. Även om det är hennes jobb. Numer säger jag ja tack o amen till det mesta hon säger. Brukar bli påmind om det och få en o annan påminnelse om hur jag varit förut.
(Vafan. Jag får skärpa mig!)
Nåja, varför kommer detta upp nu. Sitter man inte i dravlet igen med skolsulorna fulla av skit. Jag menar lite traumatiserad av senaste året. Skillnaden är dock att jag nu vet överlag vem jag är, vad jag tycker/tänker och varför jag reagerar som jag gör. Jag har kartan. Ett innehåll. Det är stor skillnad på att uppleva en traumatiskt händelse så här när man har en grund att stå på. Stor skillnad mot att systematiskt under en lång tid, utsättas för allehanda skit. Det fragmenterar ens själv och förstör den där härliga trygga anknytningen man förmodas ha för att kunna utvecklas.
Komplex traumatisering (ptsd) såg jag att det har döpts till när man åker på upprepade trauman/anknytningstrauman. Ja det är komplext värre kan jag lova. Det kan ta dö på folk.
en rullande tunna,
med ihåligt lock,
bara ett långt eko.
Jag famlar omkring,
letar febrilt,
efter någonting,
en endaste ledtråd.
Var började jag,
hur blev det så här,
hur valde jag,
varför är jag som jag är?
Jag vill säga nåt,
berätta ordentligt,
men vet inte vad,
dock något viktigt.
Trampar vilse på hållplatsen,
stirrar på nummer,
glor på riktningar,
var ska jag?
Kylan biter i kinderna,
röken efter andetagen,
är jag glad för,
jag finns ändå till.
Jag vet inte vad jag vill,
eller var jag ska,
jag vill berätta något,
hittar bara "hjälp mig".
Man pratar ofta om skräck, panik och ångest när man beskriver hur dåligt man mår. Sånt som är svårt att uppleva. Det är ändå på nåt sätt hoppfullt när man känner känslor, upplever något annat än att vara alldeles avstängd. Avskärmad med huvet i en för trång glastub. Sitta i tåget och se landskapet rusa förbi, utan att se på riktigt. Mest att världen utanför tillhör alla andra, allt det goda gå en förbi. Tänka så utan att känna en enda känsla samtidigt förutom overklighet.
Gå till en terapeut och be om hjälp, utan att ha några problem att tillkännage. Be om hjälp trots att man haft den bästa av barndomar. Berätta om de minnen man har och det enda man har att tillkännage är bilder av böljande gräs, lupiner, hängmattor, sol, bad, klippor, gott fika och ekonomisk trygghet. För att inte tala om hopprep, kompisar, välskötta häckar och stadiga rutiner. Man har haft allt men ändå blev man knäpp och misslyckades totalt. Galenskap med stort G.
Man sitter där och stirrar i den där knarrande fåtöljen medan den mittemot tittar på en rakt i ögonen. Vackra ögon tänkte jag. Snälla. Men även om man är snäll så är det svårt att hjälpa till om den som söker hjälp inte ens har några problem att formulera.
Alla kommer inte till terapin med en klar berättelse om hur full pappa varit, eller hur mamman varit frånvarande eller att man flyttat runt i olika familjehem. Det finns de som känner att något är väldigt fel, men inte vad som är fel. Ibland kanske den personen kan förnimma en känsla av att vilja brinna upp och försvinna eller lägga sig i ett dike och bara dö. Tyna bort för att vederbörande inte orkar mer. Kanske att personen ibland går över gatan utan att se sig om, eftersom det ändå inte spelar någon roll om den blir påkörd. Kommer det ens att kännas? Att bli påkörd, överkörd?
Under det första året i terapi kunde jag nog nästan enbart beskriva händelser med orden dåligt eller hemskt. Ingen större variation eller något som nån terapeut godtar. Jag var ett ufo på terapin men väl fungerande i mitt jobb. På så sätt att jag gjorde mitt jobb i alla fall. Det syns inte alltid utåt när man själv faller samman inombords.
När jag tänker på den där terapeuten, som jag även nu har kontakt med, så känner jag kärlek. För det är kärlek att gång efter gång lyssna på nåns tuggande tjat utan att för den skull vika från agendan, ge fan i allt eller nappa när vederbörande patient försöker komma runt det som är svårt på allehanda fuffensliknande, provocerande sätt. Jag har varit en dryg jävel att ha i samtal -den saken är säker. Ifrågasatt det mesta. Metoder, hennes syfte, ramar etc. Framförallt om hon verkligen vill mig väl. Det är en form av kärlek att stå ut, vänta kvar, vara med i allt det smärtsamma, fortsätta ifrågasätta och vara obekväm. Även om det är hennes jobb. Numer säger jag ja tack o amen till det mesta hon säger. Brukar bli påmind om det och få en o annan påminnelse om hur jag varit förut.
(Vafan. Jag får skärpa mig!)
Nåja, varför kommer detta upp nu. Sitter man inte i dravlet igen med skolsulorna fulla av skit. Jag menar lite traumatiserad av senaste året. Skillnaden är dock att jag nu vet överlag vem jag är, vad jag tycker/tänker och varför jag reagerar som jag gör. Jag har kartan. Ett innehåll. Det är stor skillnad på att uppleva en traumatiskt händelse så här när man har en grund att stå på. Stor skillnad mot att systematiskt under en lång tid, utsättas för allehanda skit. Det fragmenterar ens själv och förstör den där härliga trygga anknytningen man förmodas ha för att kunna utvecklas.
Komplex traumatisering (ptsd) såg jag att det har döpts till när man åker på upprepade trauman/anknytningstrauman. Ja det är komplext värre kan jag lova. Det kan ta dö på folk.
söndag 1 februari 2015
Vikten att tanka mellan psykbryt
Jag har dålig kontinuitet i bloggandet onekligen. Nåja, jag hankar mig fram. Strider mot mörkret både det inom mig och det utanför fönstret. Var har solen/ljuset varit senaste halvåret? Jag strider även mot förra årets januari- minnena. Sådant som behöver bearbetas. Både hur sjuk jag var och hur jag blev bemött och faktiskt övergiven. Det blev ett smärre trauma.
Men jag har god hjälp av djuren. De bara finns där. Jag är enormt tacksam för prickarna jag har som både avleder och stöttar. Katterna och upptåg. Fjant som alltid vill vara social. Snutt som är stabil. Jag lever inte heller på folkfronten ensam på en öde ö utan har några gamla riktigt bra vänner som funnits länge. Sånt är guld värt.
Till syvende och sist är man ändå ensam med sitt mående och sina känslor av den enkla anledning att man inte sitter ihop med nån annan. Det är ingen annan som gör jobbet åt en, utan man får ta emot stöd, kavla upp ärmarna och traska på. Igenom regn, rusk och annat. Jag har bearbetat trauman förut och jag vet att man kan komma vidare. Man måste inte gå med flashbacks i alla oändlighet, eller den där ångesten från förr. Man kan komma till ro. Minnena bär man alltid med sig men skräcken och panikkänslorna kommer att lägga sig så småningom. Det är bara det att jag tycker att det är onödigt. Man kanske inte ska behöva bli bemött på det här sättet när man söker vård.
Annars så är vi noga med maten här hemma. Äter det vi tål numer. Pyret kämpar också på och mår mkt bättre. Jag har hitintills klarat alla hundraåttio förkylningar som Pyret drar hem betydligt bättre än förut. Jag är glad så läng vi slipper flunsan...tror det kan bli drygt för Pyrets o min kropp.
Jag tankar mig på vit, ljus snö, hästmular, andetag och frustningar. Katternas spinnande och mys och upptåg med prickarna. Spelar spel med tvåbenta. Däremellan så bryter jag ihop när det passar. Rensar systemet. Ungefärligen så.
Men jag har god hjälp av djuren. De bara finns där. Jag är enormt tacksam för prickarna jag har som både avleder och stöttar. Katterna och upptåg. Fjant som alltid vill vara social. Snutt som är stabil. Jag lever inte heller på folkfronten ensam på en öde ö utan har några gamla riktigt bra vänner som funnits länge. Sånt är guld värt.
Till syvende och sist är man ändå ensam med sitt mående och sina känslor av den enkla anledning att man inte sitter ihop med nån annan. Det är ingen annan som gör jobbet åt en, utan man får ta emot stöd, kavla upp ärmarna och traska på. Igenom regn, rusk och annat. Jag har bearbetat trauman förut och jag vet att man kan komma vidare. Man måste inte gå med flashbacks i alla oändlighet, eller den där ångesten från förr. Man kan komma till ro. Minnena bär man alltid med sig men skräcken och panikkänslorna kommer att lägga sig så småningom. Det är bara det att jag tycker att det är onödigt. Man kanske inte ska behöva bli bemött på det här sättet när man söker vård.
Annars så är vi noga med maten här hemma. Äter det vi tål numer. Pyret kämpar också på och mår mkt bättre. Jag har hitintills klarat alla hundraåttio förkylningar som Pyret drar hem betydligt bättre än förut. Jag är glad så läng vi slipper flunsan...tror det kan bli drygt för Pyrets o min kropp.
Jag tankar mig på vit, ljus snö, hästmular, andetag och frustningar. Katternas spinnande och mys och upptåg med prickarna. Spelar spel med tvåbenta. Däremellan så bryter jag ihop när det passar. Rensar systemet. Ungefärligen så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)