Jag är jag

Jag står här,
jag är jag,
och ingen annan,
bara jag.

Om det får duga,
om det finge gå,
ifall jag kunde vara jag,
och ingen annan.

Ifall jag skrattade högt,
och det gick bra,
för att min röst är jag,
sån som jag är.

Om jag kunde få andas ut,
rapa så högt jag kan,
mitt läte,
få breda ut mig.

Jag står här,
jag är bara jag,
tänker inte fråga nåt mer,
ifall det går bra.

Smoothies och gröna grejer

Ligger här efter att ha genomfört dagsverken som att duscha och klä på sig. Det går lite lättare nu i alla fall och jag är inte tokandfådd efteråt längre. Ja och därefter matintag och utsläpp av hundar i trädgården. Sen är man färdig...

Maten är väl likt den på hälsohem höll jag på och säga. Smoothies och gröna grejer. Jag har som plan att växla upp immunförsvaret nämligen. Vi får väl se om det går och hur lång tid det tar. Gluten/vete äter jag ju inte eftersom jag inte tål det. Jag får dessutom ont i magen av mjölk så det går också bort. Istället driver jag med kokosmjölk/fett/olja, mandelmjölk, mandelmjöl, ja glutenfritt mjöl o pasta etc. Men jag har tänkt uppgradera det här nu och ta bort rätt mycket av spannmålet och hälla i mig än mer grönt.

Jag tycker inte att det är svårt att ha bytt kost. Tycker att jag mår bra av att äta annan frukost och magen blir allt bättre. Ska väl köpa nån sån där grönsaksmixer dock eftersom den andra mixern inte fixar broccoli o dylikt. Blir lättare då när jag kan fixa maten själv. Pja om än att jag inte bara tänkt att äta grönsaker. Tycker allt att i alla fall min kropp kräver protein och kött. Och choklad förstås- modell mjölkfri!

Vi får väl se här framöver om hela jag kommer att anta en grön färg. Jag är ju jävligt grön på insidan redan innan.....

Nåja.

Jag tycker att det går lättare nu att inte ha pållarna hemma. Inte för att jag varit orolig för att de inte ska må bra, särskilt inte Fjanten, utan mer för att jag är van att ha dom drällnas här. Nu har jag vant mig och tycker det känns tryggt att de är på kollo. Stoet är det väl lite logistik kring ännu förstås. Challe och Pyret är till henne ett par ggr i veckan och kollar till henne. I helgen var de med och bytte hage på hästarna och fick en fin ridtur/promenad en timma i solsken.

Annars då......

Challe är på G o har gillrat grävlingsfällan med fisk. Helvete. Det luktar fisk lång väg kan påtalas. Vi får väl se om vi lyckas fånga nåt djur. Challe tror på lodjur han - men det vill vi inte ha i tack. Men jag tror det är lugnt för de är nog för skygga för att ränna här precis utanför gårn. Äh. Egentligen kommer vi bara bli ställda om det fastnar en grävling däri. Vi är inga jägare direkt jag och Challe. Fiske är väl det närmsta vi kommer det måhända. Men vi vill inte ha grävlingsinvasion som förra året, för grävlingar de ä inte särdeles skygga av sig. Inte de som bor här i alla fall och jag är förbannat rädd för att de och hundarna ska ryka ihop ordentligt. Det var några inte så kul incidenter förra året med en skadad tass på Blomstret. Aj, aj....

Hon

Hon stod i köket med ett knivhandtag i vardera hand. Knivseggarna blänkte mot varandra. Det långa bruna håret hängde över axlarna torrt och spretigt. Blicken föll ned på fötterna. Det var tomt. Så ekande tomt att hon inte kunde fånga en endaste tanke. Hon tittade upp och såg en boll på den nyklippta gräsmattan utanför köksfönstret,  men lämnade den snabbt med blicken, och satte på plattan på spishällen.

Det var tyst som i graven. Alla sov. Hela grannskapet verkade det som. Låg omhuldade i sina täcken och drömde lugnt. Dammsugaren hade gått varm kvällen innan och häcken var nyklippt. Diskbänken glänste blank. Grindarna var nytvättade och grusgången var krattad. Solen gick allt högre upp på den blå himlen som inramade trädgården. Snart skulle hela bostadsområdet vakna till fågelkvitter och sång. Frukost skulle ätas i de inglasade rummen, barns fötter skulle höras springa på asfalten utanför husen. Bilar skulle komma att tvättas glänsande inför de andra grannarnas ögon. Det skulle se vackert ut. Låta fint om man lyssnade till rösters sorl och fåglars kvitter. Pappas glada röst när den mötte Peters. Audi som mötte Passat eller BMW. Gasolgrill som ställdes mot murad stengrill.

Hon blundade för en stund. Gick bort till hällen som nu kändes varm. Spretade lite med fingrarna för att därefter lägga handflatorna mot hällen. Det brände till omedelbart, såpass att det var omöjligt att inte rycka dom därifrån. Men hon satte dit dom igen, och ännu en gång. Därefter stängde hon av hällen med ett tumtryck. Det brände och sved så att hon blev yr i huvudet och var tvungen att sätta sig ned. Hon satt hopkrupen som en säck i ena kökshörnet och försökte hålla ögonen öppna. Inte svimma. Hur skulle det se ut?

Hon hörde grannen Jens gå ut och hämta posten. Snart skulle allt vakna. Benen blev stadigare igen så att hon kunde ställa sig upp. Hon stod och lutade sig mot diskbänken med krum rygg och försökte komma på hur hon skulle lösa det här. Hon var en trasig fågel bland skinande blanka och polerade människor och prylar. En udda figur som inte ville ha nya kläder eller skor utan gå i de slitna och mjuka. En fågelskrämma bland vackra svanar. Hon tänkte dessutom tankar som i de andras öron var besvärliga eller opraktiska. Främmande.

Hon tog upp knivarna igen och gned bladen mot varandra. De gnistrade i solen. Hon höjde blicken och det oborstade håret fick hänga med i svängarna vare sig det ville eller ej. Bänkskivan i köket gnistrade tillbaka mot knivarna och lyste i detsamma upp ena ögonvrån på henne. Hon vred ilsket ögat åt sidan samtidigt som hon hörde dem vakna på övervåningen. Gäspningar och röster som talade hest. Några fötter i trappen.

Utan att tänka drog hon kniven rätt över ena handleden. Blodet pumpade ut samtidigt som det svarta i ögonvrån tilltog. Ljuden i trappen kom närmre. Solen hade gått upp. Grannen Jens satt och läste morgontidningen i trädgården. Fåglarna badade vattenbad. Det grydde en ny dag. Om än med en massa blodstänk på bänkskivan.

Fel i skallen

Om nån missat det så bor gynnaren Fjant förnärvarande i Pipans residens. Han är där på bootcamp. Kanske inte så mkt armhävningar men annat jobb såsom longering o dylikt. Tanken är att han ska bli häst och ridas in. Stoet står fem minuter med bil här hemifrån. Hon bestämmer det mesta, leker kung, drottning och chef på samma gång i hagen, så vi får väl se hur länge hon får vara kvar (och hur länge de andra i hagen överlever.)

Fjant skaffade sig raskt flickvän-Näbben-som är ett år äldre än Fjanten. Lite märkligt eftersom jag nyss tyckte Fjant var ett litet föl. Tiden går fort. Nu är han en finnig ungdom på väg att bli vuxen.

Nåja, hästarna klarar sig ju utmärkt utan mig, men jag lite sämre utan dom. Det här med Fjant och utbildning tycker jag ju är skitkul i och för sig. Pipan är ju generös och hivar upp bilder och videoklipp på fejjan. Sen kändes det aldrig som att skicka bort honom utan snarare hem. Jag hade kunnat tänka mig att följa med....snika på nåt boxhörn med filt och kudde. Men nu tillåter ju inte allmäntillståndet några resor för min del. Pfff.

Pyret plockade dock ur tips och rådbanken häromdan och påpekade att det finns hästspel på Ajfånen där man både får klappa häst och ta hand om dom. Mycket lagom nu faktiskt och bara att lägga ifrån sig när man blir trött.

Hursomhelst är Challe extremt nöjd med att pållarna inte är hemma. Eller..."jag saknar att dom går här i hagarna och att du är ute hos dom...men mockningen och allt det där matandet det kan kvitta."

Ja så säger en sann hästkarl.

Han fyller år idag Challe förresten - 44 år. Min mamma kommer hit med nån slags tårta. Vi äter ju inte vete/gluten här hemma så den blir väl därefter. Jag inte heller mjölk. HA!

Nä. Annars då? Jo det har varit bättre med måendet nu ett tag. Det har gått sakta åt rätt håll. Alltså borde jag ligga nöjd men jag är stundtals missnöjd de facto. Mycket eftersom min skalle hittar på hyss när den blir det allra minsta undersysselsatt. Helt plötsligt blir jag skraj, orolig, fantiserar, rädd för min egen skugga.... och grejar till det. Jag är väl lite lik Fjant helt enkelt.

Egentligen är det inte så farligt, utan det går över när jag ser till att inte vara rastlös. (Inte helt lätt när man ligger där man ligger.) Men jag har alltid varit sån här. Nä jag måste ha å göra. Inte hela tiden men jag pallar inte med nåt större energiöverskott i skallen inte. Då blir det fel.

Kritik mot Socialtjänsten

Läste just i Dn att Socialtjänsten inte skyddar barnen tillräckligt, att utredningarna tar för lång tid och att motiveringen för avslut är luddig.


Man kan häva sig i fina termer och prata vidare om mer utbildning, andra datasystem etc. Men det är egentligen löjligt. Det är för klen personalstyrka på Soc. För många ärenden och anmälningar dräller in för att tas emot av för få händer enkelt uttryckt. Det sker där med en grov prioritering oh sållning redan när de ankommer till Soc. Sen blir somliga anmälningar liggande länge. Även de som är allvarliga. Sen slussas de ut på olika delstationer som det numer ofta är organiserat som. Mottagningsgrupp som träffar familjerna någon gång för att därefter bestämma om utredning ska inledas eller ej. Därefter till handläggare som utreder. Klart det drar ut på utredningar när du har för många samtidigt. Sen kanske man inte är så ordentlig när man har kort om tid att lägga ner sig och skriva tydligt varför man väljer att avsluta en utredning. Om man fortsätter att utreda och i värsta fall det visar sig att barnet måste flytta-ja då är det över till familjerätten som ska ta fram passande familjehem och sen följa upp.


Hackat och malet.


Jag vänder mig ut och in inför såna här organisatoriska upplägg vilka tyvärr kommer när trycket blir för hårt att hantera för myndigheten. Man delar upp, splittar, skickar hit och dit och ingen har den direkta helhetssynen och kontinuiteten. Det gör att personal kan inrikta sig på sin del och kanske inte se till helheten och vad resurs och tidsbrist faktiskt gör mot de som de ska hjälpa. Eller så blir personalen än mer utbränd när de får jobba på ett sätt som inte är meningsfullt. Arbeta så att de gör ett sämre jobb än innan.


Jag stod själv inför en sån här omorganisation när jag arbetade. Vi kämpade emot med näbbar och klor för att därefter få höra att vi led brist på förändringsbenägenhet och flexibilitet. Nåja. Vi ägde sunt förnuft skulle jag vilja påstå.


Nä man måste arbeta i en vettig organisation där man kan möta människor utifrån kontinuitet o helhetssyn, få deras förtroende, motivera människor samt ibland utifrån ett vettigt underlag sätta ned foten. Man kan som Soc arb göra en enorm skillnad hos människor bara genom att bete sig respektfullt under en utredningsprocess. Det är inte bara en "utredning" som ska göras. Det är människor i kris man möter och där finns en stark förändringspotential.


Sen angående skyddet av barn så tyckte jag när jag arbetade att man faktiskt inte fullt ut förstod att tolka vad barn utsatta för övergrepp signalerar och hur de berättar. Det är allvarligt om det är så än. Hursomhelst så krävs det massor med energi att arbeta i just övergreppsärenden. Svårt att riktigt begripa innan man varit i det faktiskt. Man hamnar i ett hav av starka känslor både från sig själv och andra vad gäller tillit, svek, förnekelse, kränkningar etc. Det är som att vara i ett inferno kan den påpeka som arbetade nästan enbart med övergreppsärenden i ett par års tid på Soc. jag hade även studiegrupper med lärare och förskolepersonal vad gällde detta. Intressant men faktiskt krävande. Man bör ha god koll på vad som hände i grupper när man lär ut om övergrepp eller då man möter föräldrar i grupp tex.


Sen är det svåra frågor man möts av i arbetet varje dag. Var går gränsen där barnet mår bättre av att vara i en fosterfamilj än i sin egen familj. Den gränsen är inte självklar utan mkt måste vägas för och emot.

Vad har du gjort

Svek

Se dig själv i ansiktet,
vänd dig mot din spegelbild,
se dig rakt i ögonen,
vad har du gjort.


Andra har höjt rösten,
skrikit och hotat,
tjatat och skrålat,
tagit i dig hårt.


Du har tvinnat dig själv,
suttit i skruvstäd,
hatat och spänt blicken,
rakt ut i skälvande tomheten.


Ingen har hört dina skrik,
inte dina frågor,
ej heller din oro,
eller vingliga tankar.


Svarta tårar som rann,
nedför solkigt ansikte,
förvridna tankar,
du svek dig själv.


Du kan gott förstå,
att det blev som det blev,
livet gick hårt åt dig,
och du överlevde.


Men nu måste du se,
lyssna på dig,
gå din egen väg,
och ingen annans.


För vad har du gjort,
slängt dina tankar på soptipp,
gömt dina svar under filt,
kastat dig själv överbord.

Blyga barn

Vad är det med vuxna människor. Jag pratade nyligen med en nära vän till mig som har tre barn. Rätt olika barn såsom det ofta är i en syskonskara. Ett av barnen är tex en sådan som tar för sig mycket medan minstingen är blyg. Det handlar inte om uppfostran. Blyghet är ett personlighetsdrag som man ärver. Det är inget bekymmer för den minsta att hon är blyg i sig. Däremot är det ett stort problem för många vuxna och därmed blir det till sist ett problem även för barnet.


" Men vad blyg hon är. Men kära nån ?"


" Ja jag ser vad hon är blyg du. Det var väldigt du."


Min vän sa att nästa gång någon säger så tänkte nog min vän svara:


" Ja hon är blyg men hon är inte döv för det!"


Det här samhället har spårat ur. Alla ska ta för sig till max för att överleva. Man kan som vuxen gärna göra åthävor kring försiktiga barn eller blyga barn. Barn som gillar att betrakta en stund innan de vill vara med. De barn som vill ta det i sin takt. De barnen får höra kommentarer av vuxna, som om det vore fel på dom. Om man som min väns barn är, sex år, så förstår man väldigt väl vad andra säger om en. Hur blir ens självbild när man blir matad med såna där kommentarer ?

Vad är det vuxna är så rädda för vad gäller blyghet eller försiktighet? Jag skulle vilja påstå att de här barnen har egenskaper som vi ska vara rädda om. Vi behöver människor som är duktiga på att betrakta, kan stå tillbaka, som har mkt fantasi och kreativitet inom sig. Barn som i sig själva har en god social kompetens. Vi har haft en mkt bra förskola till Pyret och de har varit noga att poängtera detta. Överlag är förskolepersonal tycker jag väldigt bra på att se barnen som dom är och lyfta dom.

Pyret har tidigare än många av sina vänner förstått när man gör någon ledsen etc. Hur man löser konflikter etc. Inte bara enkelt för Pyret då andra barn inte ännu lärt sig det sociala samspelet på samma nivå eller i samma utsträckning har förmåga att lyssna på andra, förstå när andra blir ledsna och kompromissa. Hon har varit väldigt ledsen många ggr över hur andra barn betett sig. Man kan förstås klassa henne som känslig då....eller så kan man se att hon hade en tidig mognad. Idag är hon en populär kompis att vara med i skolan mkt för att de andra tycker att hon är snäll och en lojal vän. De andra barnen har också växt ikapp rent socialt....eh...inte alla...men det är lättare för henne idag.

Det jag vill säga är att blyghet inte ska ses som nån sjuka. Inte heller försiktighet, integritet eller att man vill ta saker i sin takt. Det är inte heller nåt fel med att barn tar för sig, så länge de inte gör det på andras bekostnad. Vi behöver många olika personlighetstyper i det här samhället, men idag verkar det bara finnas plats för en!

Något som inte lämnat min näthinnebild är faktiskt ett besök på Astrid Lindgrens värld när Pyret var några år yngre. Djungels lag. Barn som släpps vind för våg vid gungor och rutschkanor och som gärna buttar omkull andra barn medan föräldrarna nöjt sitter och dricker kaffe. OM man har ett barn som ogillar att knuffa andra och bli knuffad så måste man ju vara med i smeten förstås. Men man kan ju tycka att de som har barn som kör över andra barn-det kanske är deras föräldrar som skulle stå där och styra upp verksamheten.

Sen klagas det dessutom på att barn idag är så ohyfsade och inte kan ta tillsägelser. Men det som förmedlas av vuxna är ju att "ska du överleva i det här samhället så ska du ta för dig och köra över alla andra."

Ja. Klaga inte på barnen sen säger jag.....

Som förälder till ett barn med stor integritet och blyghet så får man också en del kommenterat om sig. Precis det man behöver som nybliven förälder. Tänk att man lyfter upp barnet när det skriker, att barnet inte behöver sitta i knäet hos nån släkting om det inte vill. Nä, vill ni sitta i knäet på folk som ni inte känner er trygga med? För vems skull? Ni sätter er nära dom va när det gått ett tag och de visat på pålitlighet? Man sitter väl gärna överlag hos de människor man trivs med och känner sig trygg med. Har inte barn rätten till detsamma? Har inte barn rätt att söka trygghet hos sina föräldrar när det blir för övermäktigt för dom känslomässigt. Jag kan lova framtida självständighet hos de barn som när de är små blir lyssnade på och bekräftade. De barnen blir så pass trygga att de på eget initiativ går vidare. Inte för att de måste vara "framåt" utan för att de vågar och vill. Det handlar om att man har tilltro till barnets egen person.

Blyghet är ingen sjuka. Inte att ha känslor heller.

Jag skulle vilja be er som kommenterar blyga barn att kort och gott sluta med det. Gärna deras föräldrar med. Låt barn vara som dom är. Titta på er själva istället och fundera över vad ni har för inställning till er egen försiktighet och integritet? Det är nog där det egentliga problemet sitter.

Basta!

Påskägg och ett tack

När livet väsnas,

vinden gnäller gällt,

bredvid tätt intill,

vi delar luft och andetag.


När träden spricker,

bladen vecklas ut,

i glädje spritter benen,

leenden öppnar sinnet.


I regn ger ni ro,

hummar och vilar,

snarkar ljudligt genom blåst,

håller om håller hårt.



Mjuka tassar trampar runt,

väna blickar ses,

riktade mot påskägg,

så snälla ni är.


Klart ni ska ha ägg,

våra bästa vänner,

ni finns alltid där,

i solsken och i regn.

Det här med att vara konstig

" Du är så himla konstig, sa hon och slog ut med armarna. "

Den konstige låg där på britsen med fyra par ögon på sig. Ett par ögon sa konstig många gånger. Inte bara ihop med orden.

Hursomhelst var den konstige sjuk. Trots att läkaren inte längre hade ett namn på sjukdomen. Det namn som fanns i somras kunde inte användas längre, eftersom tillståndet hållit i sig för länge.

Den konstige konstaterade dock att inte alla mediciner som sig bör, hade plockats bort vid diagnosen i somras, då det inte blev total förbättring. Kanske fanns det en orsak slash verkan.

Men läkaren som var fullt normal ansåg att allt berodde på slumpen. Därutöver tillade hon återigen att allt var konstigt, och att den som låg på britsen var svårhjälpt då den inte tålde några mediciner. Mediciner var tydligen det de kunde erbjuda.

Efterhand började även den från den statliga kassan också använda ord som konstig, märkligt och svår.

Läkaren sa att den konstige förmodligen hade en systemsjukdom.

Den konstige blev förvånad eftersom många sådana tester gjorts och prover tagits, men inget hade visats. Inte heller ville reumatologen ta emot remissen, då det inte fanns fynd som talade för systemsjukdom.

Hon på kassan frågade då om den här systemsjukdomen kunde tänkas gå över? Om den kunde läka ut.

Kanske svarade läkaren då.

Den på britsen började vid det här laget tycka att det kändes konstigt att få en sjukdomsprognos utan någon diagnos.

Därefter tyckte läkaren att det kunde vara bra om den på britsen fick en kontakt med hudmottagningen.

Nu hade ju den där på britsen bett om det i över ett halvår, av just denna avd, utan att få det. Inte heller skulle vederbörande få det nu heller utan britsliggaren skulle vända sig till någon annan.

Nu skulle man ju kunna tro att den konstige skulle tycka att detta var konstigt - men icke heller. Som rutinerad inom vården, så lär man sig att det alltid är någon annan som bär totalansvaret över ens vård.

Hursomhelst så satt hon på kassan med ett ess i rockärmen. En utredning som skulle påvisa arbetsförmåga eller arbetsoförmåga hos britsliggaren. Exklusivt skulle ett helt team anlitas. Dock samma yrkesgrupper som britsliggaren redan har kontakt med, och har haft under tid.

Efter att britsliggaren påtalat att hon äger noll i ork, och att det vore bättre om de från samma yrkesgrupper, vilka hon redan har kontakt med får säga sitt, så backade hon på kassan en del. Hon hade även fått mkt information under mötet tyckte hon, vilket hon inte tidigare haft. Läkarintyget hade varit tämligen tomt.

Läkaren satt tyst.

En märklig tystnad tänkte britsliggaren.

Eller kunde det finnas en vinst för den som satt och vägde på tystnaden om de andra inblandade yrkespersonerna byttes ut. Ifall de ej kom till tals - de som bildat sig en uppfattning om ett visst händelseförlopp?