Hallå!

Det var ett tag sedan jag bloggade. Jag har inte haft lust helt enkelt eller haft något att skriva om. Överlag blir det glest mellan inläggen. Nog har jag funderat på om jag ska stänga ner bloggen. Dels av ointresse och dels för att jag vill lämna mycket bakom mig. Jag vill lämna de här orden, kapitlen och gå vidare. Vet inte ens om jag har något behov av att blogga överhuvudtaget eller om jag ska börja om på nytt, med en ny blogg. Hursomhelst har jag inte mycket vettigt att säga.

Nåja, inget större problem, det löser sig på det ena eller det andra sättet.

En lägesrapport då:

1. Det är underbart !! att ha hästarna hemma och jag och Pyret har så kul ihop och med dom. Psyket och kroppen fick sig ett rejält uppsving.
2. Trist att den där Fjant drog hem en dryg förkylning och smittade stoet som blev rejält mkt sämre än vad han blev.
3 Roligt med kattunge som vi hämtade på ett udda Place. En by utslängd mitt uti intet. Tatuerade män som rökte moln, lagade trasiga bilar och vrängde sig med kvinnfolk som inte sa nåt.
4 Lite mer pyssel med en kattunge än vad jag tänkte mig-det var längesen vi hade en-den är överallt....och vill slåss med hundarna.
5. Släkten är som vanligt.
6 Bachelor är fortfarande lika bra att se på.
7 Kaninerna älskar varandra och jag är fortfarande säker på att de är honor båda två.
8 Doriskatten är fortfarande på rymmen
9 Prickvovvarna vaktar blåbärsbusken på gården med sina liv. Höll på att dräpa två fåglar när länsstyrelsen var här.
10 Enligt länsstyrelsen hade vi en god förståelse för hur ulv fungerar mkt pga våra hundar. Rovdjur som rovdjur.

Noll rubrik

Det är varmt. Om nån stackars sate nu missat det. Jag lever med en fläkt under armen, mkt vatten, solskyddsfaktor och paraply=bärbart parasoll. Men jag är glad för att jag ändå kunnat bada lite i år. Förra året gick det inte pga somliga sår och blåsor på ogynnsamma ställen. Kan till och med njuta lite i solen. Det räcker för mig. Klarar numer femhundra meter i sträck o gå. Inte illa för en invalid.

Det som stör och skrämmer lite nu är att jag måste laga en tand. Ser att det är ett smärre mörkt hål i hörntanden. Och jag törs inte ta bedövning för vem vet hur det slutar men jag är apkass på att laga tänder när det gör ont. Tycker det gör sådär äckligt ont i tanden.

Nä, usch. Man kanske ska rycka ut tanden för egen hand. Jag har ju så många ändå o äta med.

Det blir inget seriöst inlägg av det här - det känner jag. Det blir sällan seriösa inlägg förvisso annars heller, så det här smälter väl in i mängden så att säga.

Ja och slutligen så är det som förut. Jag har djur som gäckar mig. En katt som rymt hemifrån, en häst som vägrar komma hem och ett sto som leker drake. Men man är van. :)

Hästar och invalider

Förra inlägget handlade om hästar. Såna där djur på fyra ben som kan orsaka en mer än några FÅ gråa hår. Den ena hästen vägrar tydligen att åka transport på ett mycket övertygande sätt, för att vara så ung. Stoet härjar med sina lagkamrater i hagen där hon går. De senaste dagarna har detta trappats upp. Den ena hästen jagade hon ner i sjön häromdan, dagen efter föste hon ut gårdsgeten som råkat hamna i hagen. Därefter hunden. Hon är på gott humör draken. Nej.

Detta innebär alltså att stoet behöver hem pga drygt uppförande alt fel hopplock av lagmedlemmar. Hon kan inte stå ensam här hemma, så till vidare får vi väl dela av den hagen där borta med nån tråd. Men de som har henne är väl rätt nöjda överlag med det hela. Hemma brukar hon vara bestämd men snäll och väldigt lätthanterlig. Men, men man vet aldrig med hästar...

Det är inget bra att vara invalid när det är så här. Rätt oförenligt med hästägande faktiskt, då man känner att man lastar problem på andra att "lösa" det hela.

Nog om det.

Jag har trasslat mig ut till klipporna och sjön två dagar i rad hursomhelst. Vi åkte via campingen, lyfte vägbommen,  med hänvisning till "Invalidos i bilen". Kom därmed nästan direkt upp till klippbadet. Men hör och häpna ca 200 meter enkel gåresa inklusive bärande stol och grejer fixade jag. Lämpligt med moln för solen och isgrader i vattnet. Hundarna var med och trodde de skulle vakta våra platser när det kom nytt folk. Nä de ska väl mest tala om att det kommer nån NY som de hitintills inte sett på klipporna förut. Tack för den infon.

Det är härligt att vara nära sjön. Det ger ro och lugn. Vila åt hjärnan. Jag har pga det underbara måendet inte sett vatten , förutom regn på ca ett år nästan. Är det nåt de här dagarna som varit lite tragiskt så är det väl småfiskdöden som hundarna och Challe och Pyret orsakat. Första dagen välte hundarna omkull skålen så alla fiskarna rann ut på berget och stendog. Idag glömde människorna dom i solen så det blev för varmt eller vafan det var så de dog. Tragiskt var ordet. Det ser hursomhelst lite lustigt ut när två människor och två prickiga går i vattnet ihop och det ska samlas fisk i håv odylikt. Inte helt smidigt heller på hala klipphällar.

I de lägena är det skönt att vara invalid.

Bladder - Om du inte är djur/hästintresserad så hoppa över det här....

Pyret är i en ålder nu som jag själv tyckte var härlig. För att inte tala om åldrarna därefter. Tidiga tonåren när man kunde göra alltmer på egen hand, umgås mycket med roliga kompisar. Vara i stallet och hästarna. Pyret går på ridskola och rider hos kompis och granne. Sen råkar vi själva ha två egna hästar. Stoet har hon inte ridit på så mkt eftersom det trots allt inte är nån ponny och den yngsta är för ung.

När Pyret nu blivit alltmer intresserad av häst så väcker det både det ena och det andra. Om hästintresset håller i sig så kommer hon ha något att alltid brinna för i livet. Ha den där nära kontakten med djur som är så välgörande. Hon kommer att utvecklas automatiskt eftersom man ganska ofta måste "ställa sig bredvid" när man håller på med häst. Man måste fundera över sig själv, vad man själv gör som bidrar till att saker fungerar respektive inte fungerar i ridningen och kontakten med hästen. Pyret kommer få lära sig kroppskontroll och anatomi. Hon kommer att få lära sig att ta ansvar i högre utsträckning än många andra barn, som inte håller på med häst.

Det som ligger på minussidan är att livet rent ekonomiskt blir svårare när man har hästintresse. Om man nöjer sig med att rida på ridskola så kanske det inte är så svårt att dra det runt, men om man vill ha egen häst så kräver det viss inkomst. Det kan bli en somlig stress att alltid försöka spara och vända på kronor och ören för att kunna ro iland hästkostnaderna. Om hon vill tävla så ställs än mer krav. Det var en i ryttareliten som sa att " att den här sporten kan knäcka dig", ungefärligen. Nu är elitnivå en sak, men träna och tävla häst, brottas med skador, hitta rätt tränare....det är roligt men krävande.

Jag har föräldrar som alltid tyckt och ännu tycker att hästintresset är farligt, onödigt och opraktiskt. Därmed har jag jobbat i rejäl motvind. Det behöver ju inte Pyret. Sen tycker jag att det har haft sina fördelar också att ha hästintresset för sig själv, utan föräldrar som lägger sig och ställer krav. Kolla in många "ponnyföräldrar"!! I motpol till detta så har man ibland stått och suktat på andra som åkt iväg på träningar i transporter med föräldrar som hjälpt till och betala och visat intresse och förmedlat kunskap. Nu skaffade vi som hade ointresserade föräldrar oss kunskaper ändå. Vi var med de äldre i stallet och fick hjälpa dom och på så vis lärde man sig. Längre fram tjuvåkte jag ibland med andra, utav de där äldre, som åkte iväg och tränade. Vi tog även upp tränare till stallet som vi red

När man lär sig den långa,krokiga vägen så gör man en hel del misstag förstås. En hel del farligheter får man vara med om som kanske inte skulle ha upplevts. Om man inte har pengar att rida välstammade, välridna hästar, så hamnar man ofta på dom som kräver sin ryttare, som är unga eller allmänt svåra både i hantering och ridning. I det läget när man skulle haft en lugn, utbildad och trygg häst.

Jag tjuvred en del när jag var en 6-7-8 år på min kusins häst hos mormor och morfar. Hon red ut i skogen och jag gick med, lovade mina föräldrar att bara gå bredvid. Det dröjde ju inte mer än fem min när vi nått skogen så hoppade jag upp bakom sadeln också red vi två personer. Mysigt. Sen hade min kusin lite egenhändigt hopsnickrade lektioner där hon longerade hästen och jag fick utöva sitsträning utan stigbyglar, armarna rätt ut också hade vi ett litet hinder på ena sidan volten. När ingen såg. Detta var min ridutbildning när vi började hyra hästar i ett stall som tonåringar. Jag kunde inte mycket och vi ställdes mot några rutinerade fjordhästar och en kallblodig travare. Det var knep och knåp bara att hämta de där fjordhästarna i hagen utan att för den skull bli stegrad på. De var väl less på folk hästarna. Men vi red och betalade och till sist slutade vi betala mot att vi tog hand dom  istället.

Därefter blev det fodervärdshästar = låna häst. I mitt fall tillsammans med en kompis. Först ett mindre kallblod har jag för mig. Därefter en arab, 1.47 hög, som hette Lillan. Hon var mest sutten på och utöver det enormt ängslig, stressad och spänd att hålla på med. Duktig på att väva i boxen. Bra projekt när man är fjorton. Jag ramlade av redan när vi var och provred. Pinsamt värre. Ofta går det ändå tydligen, även om man inte har så mycket kunskap så länge man inte ger sig. En red, den andre ledde också gav vi oss ut på grusvägar och mötte bilar och andra farligheter. Enträget. Det tog tid att få bort vävandet, däremot visade hon sig vara en fantastisk ponny att rida på. Rörde sig jättebra och hade talang för hoppning med. Rädslan på ritterna försvann fort och till sist även vävandet i stallet.

I efterhand kan man säga att vi red för mkt på henne i förhållande till åldern. Nu var hon tidig och växa, vi tränade inte mycket eller länge på volten utan red mest ut i lugnt tempo. Men ändå. Sånt man begriper i efterhand. Hursomhelst var han arabuppfödaren till gubbe väldigt nöjd över resultatet så att han erbjöd oss att ta en ny foderhäst. En arabskimmel som han hade gett 75 000 för då som unghäst. Det tyckte vi var för mycket ansvar och försökte förklara att det mest var tur att det hade gått så pass bra som det gjort med förra hästen.

Vi grät och sörjde Lillan ett tag och därefter skaffade vi en ny foderhäst. Leone, ett fullblod på tio år. Trevlig häst som dock inte var särskilt välutbildad. Henne hade vi också i ett år. Samtidigt fick vi låna de äldres hästar i stallet vilket var stort. Ett fullblod och ett halvblod med arab i. Både väldridna hör och häpna och tävlades i dressyr. Det här blev väl startskottet för mitt dressyrintresse egentligen. Någonstans här lyckades jag få gå på ridskola ett år, för att jag tyckte det behövdes. Det blev ingen lång karriär där då ridläraren höll på att slå ihjäl hästarna som han satte sig upp och red på. En allmänt osund kultur rådde.

Vi gick ur ridskolan och gick med i en nystartad ridklubb som var för alla. Travhästar, ponnysar, halvblod utan härstamning etc. Jag blev fodervärd till annan häst. Ett varmblod och en kallblodig travare. Den sistnämnda sprang lös bredvid i skogen när jag red på den andra hästen. Där höll jag till några år. Red även kompisars hästar.

När jag fyllde arton år begav det sig så att jag skaffat pengar så jag kunde köpa häst. Det blev en angloarab. Jag älskar araben för sin sällskaplighet, vänlighet och intelligens men tycker att de är för små. Därav är anglon ett bra alternativ. Jag träningsred mycket dressyr, tävlade en del och vi startade ett lag i dressyren. Återvände på tävling till den där ridskolan, vann faktiskt båda klasserna, men de på läktarna tyckte det var sport att skrämma hästen på prisutdelningen, så upplevelsen blev ändå sådär. Jag slog min engelskalärare hursomhelst. Var det därför hon sänkte mitt betyg i ämnet det året? HA!

Jag red nästan jämt ledig tid- på min häst och andras hästar. Höll gratislektioner flera ggr i veckan med de yngre ryttarna. Kom hem kl 23.00 varje kväll. Tävlade med blandade resultat. Dock var hästen sjuk väldigt ofta. Sparkad i hagen otaliga ggr, hundra hovbölder och infektioner. Jag la ner tävlandet till sist och fokuserade på att hålla hästen frisk. Läste hundra böcker om hästars hälsa. "Håll hästen frisk" var utnött. Det var ett heltidsjobb. Det var något jämt. Men jag red när det gick. Stallet delade jag med en ridinstruktör/utbildare så jag hjälpte henne att rida de hästar hon hade där på utbildning. Fick även rida hennes dressyrhäst ibland, så det blev ändå mkt ridning. Vad gällde min häst, visade det sig till sist att hon hade en ovanlig form av leukemi och hon fick somna in. Jag skulle aldrig ha häst igen.

                                                Snutt 1 år ung.


Det tog två månader så hade jag köpt en ny häst "Snutt". Henne har jag kvar ju. Hon var ett år när jag hämtade henne. En väldigt rolig tid med tömkörning, promenader, vänja vid träns och sadel etc. Jag fick mkt hjälp utav ridinstruktören i stallet, så det var ju väldigt tacksamt. Jag red in henne själv och det var helt okomplicerat. Tränade en hel del dressyr i många år, men tävlandet har inte dragit i mig igen.

De senaste åren har jag inte ridit pga den fantastiska hälsan. Betäckte ju stoet av den anledningen bla. Då kom han Fjant. Det är väl där jag står nu i hästbestånd. Det är många hästar jag träffat, mött på vägen sen tonåren. Har sagt hej till många och så även adjö. Jag är ändå tacksam över att jag inte alltid haft de "lättaste" eller tjusigaste hästarna. Det har gett mig en bättre förståelse för "hästen" skulle jag vilja påstå och för hur jag själv fungerar.

Det blir intressant att se vilken resa Pyret ska ta.