lördag 31 augusti 2013

Läkarbesök och somliga frågor

- Hade jag haft ett djur som kostat så mkt när det blivit sjukt, så hade jag kört den till Kils slakteri.

-Men det kan du väl inte göra fattar du väl. Du får väl ta hand om den även om den blir sjuk. Det finns nåt som heter försäkring. Särskilt för den som har råd.

Ett utdrag från läkarbesöket på VC igår. Han hade också häst tydligen. Ja hur vi nu kom in på det då.

Nåja. Vi var inte helt ense i hur mkt pengar man kan lägga ned på att rehabilitera sitt djur.

Men det var väl inte därför jag var där- för att reda ut det.

Jag hade somliga frågor, men fick väl inte svar på så många.

Han frågade vad vi skulle göra med min astma, som är dålig?

Ja inte vet jag. Det har ju brunnit i lungorna ett tag.

Så sa han det som jag ante mig skulle komma.

-Är du säker på att du inte är allergisk mot djuren?

Jo huden brukar ju bli full av blåsor och trilla av, lungorna raspiga och brännande sätt de aldrig tidigare varit. Huden brukar ju trilla av med va med brännblåsor o annat samtidigt vid djurallergi.?

Ja också örat då som jag haft så förbannat ont i med tillhörande slemhinnor och skallvärk på höger sida.

-Den ser alldeles ärrig ut trumhinnan. Hade du mkt problem med öronen som barn?

Nä. Aldrig. Någonsin. Och eftersom jag kollade öronen och bihålor när slemhinnorna korkade igen alldeles i våras, så vet jag att de såg bra ut då. Men jag har ju hört dåligt senare, tinnitus, brus i flera månader. Sist för några veckor sen rann det ju blod och klägg ur ena örat.

Det var då jag tog till modell Ipren och Bamyl brus. Lite tyngre artelleri än Alvedon. De där jag inte heller tålde.

Något olyckligt.

Nåja trumhinnan hade väl brustit då, och han ansåg att jag haft en öroninflammation. Var röd i halsen som vid virusinfektion med några blåsor på det då. Förkyld.

Tja sanning med modifikation säger jag då.

Hela innerörat har varit fullt av blåsor och sår. De har säkert suttit på trumhinnan med eller i vävnaden runt omkring. Solklart för mig att de här utslagen orsakat ärrbildningen på trumhinnan och inte nåt som följd av nån förkylning.

Sen att det kan ha uppstått infektion då kanske i såren, och därav var och blod då. Men kom inte och säg att jag varit förkyld och ådragit mig detta av det.

Så undrade han om jag alltid var så vit i ansiktet och blåaktig om läpparna.

Nä. Men dels ska man åka bil in till sjukan en halvtimma. Därefter gå från parkeringen och till receptionen. Därifrån till hissarna och sen till väntrummet. Sitta på en jävligt ovänlig stol i väntrummet, eftersom man aldrig kommer in i tid. Ingen kommer väl någonsin in i tid till en läkare?

Med andra ord när jag väl kommer in till läkaren gör ryggen j-t ont och jag har orkesmässigt förbrukat mitt kapital. Därav blekheten.

Ja så nu undrar jag om den där trumhinnan någonsin blir bra igen, eller om jag kommer få dras med dålig hörsel. En brusten öroninflammation kan man säkert leva med, men jag har ju haft problem och haft ont i många månader. Och hört dåligt ett bra tag. Den kanske inte har brustit bara en gång eftersom den nu var alldeles ärrig. Och ont har jag än.

Jag är less på att ingen vet någonting om nåt. Även om denna läkare på VC är trevlig. Om än att vi har olika åsikter om djur och djursjukhus. I och för sig rätt allvarligt.

Men han kan också erkänna att han inte vet. Det är ändå nåt jag gillar än de däringa besserwissrarna till läkare som vet allt om ingenting.

Jag fick lämna en jävla massa prover. Efter hundra år. De som på lab hade tagit en gemensam fika för att tacka av nån som gick i pension. Nåja. Jag fick lägga mig och vila på en soffa där. Man var tacksam för möblemanget. Åtminstone.

Så får vi väl se sen. Ska träffa medicinansvarig läkare till veckan plus Osteopat. Men det ser inte så jävla ljust ut just nu. Är det så här mitt liv ska vara framöver?

Det varnas nu för magsyrahämmande medicin som var och varannan äter i tidningen. En gubbe har fått både leder och muskler förstörda, och får numer morfin för att klara dagen. Sängliggandes var han dock ändå.

Det är ett fanskap det här med mediciner. De ska bara tas i absoluta nödfall.














fredag 30 augusti 2013

Med smällkaramellen i knäet

Trudelutten är hemma och jag njuter av det. Även om nu hennes mage inte är bra än. Men hon är hungrig, dricker och är pigg. Fortsätt vara pigg kära Trudelutt. Jag kände mig så vilsen när du var borta. Drömde om huset vi hyrde, där jag känt mig som allra mest hemma. Jag flöt omkring och behövde känna mig hemma. Någonstans.

Just nu känner jag tacksamhet även om jag vet att vi inte är i hamn med Trudelutt. Men ett steg åt rätt håll i alla fall. En dag i taget.

Jag känner mig sliten, trött och nedgången. Både känslomässigt och fysiskt. Igår kunde jag förvisso gå fram och tillbaka till hagen utan att flåsa sönder mig. Men det tar trettio meter ungefär innan flåsandet börjar.

Å andra sidan så kan man ju se det som, att för två veckor sedan så blev jag andfådd, av att prata i telefon. Progress. Har dock blivit bättre sen jag slutade knapra Ipren odyl.

Jag ska på läkarbesök idag. Inte till ansvarig läkare för min fd medicinering utan till VC. Man blir ju hänvisad och bortbollad. Vad ska jag säga? Uttrycka mig? Vad vill jag?

Må bra blir väl svaret på sista frågan.

Egentligen skulle jag vilja fråga om livet är ett skämt? Om det är meningen att man ska må så här dåligt. Och hur länge?

Om de kan göra någonting, ge några besked. Hur jag ska förhålla mig till smärtorna jag har när jag inte tål värktabletter. Hur jag ska förhålla mig till när jag känner mig slö, det kliar, andningen är rätt trång och jag inte känner mig riktigt med.När hjärtat slår för fort alternativt väldigt långsamt.

Kanske kan jag inte sitta med hela smällkaramellen själv i knäet.

Eller det kanske de tycker.

För här sitter jag med hela härligheten från topp till tå, och ingen kan svara på något.

Och jag har suttit ett bra tag nu. Ja legat då.

onsdag 28 augusti 2013

Skiter i om det kostar fem miljarder-så länge du kommer hem igen

Jag känner mig som hundrafemtio år med alldeles för många livserfarenheter.

Igår så satt jag och Pyret och kollade på djurakuten. Det var många föl med, och nån som det inte alls gick bra för. Jag kommer ju ihåg hur det var med Fjant när han var ett dygn gammal och fick förstoppningskolik. Då höll vi på här en halv dag med vetr på gården. Till sist fick jag fara till djursjukan, men blir remitterad till fel där de inte hade nån jourtjänst nattetid. De bara sov-en vetr- där för att kolla till de hästar de hade på kliniken. Inga de hade var sådär jättedåliga för de får intensivbehandling på annat sjukhus.

Ja, ja jag fick en tältsäng efter alla undersökningar som gjordes och sen skulle Fjanten väckas ett par ggr i timman så han skulle äta. Hej och hå. Fast det var bra att vara med och göra det själv. Då ser man hur det går och är fokuserad på uppgiften.

När man lämnat dem på klinik...."vi ringer om hon blir sämre"....det är drygt att sova de nätterna.

Nåja stoet var så duktig på djursjukhuset med veterinärer och annat som brottades med hennes föl. För brottas får man göra med Fjant även när han mår kasst.

Jag kände mig tacksam efter att programmet var slut att det gick bra med Fjanten just den gången. Livet är så skört för små föl.

Så ska jag ge hundarna mat och då kan inte Trudelutten resa sig upp. Till sist får jag upp henne och då skriker hon, stapplar fram, bakdelen viker sig, magen är svullen och ryggen som ett S. Bakbenen höll hon raka under sig när hon stod och hon kunde inte sitta. Otäckt. Hon hade varit lite lös i magen kvällen innan men betydligt bättre under dagen. Och visst hade hon busat ute i trädgården så jag trodde hon var bra.

Jag är fortfarande förvånad över att det kunde gå så fort allting.

Challe for in med Trudelutt till sjukan i ilfart. var rädd för magomvridning. Då har man bara nån timma på sig innan det är kört. Men röntgen visade att det inte var det. Däremot var hon lite uttorkad så hon har legat kvar under natten i dropp också har de tagit en massa allehanda prover. Det lutar väl åt att hon har nån magbakterie. Blomstret här hemma är inte heller bra i magen.....vet inte vad de käkat eller åkt på.....men jag hoppas Blomstret fixar det här bättre så det inte blir nån mer kollaps.

Jag är orolig hela jag. Pyret var helt förstörd igår när Trudelutten åkte. Det var inte längesen vi sa farväl till Dillen. Det kändes för oss allihop. Så ska man lugna sitt barn när man själv känner hur skräcken kryper i en. Jag brukar inte bli så rädd när djuren blir sjuka såsom igår...men jag har heller aldrig sett nåt liknande.

Nä. Det är drygt det här, även om rapporten från sjukan löd, att hon blivit bättre. Hon kunde gå idag och var inte lika öm i buken. Men det känns ännu inte alls lugnt.

Det känns märkligt här hemma. Nyligen hade vi tre hundar. Just nu en- förvisso fantastiskt prick hemma. Nu får du allt snart ta och komma hem älskade Trudelutt. Men du måste så klart stanna kvar, så att du är på en sån säker plats som möjligt nu, när du inte mår bra. Jag skiter i om det kostar fem miljarder. Bara du kommer hem igen.

Jag och Pyret sitter här och käkar chips och dricker Coca cola istället för mat. Mitt hår är fett och jag ser ut som fan. Nä. Jag är mer än matt.

tisdag 27 augusti 2013

Tämligen oförberedd för uppdrag förälder

Ibland tror man att man går på sin egen begravning, när man egentligen går vidare. Går mot förändring.

Jag hade väl mina aningar. Pyret håller på och blir stor nu. Snart tio år och åren som liten tös börjar ta slut. Hon går in i en annan fas och är ganska full av separationsångest. Möter livet på ett annat sätt. Funderar över död och liv. Hur hennes och min relation kommer att vara framöver. Hon pratar ju om allt Pyret.

Man går ju inte för inte i terapi. Och den var så lägligt lagd till igår kväll. Hon hade inte svårt att tyda drömmen. Begravningen jag beskrev i förra inlägget var tydligen ett sätt för mig att bearbeta mina egna känslor av det här. Sorgen över att hon blivit så pass stor, och glädjen över det som komma skall framöver. Känslan av sorg samtidigt som jag är stolt över henne och tror på henne. Jag tycker att hon är stark. På sitt sätt.

Och jag tyckte om styrkan i ljuset jag såg på näthinnan. Känslan av hopp och omfamning. Men jag grät under stora delar igår på kvällen kan meddelas, över att tiden går så fort.

Sen att jag själv utvecklats med under den här tiden och även nu under den här delseparationen. Jag känner mig lite friare som människa. Lite mindre av ett psykiskt tungt ok på mina axlar, och det har i sig inte mkt med att göra att Pyret blivit äldre. Jag har under många år bearbetat somliga saker. Det gör ju många tänkte jag säga som har barn. Man följer sitt barn i dess åldrar och får på så sätt möjlighet att reparera de skador man själv åsamkats eventuellt.

Men så oförberedd jag var på vad det innebar att bli förälder. Jag tänkte på praktiska saker och själsliga saker som att hon skulle få uttrycka sina känslor, få vara sig själv, värderingar man ville ge henne. Men det som det handlat mest om har ju varit att följa, gå nära, separera en bit, gå nära igen för att åter separera en bit.

Närhet och separationer.

Jag hade lite missat det innan uppdraget.

Man behöver egentligen inte göra så mycket utan mest finnas där. Kanske är just det-det allra svåraste.

Hursomhelst är det ett äventyr det här med barn. Otroligt att man kan älska nån så oerhört mycket.

måndag 26 augusti 2013

Lite makabert kanske....





Jag gick på min egen begravning. Ni hade förstås valt nåt sorgligt. Och nåt svart att ha på er. Jag svepte över er och ni blev ljusa. Musiken ändrades. Andra toner. Jag gick till den lilla, i kyrkbänken längst fram. Tog hennes hand i min. Strök hennes tårar med pekfingret strax under ögat. Hon stirrade rätt fram.

Jag kupade handen om hennes kind. Viskade in mina ord i hennes små öron om hur stolt jag var. Över henne. Hur vacker hon var, i både svart och vitt. Vilket gott hjärta hon hade, en stark vilja att ta tillvara på. En inre kompass över sin själ. Jag blåste henne på kinden och hon vände sig om för en kort stund. La min panna mot hennes och försökte ingjuta det jag vet. Du klarar så mycket mer än du tror. Du kommer gå rakryggad och vara du. Och det är det allra viktigaste. Jag sa att jag var säker på att hon skulle klara allt på sitt sätt. Ett bra sätt. Jag sa att jag älskade henne.

Jag ville lägga mina armar, eller vingar om ni så vill, omkring er allesammans. Låta er ta del av det ljus jag skulle gå med. Hålla om. Ge förtröstan. Hopp. Höja era hakor, torka era kinder. Inte för att döden var något jag ville. Men utan för att jag ändå har det bra och för att ni reder er.

Om jag hade kunnat så hade jag släppt på er tyngd. Ert allvar. Men sorg är förstås sorg. Fast jag ville så gärna låta er se det vackra som ni ändå har kvar.

Jag lät mina händer rufsa era huvuden, klämma på era händer. Ge er lov att få gå ut i grönskan och rikta ansiktet mot solen. Få leva vidare. Starkare till och med än innan. Livet är att ta tillvara på. Färgerna. Känslorna. Upplevelserna.

Bara så ni vet så omfamnade jag er alla innan jag gick. I somligas hjärtan finns jag för alltid kvar. I den minstas hjärta klamrar jag mig för evigt fast. För henne kommer jag alltid att finnas.

<3

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Ja det där var ju drama. Jag kunde knappt somna igår för att kroppen gick på högvarv. Dels pga dressyren, och för att jag inte kan välja färg på tränset Fjant ska ha framöver. Svart eller brunt. Han borde passa bäst i svart men jag gillar brunt. Väl trivialt tänker ni. Jag tror det har med att inte släppa hoppet om en bättre tillvaro framöver.

Ja sen är jag dels uppvarvad för att jag mår fan. Ni vet brinner upp inifrån och ut.

I morse vaknade jag och tänkte "att jag dör". Hur ska jag ens ta mig upp eller igenom den här dagen. Det här livet. Känslan av att kroppen faller och förfaller.

Så fixade jag i koma håret på Pyret som skulle på skolfotografering idag.

Därefter återslummer, och en ytlig dröm som innehöll ovanstående begravning.

Jag väcks av telefonen. Anonymt. Kan vara både dåligt och bra. Det var en försäljare, vilken ringt mig tidigare.

"Han frågade om han störde och om allt var bra?"

Tystnad.

"Nej, det är det verkligen inte hörde jag mig säga." Intressant när man sjunkit så djupt in i dimman, att man inte ens kan hålla masken inför en försäljare.

Han var inte sen att ställa frågor. Och nog hade han haft feber i fem veckor och mådde fan. Hoppas han inte lider av hypokondri. Efter att ha fått höra om ev symtom på förstadier till den här sjukan jag har. Feber och allmänt influensamående, därefter så trillar huden av och kroppen brinner upp. He!

Hans läkare hade läst en studie om att fem veckors feber var helt normalt. Det hade utförts studier på ett gäng soldater på 40-talet. Och slutsatsen var att fem veckors feber var att kunna räkna med.

De är fulla i fan de där i vit rock.

Nåväl han hade nog råkat ut för bihåleinflammation och lite annat tror jag. Så han slipper nog Lepran och eldsvådan.

Jag köpte hursomhelst toapapper för ett par månader framöver för att det var praktiskt, helt enkelt.

Nu klivit ner här och käkat frukost vid lunch med kaffe därtill.

En släkting ringde och tyckte att jag skulle gå ut och njuta av det varma vädret, även om jag inte kan sitta just i solen.

Njuta. Hahaha. Jag mår illa bara jag ser en sol. Man tackar får den typen av hälsotips. Jag förklarade att jag njutit av EM i ridsport här i dagarna. Faktiskt varit på skapligt humör. Den sortens njutning förstod hon sig inte på.

Näej. Det är väl så. Det den ene njuter av ratar den andre. Tänk om det tänket kunde få finnas bara. Lite frihet i luften man andas.

Sen må jag ladda för dagens mästeruppgift. Hästar som ska fraktas 300 meter från stall till gräshage. 600 meter tur och retur. När jag kommer tillbaka efter en sån runda i sakta mak, så får jag lägga mig ner och andas som om jag sprungit 600 så fort jag kunnat.

Skaplig lungkapacitet.

Men enligt läkarexpertis är den väl säkert normal.

" Nästa gång-ta i lite till du när det tar emot." Den kommentaren fick jag senast i höstas, av viss läkare, då jag var inlagd på sjukan.

Jo man tackar.

Jag är också glad över tilltaget att sätta mig på en motionscykel i det tillståndet.

Humor.

lördag 24 augusti 2013

PTSD/PTSS kontra utbrändhet





På förekommen anledning så kommer det ett inlägg om Ptss/ptsd. Postraumatiskt stress syndrom alltså. Även utbrändhet/utmattningsdepression blandar jag in. Det var bloggaren "Ergo Sum" som skrivit om det. Hoppas att du Ergo inte tar illa upp för att jag klipper in dina sista rader här.

Och livet fortsätter. Med skola och framtidsdrömmar. Med förälskelser och krossade hjärtan. Fem meter från för 15 år sedan – med folkmord, svält, granater, skövling och bomber. Med bara några få av dem i fosterställning, skakande stumma under en filt. Och här låg jag förra hösten, utmattad, med ett stressyndrom. I I-land. Vad är det med denna bild som inte stämmer?

Jag var på en föreläsning av en forskare angående Ptsd hos flyktingbarn, som varit utsatta för krig, när jag jobbade som Socionom. De barn vars föräldrar öppet erkände det som hände, pratade om det, och inte förminskade problemen-de barnen klarade sig bäst.

De föräldrar som i den mån det gick försökte lägga locket på i olika situationer, och inte låtsades om eller ville prata om det som hänt gick det sämre för......"Mamma nu hör jag bomberna igen en bit bort"..."nä du har fel det måste ha varit nåt annat du hörde. Vi är trygga."

Man vill ju att ens barn ska känna sig tryggt, så det är väl inte så märkligt egentligen. Men barn mår tydligen bra av att få sin verklighetsuppfattning bekräftad och få stöd i det som faktiskt händer.

Man kan då lätt tänka sig barn som blir utsatt för diverse oegentligheter hemmavid. I familjen. Psykiska, hotande kränkningar, våld eller andra övergrepp. De lever i sitt egna krig som inte finns. Det finns ingen att pata med och barnet kanske till och med tvivlar på, att det som det upplever ens är sant. Själva ska de tackla ständiga oförutsägbarheter och katastrofer som läggs på varandra. De är med i ett krig på sitt sätt ofta helt ensamma-för barn är beroende av sina föräldrar för sin överlevnad skull. Både själsligt och rent praktiskt. Och lägg skammen därtill.

Barnen i den här gruppen modell svår uppväxt...de som klarat sig bäst är enligt forskning, de som haft någon vuxen på nåt sätt, där de kunnat känna trygghet. Kanske inte i familjen utan en lärare, förskolefröken, eller annan släkting. De barn som inte har varit fullständigt övergivna även om de nödvändigtvis inte berättat om själva familjevillkoren. Maskrosbarn brukar de kallas.

Vad har då detta med utbrändhet kontra krigsupplevelser att göra. Ja enkelt sagt- stress som stress. Det påverkar Kortisolnivåerna. I tidiga fall så är de för höga. I sena fall blir de låga. Då är binjurarnas kapital rätt slut. Det är bra om man bromsar sig i första fasen.

Utbrändhet skulle jag vilja påstå oftast kommer ur en rejält osund arbetsmiljö och situation. Eller när det blir för mkt både privat och på arbetet. Vi ska ju helst gå på max idag i arbetslivet och vem har då tid med privata problem? Jag tror att vi människor fixar stress bra överlag, så länge vi får vila däremellan en stund, och den inte blir konstant.

Jag tror också att en stressande arbetsmiljö kan lösa ut andra traumatiska händelser hos den som blir utbränd. För hög arbetsbelastning, för lite inflytande, en arbetsledning som är otydlig och som lyssnar dåligt. Kränkningar mot personal. Det är saker som är bevisat mkt dåligt för hälsan.

Särskilt kan man tänka på de som har stressskador som uppstod redan i barndomen. Hur blir det för den som ska prestera max på arbetet i ett tempo den inte förmår....när vederbörande kanske redan sprungit häcken av sig under hela barndomen. När den vuxne redan gått på tians växel sedan fem års ålder? Vilka minnen återkommer när man åter hamnar i en miljö där man inte blir lyssnad på, får anstränga sig för mycket. När försäkringskassan säger nej. Trots att du inte orkar? När man gång på gång blir kränkt?

"Dina problem finns inte."

Alla med utbrändhetssyndrom lider inte alls av Ptsd i grund och botten, men nån erfarenhet av att vara duktig finns nog ofta. Kanske att man är för anpassningsbar. För barnet måste ha sina föräldrars gillande rent själsligt. Det är förknippat med överlevnad. Kan det också vara en anledning till att vi springer häcken av oss på jobben och vill vara duktiga.

Människan är inte bara skotträdd. Hukar sig ner när skotten viner. Utan vi är lika rädda om vår själ. Vi vill inte bli uteslutna, avvisade, klara mindre än alla andra. Vi vill vara med i sammanhanget. Och det samhälleliga kliat som råder nu är ju allt annat än sunt.

Som tur är finns terapi för den som har råd eller en jäkla tur, att få sånt betalt eller erbjudas det. Där kan vi kanske lära oss, att det som hände i barndomen inte händer nu. Att man inte är lika utsatt. Att man som vuxen har andra omkring sig att prata med, på ett annat sätt, än man hade som barn. Att man inte dör av att avvika eller vara besvärlig.

Kanske kommer man så långt att man inser vilken arbetsplats som är frisk nog för en att arbeta på och lite bättre hantera duktighetskrav etc.

Men det är inte helt lätt att genomföra detta i Reinfeldts rehabiliteringskedja. En strid på knivseggen det.

Sen vill jag bara avsluta med att säga, att det nog är en myt, att det som lider av posttraumatisk stress ligger i fosterställning och skakar. Det händer ju först när kortisolvärdena krupit i botten eller om det blir alldeles övermäktigt. Det finns de som springer häcken av sig för egen hand. Länge. Har hundra projekt på gång samtidigt och kalendern fullbokad. Allt för att springa ifrån de där hemska minnena. De personerna passar förstås extra bra i dagens organisationer. I alla fall så länge de orkar.

fredag 23 augusti 2013

Jag som get

Det står en get på isen och halkar. Med skägg så ser den lite fånig ut i all sin ynklighet. Benen halkar i sidled. Inga steg tas framåt.

När ska detta sluta. Tänkte jag när jag slog upp ögonen. Först tacksam över att jag numer kan sova. Hur kan man äta en medicin in flera år som gör det omöjligt att sova? Hur kan man tro att huvudet mår bättre av det? När det viktigaste för att hjärnan skulle läka var just sömnen.

Numer sover jag i en skön avslappnad dimma. Inte alls sådär ryckigt, ytligt med spända muskler.

Vaken är jag spänd dock. Vänsterfoten är i hopknycklad som en knytnäve. Fråga mig inte hur det går till. Axlarna är för ömma att ligga på och andfåddheten duger inte till mer än stillasittande. För all del håller inte ryggen för nån gång heller.

Vad skulle det här vara bra för?

Jag ser på dressyr på tv. Dansande ekipage. En del rör sig med större lätthet än andra. Både i sidled, piruetter och framåt. Ådror på hästarnas halsar, koncentrerade ryttare. Rakhet. Vidgade frustande näsborrar.

Tackar för detta nu. För distraktionen.

För den där geten står och pockar. Har slagit omkull ett framben vid det här taget. Hjärnan är klar. Kommer den någonsin att komma i land?

torsdag 22 augusti 2013

Vinna

Jag har lagt ned projekt värktablett också får vi se om det blir bättre. Fick också en tid på vc om en dryg vecka. Pja det blir intressant.

Annars är humöret bättre idag. Jag vill tävla i dressyr. Gå all in. Ge allt vad jag kan. Vad kommer det ifrån? Det var längesen jag ville tävla. Träna men inte mer än så.

Jag tappade lite lusten pga dressyrfolket som kan bete sig bedrövligt. Hälsar inte -men sen om det gått bra -då kan det hälsas i absurdum. Jag har också haft fel hästras vilket inte alltid passat sig tydligen. Men blir jag nån gång så bra så jag kan rida igen, så ska jag ignorera sånt där sandlådebeteende. För det är vad det är.

Jag ska rida för mig och hästen. Åter skratta åt pappas kommentarer. Om han följer med.

- Varför fattade du fel galopp för där en gång?

Ja det var ju inte planerat som en del av  bojkott precis.

Jag ser bokstäverna på ridbanan fara förbi.

-Jag sa inte strax innan bokstaven utan precis vid den.

Sånt ska jag komma ihåg. Men det är ju inte så att världshaven svämmar över om det inte blir exakt. Glädjen i det man gör är det viktigaste, säger den som alltid vill vinna.




onsdag 21 augusti 2013

En stilla undran och en önskan om att slippa allergichock. (Sjukdomsbloggen)

Det sitter inga sångfåglar vid mina öron. Det brusar som om tiotusen bäckar slagit sig samman i nån sorts krock. Som om käke och skallben krossats i sammanstötningen och fläkts ur led. Och ändå kan jag prata. På nåt sätt.

Ringde på uppmaning till behandlande mottagning/läkare, för säkerhets skull i morse, eftersom jag kände mig tungandad. Det verkar som om nån stänger spjällen till lungorna nattetid ibland. Och dagtid. Nä. Jag kände mig som den där kraxande snedbelastade kråkan jag beskrev häromdan, och när jag skulle berätta om läget så kraxade det inte mindre.

Hon i receptionen hänvisade mig förstås. Såsom man alltid blir. Hänvisad. Till Vårdcentralen. Jag skrattade ju inte på mig, utan höll på att svälja tungan över otyget att behöva försöka prata där med.

Men jag är så osunt sömning och inte särskilt med, så jag svalde upp tungan fort och la mig igen. Kan ändå tänka mig lämna några prover, så de får kolla hur kroppen mår på insidan. Huden utvändigt verkar ha helat sig, väl många blåmärken dock som inte ömmar också kliar det. Slemhinnorna lever ju fan och klöser livet ur en än.

Men jag kan ha ont. Fast i morse ihop med den där löshöftade andningen, så hade jag antingen hjärtklappning eller rätt så få slag. Det var längesen nu.

-Du får säga vad du vill herr överläkare- men när pulsen går under 40 så mår jag fan.

Jag gillar inte det där. Jag vill vara klar i huvudet. Vägra blodtrycksfall och kramper.

Om nån nu skulle kunna tala om för mig hur jag ska bete mig, när kroppen gör sådär.

När ansiktet svullnar, kliandet ökar takten och det mesta drar ihop sig. Magen går åt fanders, läpparna känns svullna.

Jag vill då inte ha nån sorts allergichock hursomhelst. Hur vore det om man kunde få spetsa till tillvaron lite med, att få ha tillgång till en adrenalinspruta hemma om nöden så kräver?

Ja. Det var bara en stilla undran.










tisdag 20 augusti 2013

Jävlebergs kulle

Den kom tydligen med den där insändaren om Solidaritet kontra Barmhärtighet. I lokalblaskan.Vi får väl se hur svaren avlöper.

Nåja den som varit frustrerad över allt den velat men inte kunnat göra, är idag helt likgiltig. Hösten som jag hoppats på har lagt sin slöja över hoppets löjliga skimmer. Pyret dansade hem på rappa ben från första skoldagen igår. Hon hade för henne sett en möjligheternas skolgård. Nya om ān tillfālliga lokaler, för de ska tillbaka när det renoverats klart.  Det fanns stora ytor gräs och en bit skog. Tānk vad sånt tryggar bonnatösens hjārta. Ett helt år av asfalt. Hård betong. Igår fick hon en kram av frōken så snart hon kom in på skolgårn. Och hon bar gräs under fötterna och trädens sus i öronen. Omfamnad.

Jag dansar inte utan fryser men är kokhet āndå. Har en hel hund vid mina fōtter och tusen kluvna tankar vid mitt huvud. Vid inte i. Jag är sömnig, men kroppen går på hōgvarv. Inte över hundra i puls som förut när det var som värst. Men det räcker till ändå för att kroppen ska få slita. Frustrationen är borta, viljan gick som ett utnött urverk sin väg. Jag har nog med att parera muskelkramper och astma. Och annat.

Igår kväll hörde jag att dottern lät rosslig i luftrören. Hon tyckte sig inte vara förkyld-men hon är aldrig rosslig annars eller har astmadrag.

Så låg jag och lyssnade till de snäva andningsljuden i natt och allt kāndes bekant. Skola. Förkylningar, även om detta virus lyckades komma innan skolstart. Man blir ju inte förkyld av nån smitta som bryter ut på nån timma.

Så det ār vāl en anledning till mitt mående idag. Virus triggar igång allt igen på mig. All skit. Allt brännande. Sömnigheten. Hjärtklappningen. Illamåendet.

Slöjan ligger fast, flyttar sig bara lite i skogens susande på skolgården. Pyret är uppväxt i skogen, var med i skogen redan vid nån månads ålder. Hoppas hon kan känna sig hemma i höst. Hoppas hon kan få kramar då och då. Jag får dra i den förbannade slöjan ordentligt för att mota oron när den kommer till infektioner. Både hon och jag, fler i släkten, har fått immunförsvaret från nån riktig taskig tomte, vars adressort är jävlebergs kulle. Eller håla.

Lite flyt nu tack- samtidigt som jag ser det skadade rådjuret springa för livet bortåt skogskanten.

måndag 19 augusti 2013

Förklenande skattesänkningar

Japp. Inlägg via Ajfånen. Brukar sällan fungera. Tyvärr har datorn tuggat i sig virus.

I solidaritetens namn så har jag tänkt på just solidaritet. Påståendet om att solidarisk är man endast om man ger frivilligt. Fast de som röstar rött gör det för att de anser att de vill ha ett samhälle som bygger på utjämningspolitik. Att fattig som rik ska kunna få sjukvård. I den meningen så säger ju de som röstar rött JA till att ge. Om än i ordnade former. För att alla ska få ta del av pengarna.

Sen är vi väl inte alltid nöjda med vad skattepengar används till. Där råder en ständig förhandling.

Men systemet som sådant är väl uttänkt tycker jag.

Det här med att familjer skulle ge pengar till sina egna familjer/släkt. Tja. Många kanske till en början har hört talas om dysfunktionella familjer. I somliga fall bör man för hälsans skull inte ha nån kontakt med dom även om de är ens familj.

Om vi inte hade möjlighet att få försörjning via samhället så skulle onekligen fler bli tvingade att stå ut med diverse kränkningar och övergrepp för sin försörjnings skull.

Och även om man har de bästa och vänligaste av släktingar så äger de kanske inte ens ett ruttet lingon som de kan dela med sig av.

Redan idag har kvinnor i högre mening blivit mer beroende av män för sin inkomst. Flest kvinnor är sjuka och utförsäkrad och därmed hänvisade till mannens inkomst. Det är ju sånt som stärker självkänslan och självförtroendet när man som sjuk redan har förlorat en hel del självständighet i själva sjukdomen.

Sen undrar jag hur länge han Reinfeldt i sann dumhet tänker stå och slå sig för bröstet med att skattesänkningar är bra för ekonomin och ger fler jobb.

Men hallå. Vad krävs för att han och hans allierade ska ta in fakta. Deras åtgärder/ politik har inte gett fler jobb. Folk blev inte friskare av att bli utförsäkrade.

Det är kanske läge att tugga i sig verkligheten nu.

Inte ens en galoppör går att få i tävlingsform när benen är brutna med hjälp av piska.

söndag 18 augusti 2013

Drabbad

- Vad har du gjort för ont här i livet tro, sa mannen nyss.

Gjort.

-Ja du som ska drabbad av allt. Har drabbats av så mycket elände.

- Jag. Ja varför inte skulle just jag drabbas för, likt vem som helst annan. Jag hör ju inte till de värst drabbade här på jordklotet precis. Och alla kan bli sjuka och råka illa ut.

Därefter återgick han till att titta på friidrotten igen. Han säger två meningar ibland sådär. Sen är det färdiganalyserat och klart.

Vi är olika. Och jag inser i samma mening att han sållar det han tar in. Och jag stampar och vill kränga in under huden hans. Så att vi möts. Men människor tar in just det de orkar. Inte mer. Det får jag leva med.

Jag känner mig inte "särskilt" drabbad i ordets bemärkelse. Men jag är arg. Över det jag missar att ta tillvara på. Och har fått använda mer kylbalsam än vad som brukligt är.

Jag slänger onda blickar på väggarna och vill att de ska ge vika. Vill ge dem vad de tål. Smyger omkring som ett rovdjur, och vill klösa den här överkänslighetsreaktionen på medicinen, sönder och samman.

Jag blickar mot stallet och känner vikten svika. Jag äger ingen tyngd i att skotta skit när musklerna brinner. Ens ta hand om det minsta. Muskelfibrerna bränner såsom vekar ofta bränns sönder, går av, flera gånger innan ljuset brunnit ut.

Händerna kring vattenglaset kränger hårdare, när jag innerst inne känner att jag borde ta något sorts beslut kring hästarna. Den ena är min terapihäst, så den klarar jag mig inte utan. Den andra får kanske inte den stimulans/träning hon behöver. Fast nu står hon skadad å andra sidan. Ska jag försöka få hit nån som kan rida och hjälpa till i stallet, när hon blir bättre. För att också Challe ska bli avlastad med mockningen. Eller ska hon lånas ut/bort och en ponny in till Pyret istället. Kanske jag inte skulle ha några hästar nu. Den tanken vågar jag inte ens känna på. Ska jag inte ta några beslut nu alls kanske.

-Jag frågar Challe om saken, men svaren uteblir.

Blå starka ögon vill krossa fönsterglas med blicken. Kasta skärvorna likt en ninja genom luften.

Jag vill sparka i gruset, kasta sten på grinden för att den jäveln är skev och för låg.

Vill att stallet ska fungera bättre. Att allt ska vara mindre schavigt.

Jag vill skövla bort leran, och lägga på så mycket grus, så att jag aldrig mer behöver fastna med stövlarna i den igen.

Men om alla saker är mindre schaviga här hemma, kanske direkt perfekta, så är kanske inte jag mindre sårig, eller schavig för den delen.

Det är väl det som är grejen. Ingen kan rensa mig hel, snickra mig rätt eller laga det som är sönder.

Jag får ligga här och vänta. Andas genom den där förbannade smärtan. Vänta. Frustrerad som jag är.

Morgonen var sådär. Kramper, skallvärk, ansiktsvärk och en urinblåsa som brinner. Tack och lov för värktabletter. Om jag nu tål dom. Vem vet.

Andningen är tung och det verkar som om jag lägger på mig vätska. Man brukar inte gå upp flera kg på en dag, för att kissa nästan hela nästa dag, och väga tre kg mindre efter det.

Kanske måste den med arga skärvor i näven, lägga stridsyxan åt sidan, och gå och kolla av läget hos de i vit rock. Sitta i telefonkö imorgon med besk smak i mun. En än värre eftersmak på det.

Kanske är det bara att vänta och stå ut.

Jag får väl gå en kurs i mindfulness.




lördag 17 augusti 2013

En insändare- Solidaritet eller barmhärtighet?


Såg ni solen gå upp i morse? Det gjorde inte jag. Osolidariskt jag vet- mot er som arbetar och måste gå upp. Men jag sover sällan bra, så jag var glad ändå, sveket till trots. Jag gick ganska nöjd nerför den knakande trätrappan, för att göra mig frukost och läsa tidningen från igår.

Om ”Det goda samhället.”

Det är inte längre solidariskt att betala skatt. Enligt ledarskribenten. Det hade tydligen aldrig varit det. Endast en myt, utifrån Socialdemokratins ideologi, att skatter och solidaritet hör ihop. Om det ska räknas som solidaritet, då ska människan ge frivilligt ur egen ficka.

Jag såg mig själv stå i soppkön. Gå till kyrkan och tigga pengar. Be om pengar så att mitt barn kan få skor. Eller ringa runt i vämjelse till vänner och hoppas på deras goda vilja eller förmåga. Jag såg mig svara mitt barn på frågan jag ofta fått:

”Mamma när du nu är sjuk, hur ska du nu få pengar?” Den glänsande oron som speglas i de blå vidgade ögonen. Jag kan idag svara, att jag får pengar varje månad, av försäkringskassan. För att det är min rättighet. Inga barn ska behöva stå utan, det de allra mest behöver, för att föräldrar blir sjuka. Så kan jag idag svara på ett tydligt sätt, även om den där tryggheten i utbetalningarna ligger och skvalpar i tre månaders intervaller. Försäkringskassan kan ju få för sig att jag är frisk- trots att jag är sjuk. Det finns dessutom numer tidsgränser för sjukligheten, när trygghetssystemen monterats ned, till förmån för lägre skatter. Men det säger jag förstås inte till min dotter. Jag är nöjd över lugnet som sköljer över de blå av ögon.

Det är så fint tänkt att människor ska vilja ge ur egen ficka till behövande. Vi har så många redan idag som skulle kunna göra det. Men de köper fler båtar istället, åker på fler resor, handlar dyrare bilar och ett större hus för pengarna. Betalar nån hundring om året till cancerfonden på den där årliga galan i bästa fall. Om de betalade mindre skatt och fick än mer pengar. Skulle de ge mer då? De som redan skulle kunna ge? Vilka släktingar/personer/grupper skulle de ge till? Invandrare, sjuka, arbetslösa, misshandlade, fattiga? Skulle fördelningen bli jämn? Kanske skulle de snarare kunna betala en högre skatt, än vad de gör idag?

Vill jag ha allmosor? Kanske är jag glad över att jag arbetat, och betalat skatt in till en försäkring som ska gälla, om man händelsevis skulle bli sjuk. Jag är glad över att slippa ”be” om pengar. Slippa ge mitt barn svaret; att jag inte vet var vi ska få pengar ifrån.

Det är skillnad på solidaritet och barmhärtighet. De som har gott ställt, kanske i högre grad skulle kunna stärka sina egon, över att ha varit barmhärtiga nog att ha skänkt en slant, till en behövande. Men den behövande kanske inte vill ha allmosor. Jag föredrar ett skattesystem där de som tjänar mest betalar mest i skatt, och där man som medborgare har rätt till ersättning/försörjning, när livet ställs på sin kant. Där har du skillnaden. Barmhärtighet kontra solidaritet. Jag föredrar solidaritet.
 

/En som tröttnat på nedmonteringen av välfärdssamhället

 

 

fredag 16 augusti 2013

Kärleken till sin hund


 
Blomstret min Blomstret. Du får ett eget inlägg idag. Inte för att du fyller år eller äger nån annan särskild bemärkelsedag, utan för att jag tycker att du bör uppmärksammas lite extra. Du är ingen ”stå i centrumhund” du. Du värnar om familjen och dem som står dig nära. Du hälsar på främlingar av egen vilja ibland, och när de ropar på dig. Annars är du med oss. Du hälsar sådär lagom på de flesta. Lite blyg med integritet. Är vänlig och försiktig, särskilt mot barn. Hälsningsceremonierna gentemot de du känner väl ser annorlunda ut. Där är du mer burdus och går tex på bakbenen, och trycker dig intill.

Pyret var knappt 2 ½ år gammal när jag hämtade dig. Du var den vackraste valp jag någonsin sett, och jag föll i kärlek för dig omedelbart. Du kom hem och ni var så olika du och mannen din den prickiga. Ni kompletterade varandra väl.

Du bet aldrig på någon människa som valp. Bara på Dillen. Men du åt upp skor för tusentals kronor samt många av Pyrets leksaker. Du älskade att åka bil bak i buren, och ville följa med mig överallt. Jag blev förvånad allt som oftast. När jag pratade med någon på stan, så la du dig helt sonika ner och väntade. Då var du bara några månader gammal. Så gör du än, var vi än ska vänta. Efter åren med Dillen så förvånas jag fortfarande över avslappningsförmågan du har. Du älskar att sola i rabatterna bland blommorna eller vila under syrenträden.

Du var överlag en lugn och väldigt lätt valp och unghund, som gärna ville vara till lags. När Dillen var nere och busade med granntanterna och deras hund, och jag blev biten i skinkan av grannens hund i den vevan, så satt du snällt kvar på hustrappan och väntade. När jag åkte hemifrån däremot, så bröt du dig ut genom hundstängslet, sprang ner till granntanterna och blev bjuden på fika. Förvisso.




Så blev jag ordentligt sjuk i hjärnhinneinflammation, då du var ett halvår. Du låg troget hos mig hela dagarna i flera månaders tid. När husse kom hem efter jobbet, ville du ut till skogen förstås. Sträcka ut över diken, bada i diken, springa över ängar som en gasell. Skogen är ditt hem. Du lärde Dino att det gick att jaga harar. Du är en jakthund min Blomma, men du hör ett nej, så det fungerar ändå bra. Man får bara ta in dig och avkomman när fåglarna ska lära sig flyga på gården. För annars sitter ni där med öppna gap, och bara väntar på att få ett skrovmål. Men skogspromenaderna är lätta- du tittar hela tiden efter oss när vi går i skogen, var vi är. Du går inte långt bort inte.

Du har fått gjort mycket Blomma. Spelat teater med Leia. Du har haft både prinsessklänningar och krona på dig otaliga gånger. Du har fått barn och var en väldigt ambitiös mamma. Du tar ett stort ansvar överlag. När min rygg gick sönder för ett år sen och Dillen blev gammal/snurrig i huvudet, så tog du ansvar. Du gick emellan honom och dottern när han tänkte ta hennes mat. Då jag inte hann med. Föste ut honom ur rummet. Plockade ner honom från bänkarna när jag sa nej till honom. Du visste ju också att man inte hänger i slasken. Hämtade honom i trädgården. Du är en vän av ordning Blomstret, och jag är ledsen över att du fått ta lite stort ansvar här hemma på sistone. Förhoppningsvis blir jag bättre och Dino har du ju inte ansvar över längre. Han som du sörjde så.

Sen har du fått alltfler principer med åldern. Ibland tänker du ligga i bilen när vi är borta hos andra. Du kommer först skrikande glad, och vill vara med oss, när jag ropar att det är fika. Så principer det har du. Du har en blick som oftast är så mild. Men samma blick kan få somliga andra hundar att vika, bara du tittar på dom. Du vill också ha ditt utrymme var du än är. Integritet. Du pratar mkt. Har en hel del viktigt att säga. Särskilt på djursjukhus, på husses jobb....du har väl synpunkter på hur saker och ting sköts.

När jag tänker på dig Blomstret så känner jag någonting skört i mig. Ser en stor vacker rosa Gerbera med sköra blad på. Men samtidigt också en enorm styrka i den vackra blomstängsel. Du sviker aldrig någon i flocken. Du har ett mod som är större än vad alla andra djur jag haft ägt. Du finns alltid vid ens sida, vare sig det gäller hundar som ska uppfostras eller vargar som ska motas av gården. Det är med stolthet och ömhet jag tittar på vackra dig. För vacker är du från insidan och ut.


 
 
 

torsdag 15 augusti 2013

Balans

Jag är så sömnig. Inte sådär sunt och behagligt, utan som när man bara vill rasa ihop. Drösa samman som en säck och låta allt annat bero. Låta andra sköta allt som ska tas hand om. Kanske blir det snart lättare när mannens högsäsong är slut. Om en månad.

En lång månad. Det luktar sot ur spisen där jag ligger. Det dröjer inte förrän brasan är vanlig här inne igen. Eld. Nej jag orkar inte tänka på eld.

Jag lägger blicken nån annanstans istället.

Hundarna har kärat ner sig i varandra. Rider på varandra nu under löptid. Det ser inte klokt ut. Men jag tror inte de bryr sig om hur nåt ser ut. De bara gör. Tänk om man skulle göra mer och strunta i hur det ser ut. Eller i mitt fall göra ännu mindre och vila mer. Strunta i hur det ser ut. Ignorera kommentarer.

Strunta i hur den här sommaren blev. Eller minnas det man gjorde när man inte gjorde någonting. Pyrets och mina diskussioner om allt. Bilder på näthinnan när Pyret spelar fiol, sjunger, spelar tv-spel iklädd nakenskrud. Tänka på när vi spelade Fia eller andra spel. Liggandes. Det är gott. Det är vackra melodier som spelar i öronen. Och i Pyrets skratt, klingar regnbågens färger.

Pyret tycker att hon haft ett bra sommarlov, men att det hänt nåt hela tiden. Nu sista veckan ville hon därför inte göra någonting. Inte ens träffa en kompis. Samtidigt som jag vill göra allt. Jag drömmer om frustande hästar, svettlukten från nytränad häst. Dammet från ridvolten, och sadeln som är nyputsad.

Jag drömmer om balans. En häst vars muskler pumpar under ens egen kropp. Min balans på hästen. En rakriktad välbalanserad häst.Jag vill gå lagom i livet. Pyret är bra på lagom. Det har jag aldrig varit.

Men nu sätter nån överkänslighetsreaktion kroppen ur balans. Hela mig. Och de ska tydligen komma hit nån från somlig myndighet och prata rovdjur, utifrån vår situation. Väl så viktigt, men jag är av. Off. Behöver vara avstängd. Går det att ställa in allt. Nä. Jag tror inte det. Balans.





onsdag 14 augusti 2013

Såg ni solen gå upp?

Såg ni solen gå upp i morse? Det gjorde inte jag. Jag hade snott täcket från dottern och låg och sov. För numer kan jag sova. Det känns ljuvligt. Jag låg i drömmar om att de som betyder mycket skulle flytta. För att livsbetingelserna hade ändrats. De viktigaste av drömmar gick i krasch. För dem.

Jag förstod ändå inte varför. De skulle lämna huset de älskade, för att flytta in till storstan. Mannen jag lever med tyckte också att en flytt var lämplig. Även för vår del.Till stan. En bakgård bekant med rabatterat pris på lägenheten. Sprutor och tabletter till förbannelse i städskåpen. De trillade ut ur sina lådor när jag öppnade dem. "De ingick i den reducerade hyran, för att du är sjuk", sa min man.

Jag ville tillbaka. Sökte mig tillbaka. Till det hus vi bott i. Men det verkade upptaget. Grannen hade flyttat in och hennes hund hade kissat överallt på golven. "Det gör inget, sa jag."

Jag såg solen när jag väl kom upp. Jag kände askan pyra inuti ryggraden. Orkar inte gå. Igår hostade jag som en Jude. En Jude. Opassande att säga säkert. Men vi sa alltid så i vår stad i Värmland där jag växte upp. När man gjorde något ordentligt. In i absurdum. "Jag sprang som en Jude." Kanske menades det som att "Jag tog i allt vad jag kunde, sprang fortare än vad jag kunde. För att det krävdes."

Judar har fått ta i mycket mer under årens lopp, än vad en människa normalt sett tål. Vi behöver inte orda mer om det.

Jag går nerför trappan och tar fram frukosten. Fil, hård macka och kamomillte. Idag även en Stesolid så att kramperna ska lugna sig och en Bamyl brus. En stadig frukost. Hur kunde jag bli den här ostadiga människan, vars kropp vinglar och tvekar. Viker sig. Blev gammal innan jag blev gammal.

Jag är hes. Det brinner i halsen. Men inte så hes som farbrorn som brukade hälsa på mormor och morfar. Han hade en apparat tryckt mot strupen för att ens höras. Det var märkligt tyckte jag.

Hostar slem gör jag lika mkt som den där andra gubben som harskade sig jämt. Hos mormor och morfar. Han med långa ögonbryn och stor haka. Sån där skulle jag aldrig bli tänkte jag. Jag får väl gå och ansa ögonbrynen då. Det är det minsta man kan göra. När lungorna brinner.

Jag går ut och går, för att jag behöver frisk luft. Känner mig som en skadad kråka. Inte alls som en skadeskjuten sparv. Utan en kråka. Jag är sned, och inte så snygg precis. Inte sådär vackert skör. Utan mer rejält haltandes, lite girigt hungrande efter något gott. Kraxande klagoläten.

Går förbi Dillens grav i trädgården. Den blommar. Tittar till vänster där ljuset vid ett tillfälle kom ifrån. När de vita blombladen samtidigt föll för vinden på hans grav. Jag känner inte död utan liv. Förtröstan. Och lugn.

Jag ska tro andra om gott. Även om de drömmar jag har är uppslitande. "Våga gå nära och riskera att bli sviken. Eller vara för sig själv." De är valen. Jag ska göra som Dillen. Släppa efter, även om jag aldrig kommer att lyckas bli sådär obekymrad, som han.

Haltar in mot huset på grusgången som innehåller allt mer ogräs. Det stör mig. Påminner mig om förfallet. Men det kommer nya år, med kanske mindre förfall. Om man ser ljuset. Vänder blicken mot solen.

Jag går in via den vita trädörren, och ser samtidigt den gula lekarstugan flyttas. Det är med vemod jag i tanken, ser några sammanbitna personer framför mig. Det kändes som om hoppet föll nu när den gavs bort. Alla drömmar blir inte uppfyllda. Inte ens de allra viktigaste.

måndag 12 augusti 2013

Muskelbristningar och rovdjur

Jahaja. Det blir billigt med stoet och den där muskelskadan hon ådrog sig i det högst troliga vargdebacklet. Ofta är det mkt bättre med sår än muskelskador. Muskler kan det bli ärrbildning i och hästen får vid otur ett konstant kortare steg. Det tar långt tid att läka dessutom.

Nåja. Hon hann ju läka sig något från första debacklet, men för tre dagar sen, när jag kom ut på morgonen, så var hon trasig igen. Challe hade inte sett nåt när han släppt ut dom tidigt på morgonen, så nåt har väl hänt i hagen då.

Det är ju lätt att muskelskador förvärras, när de en gång skapats och ej läkts. Nu var hon svullen och öm även på baksida lår. Rivsår på den hasen. Ja jag såg i alla fall inga såna där väldigt misstänksamma rivsår som gången innan, vilka jag direkt kunde ställa vissa ifrågasättanden om.

Ja de skrek i alla fall på mig pållanen på morgonen, så därför gick jag ut och såg att såren såg väldans nyagjorda ut. Vad som hänt förtäljer inte historien.

Men vad gäller första incidenten så är jag tämligen säker på att varg rivit hästarna. Typiska ställen, otypiska vanliga hästskador. Älgkalv var ju dödad av varg ca 100 m från hästhagen, så den/de cirkulerar nära. Det har varit cirkus och oro hos grannens hästar med fast inga skador. Ja och våra hästars hysteriska skrik hade ju väckt grannarna vid tretiden på natten. Så stillsamt det är.

En hel vecka efter första skadan på hästarna, så var det ett jäkla liv i skogen vid var skymning. Oroliga hästar och hundarna som fick upp doft och som riktade sig efter den mot just skogen vid hästhagen. Blomstret som reste ragg och drog upp hela garnityret. Modig som tusan skulle hon skydda alla hon. Så modig att hon fick gå in. Det fungerar inte att slåss med varg om man är hund nämligen. Nä. Och nog har jag hört ylande i skymning från skogen.

Så nu då. Vi har inhandlat ett elaggregat till, nya trådar och isolatorer. Röjt för undertråden. Det räcker tydligen inte med tre trådar. Ja också veterinärbesök på några tusen, medikamenter och laserbehandling som inte går på försäkringen.

Men det är ju bara att slå en liten pling och få rovdjursstängsel också är allting klart. Nä. Det ska bevisas och helst ska en häst dö först också. Åtminstone springa livet ur sig när den blir jagad. De visste ju inte häromsistens om den där fjordingen hade sprungit sig till nån hjärtinfarkt när den varit i debackel med rovdjur eller om de dödat den. Käkat på den hade de i alla fall gjort. Så varg går ibland på häst. En jag känner hade en varg inne för ett tag sen, trots tre trådar med ström i. Den skrek förvisso när den gick igenom. Så jag tycker att man kan konstatera att hästar drabbas även om det kanske inte är förstahandsvalet.

Fast häst räknas tydligen inte som tamdjur som är värda att lägga ner pengar på att skyddas i första taget. Det är för få som angrips så det är ingen ekonomi i det. Ja också ska det bevisas då. Rovdjursaktiviteten.

Man får väl köpa sig jaktkameror och sätta upp. Gratis? Om det hjälper. Sen....rovdjurstängsel till häst. Va faen ska det vara för stängsel då? Vajer? Nä. det måste vara ett stängsel som går sönder när hästen råkar fastna i det. För det gör de ibland. Äh. Jag ska måla av Challe som fågelskrämma och ställa upp på diverse ställen. Det borde funka bäst dä.

Det är inte enkelt detta. Inte "bara" att stängsla in. Det är inte "bara" att själv bekosta skadade djur. Oron är inte rolig. Man vill att djuren ska ha det bra. Och det kan jag säga nu efter den här erfarenheter att det blir sekundäreffekter på tamdjur, när man har rovdjur så här nära inpå gården. De blir överlag oroligare. Särskilt hundarna skulle jag vilja säga. Hemmet bör kännas tryggt....

Sen tycker jag intet ont om varg eller andra rovdjur, för de går på sin instinkt de. Se bara vad hundar kan ställa till med i en fårskock......en hel del........Men kom inte och säg att rovdjur i väldigt reviräta län inte orsakar problem, eller att problemen för oss djurägare är lättlösta- för det är de inte.

Nåja. det har varit lugnare vid skymning nu ett antal dagar i alla fall. Man kan ju hoppas att de håriga jägarna drar sig bortåt......

fredag 9 augusti 2013

Verkligheten som kommer ikapp

Nä, idag mådde jag verkligen kasst på alla sätt och vis. Gick upp i tid för att jag skulle till kvinnan som fixar ryggen på mig. Tack och pris för henne.

Blev åksjuk och illamående på vägen dit, fast jag körde själv. Tja. Kände mig knepig i psyket. Spänd, ängslig och på bristningsgränsen.

När hon frågade hur jag mådde, så sa jag att jag ev hade funderat på att skjuta mig. Eller som bättre alternativ söva ner mig tills det blir bättre. Bra förslag. Nä. Jag var gnällig. Sa att jag var arg, sur, kände mig frustrerad och ledsen.

Hon sa att hon hade känt sig detsamma i min situation. Och det hjälpte.

Visst jag har ont i örat, huvudet, ansiktet. Det kliar och bränner. Leder gör ont. Ryggen gör också ont.
Men jag slåss mest med frustrationen över att få ligga stilla så mkt. När kroppen inte svarar. Eller när ryggen inte tål ansträngningen.

Jag ligger ju inte akut längre i fosterställning och skakar medan svetten rinner av övertempratur och smärta. Eller att det gör så ont i huden så att jag skakar av smärta. Jag har inte längre hjärtklappning kontra för låg puls. Kroppen är mer stabil även om den kämpar än.

Men det kanske är då psyket hinner ifatt. För det har inte funnits så många ggr när jag brutit ihop. Jag har känt mig rätt stark. Och livet rullar ju på. Pyret var mkt sjuk i våras och behövde tas hand om.

Men även sorgen har sin plats liksom ilskan. Besvikelsen. Smärtan över all onödig smärta. Människor som svikit. Läkare som ställt feldiagnoser. Remisser som inte följts upp.

Så mkt kroppslig smärta som jag haft under detta år, har jag aldrig varit i närheten av under en hel livstid.

Kanske kryper det också på, att det troligen var nära, att gå riktigt åt helvete på riktigt. Hela raddan med Stevens Johnsons/Lyells syndrom. Hela huden lossnar. Det går inte att äta pga att halsen blir full av sår och svullnar igen. Risken för infektioner. Tanken för vad vår familj hade fått gå igenom då. Vad hade Pyret tyckt om att se sin mamma liggandes vaken alt nedsövd på brännskadeavdelning? En mamma utan skinn. Nån med bara öppna sår?

Det gjorde ont idag. Och det är ju inte över än. Får ha koll så jag inte ådrar mig bakterier i såren i urinblåsa och annat. Ska helst inte stoppa i mig nåt mer jag inte tål. Ev har jag blivit känsligare med nada immunförsvar. Helst ska inte Pyret smitta mig med infektioner i höst. Blir det någonsin bra?

Nån gång kommer verkligheten ikapp en. Men jag väljer att se skakigheten som ett friskhetstecken. Hade jag varit riktigt dålig så hade jag inte mäktat med att ta in så mkt av eländet.

Det är bara att tugga sig igenom skiten.

Sen behandlingen av ryggen var välbehövlig. Bäckenet bla var bra snett. Hon tyckte ändå att ryggen hitintills klarat mkt ändå. Kotor och diskar kan ju gå åt helvete när det blir så här.

Hon är hursomhelst suverän som fixar ryggen var gång. Får den rak och jag får syre igen. bara det gör att man kan känna sig lite lugnare i kroppen och humöret blir mindre ansträngt. Sen är hon klok och väldigt go med. Jag är så tacksam för att jag får så bra hjälp där. Både kroppsligt och själsligt faktiskt.

och nog kunde jag köra hem utan att bli illamående och åksjuk. Vissa nerver i ryggen är kopplade till illamåendecentrat. En hel vetenskap det där med hur kroppen fungerar.



torsdag 8 augusti 2013

Diskussionsstrategier och ett öra som blöder. Suck.


Hahahaha!! Ja se det regnar ja se det regnar...det var väl roligt hurra!!

Ursäkta men det innebär en viss lättnad för den som brinner i huden, muskler och annat.

Annars var blicken skarp i morse när jag vaknade.

Slog mot väggen och studsade tillbaka snett inåt bakåt.

Örat brände som eld även om jag tror att det mesta av blod och var runnit ut nu.

Ansikthalvan brinner med och nån ny blåsa på läpparna. Vänster fot och vad är varma och bränns sönder. Känns det som. Det bränner under tånaglarna så jag snart perforerar dom.

Det drar och brinner i ryggfan och jag är kokvarm i ryggslutet.

Så nä. Humöret var sådär. Sen bråkade Pyret om att hon inte fick ha sylt på smörgåsen.

Alltså jag vänder mig mot somlig sockerdiet och hon brukar väl inte käka syltsmörgås annars....men nu bröt hon ihop över detta faktum att hon blev nekad. Dessa strider.

- Jag saknar skolan sa hon.

Jag mä tänkte jag. Men det vette fan som det var där i våras. Det är väl stridsrustning på här om en vecka.

Annars är planerna för dagen städning i maklig takt.

Jag har lagt om diskussionsstrategin.

-Pyret vi hatar ju båda att städa. Men vi har en del som måste fixas. Antingen övervåningen modell sovrummet eller stallet. Vilket väljer du?

- Ja! Vi tar stallet! Mkt roligare och viktigare att det är rent där.

Det är mammas tös det.

onsdag 7 augusti 2013

Sur

Jag är sur som ättika. Sur som citron. Päckelgrinig som en halvdödad råtta i badkaret.

Nä. Jag är less. Sur. Grinig. Störd. Överberörd av en massa skit.

Har förlorat tålamodet. Så jag surar som en liten unge. Vill dra täcket över huvudet och vänta tills allt bara ordnat sig. Ligga i fosterställning under täcken och vänta på att andra ska fixa stall och annat på gårn. Samtidigt som jag skakar över frustrationen över att kunna göra noll och ingenting i fysisk mening.

Jag vill hamra på stall. Vränga runt med hästarna. Gå en mil med hundarna. Det här är inte jag.

Också Pyret då. Hon vägrar att städa. Vägrade i fem timmar att städa och kom med mothugg.

Jag blev mer än matt på att tugga med henne som har svar på allt.

Så jag agerade dålig förälder och tålamodet som inte fanns ens imorse brast.

Efter mitt utbrott på Pyret utifrån städvägran, så blev jag sådär mjukt, lent och härligt pedagogisk.

- Man måste hjälpas åt i en familj kära Pyret. Bl.a., bl.a. Och var och får städa efter sina grejer och kläder.

Pyret nickar och vi är mysigt överens.

- ..... för inte skulle väl du tycka att det vore så kul att ta rätt efter mig och mina grejer?!

- Jo absolut! Det skulle jag för du stökar ner mkt mindre än mig. Vi byter mamma. Du tar mitt så tar jag ditt!

Jag har för dagen sagt upp mig som förälder.

måndag 5 augusti 2013

Jävulens sjukdom

Somliga dagar grinar läkemedelsöverkänsligheten en extra i ögonen. Fast man är lindrigt drabbad. Men det har blött ur både näsa och öra den sista dagen. Underlivet lever fan i sår och gyn har stängt. Trots påskyndande remiss. Men läpparna tycks ha blött klart likväl som under tånaglarna.

Nåja. Inte mkt annat att göra än att försöka hålla rent.....ehum.

Steven Johnsons syndrom. Jävulen själv. Och jag tar inte i. Folk vältrar sig i svetslågan som behagar visa sig framme en hel sommar, medan jag försöker komma undan den svetslåga, som lever inom mig. Huden brinner. Och jag brinner.

Om man läser om sjukdomen så beskrivs hudutslag, erythema multiform major, runda utslag med ev blåsa på. Blåsor som spricker och därefter trillar då huden av. Som efter en ordentlig brännskada med skillnaden att huden bränns inifrån och ut. Eller inifrån kroppen och ut. Det känns som om jävulen lagt glödande kol mitt i kroppen som pyr inifrån och sakta ut. Ibland funderar jag över hur organen ser ut. De kan se likadana ut som hud och slemhinnor nämligen.

Ledvärk på det och en rygg som gör förbannat ont. Muskler som brinner. Influensamående. Spyande vid ansträngning. Milt och bra. Och inte tål man sol. Inte ens med solskyddsfaktor femtio. Inte heller reglerar sig kroppsvärmen på ett vettigt sätt.

Jag är bekymrad över ärrbildning i lungorna, i magslemhinnan och i urinblåsan. Steril kan man tydligen bli med, men vafan, jag har gjort mitt i avelsboxen. Minsta bekymret.

Men jag vill inte att hjärta, lever eller njurar ska bli dåliga. Eller ögonen.

Men de flesta dagar är jag betydligt bättre än för ett antal veckor sedan. Jag får försöka nypa mig fast vid det. Hoppas.

Men listan på vad som kan komma efter en sån här reaktion är lång. Kroniskt trötthetssyndrom, allergi, ärr i vävnader som tex i lungor. Kronisk hosta. Konstant solöverkänslighet. Synnedsättning och torra ögon. Diverser reumatiska sjukdomar kan utlösas. Nä. Man orkar inte ens tänka.

Men det är så onödigt det här. Det hade aldrig behövt att hända.

Jävla inferno.



Inte mina ben dock men typiska hudutslag. Fast här har väl ingen hud ramlat av åtminstone. Ett plus.

lördag 3 augusti 2013

Kollar ni på folk som sitter i rullstol?

Jag var på Liseberg häromdan med familjen och syrran med hälft. Vansinnesprojekt kändes det som innan, eftersom jag här hemma högst står på benen en halvtimma i taget. Sen ligger jag länge därefter om jag kan.

Men vad gör man inte för ett Pyre, och det är ju kul att komma hemifrån.

Tja resultatet då.

Jag hade planerat väl för ryggens vägnar med ny ultralätt, bärbar, nedfällningsbar solstol. Och nog gick det bra till en början. Men sen skulle jag åka Flumride vilket var lugnt, men kön på en halvtimma var lite besvärande i gassande solvärme. Nada solskyddsfaktor hade jag lyckats få tag på heller. Najs för den som tack vare sjuktillståndet icke tål sol.

Därefter var det uppletande av sjukstuga och tiggeri av solskyddsfaktor. Sen lunch och jag började känna av trycket väl tidigt i kroppen. Challe gick således och hyrde en rullstol. Man får väl vara så smart man kan vara.

Att åka rullstol med Challe som förare är ju mkt vanskligare än att åka karusell. Intressant faktiskt. Han ska ju härja, busa och leva fan. När vi var högst upp på Lisebergskullen och skulle nedför, så höll stolen på att åka väl nära en slänt i en kurva. Kvinnan som satt på bänken bredvid skrek...."OOOhhhhhh".

Tja. Hon visste ju inte att jag faktiskt har ben att gå med och kan ta emot mig. Satt ju i rullstolen för att allmäntillståndet inte medgav att jag gick. Ni vet modell yrsel och sockerdricka i kroppen som när man har feber och influensa. Japp. Det är ju mitt tillstånd det. Dagarna innan vi åkte så började det blöda under tånaglarna med, och vissa delar av naglarna fick offras med sax, så fötterna var väl inte heller i toppform. Blodvärdet ligger på kanten utöver det.

Sen tittar folk väldigt mkt på en när man sitter i rullstol. Det noterade min omgivning väldigt snabbt. Jag hade dock inte märkt det. Gör ni också det? Tittar. Jag vet inte hur jag gör för det har jag inte tänkt på riktigt. Men det är möjligt att man glor.

Mr Steel trodde folk kollade för att bedöma läget. Nån annan jag pratade med, sa att folk kollar när unga personer sitter i rullstol. Ung-är snart fyrtio år. Ja jag vet inte ja.

Funderade på att skriva på en skylt..   "Så här går det när man åker Balder". Men jag nöjde mig med Svenska flaggan i näven.

Ja märkligaste incidenten för utomstående var nog när jag gick galen över bristen på handikappanordning, när vi skulle uppför på ett ställe. Bara trappor och Challe satt i nån karusell han. Tappade tålamodet, och sa ett och annat väl valt ord till rullstolen, som jag sen bar uppför de där jävla trapporna ihop med en massa svärord om U-land som inte är handikappanpassat.

Vid fyratiden så orkade jag inte mingla ens i rullstol, så då parkerade Challe mig bredvid det där "projekt Helix". En ny berg och dalbana som byggs. Jo där fick jag lugn och ro eftersom folk hela tiden skulle stå och glo på modeller och läsa om den nya attraktionen. Nåväl jag slumrade ändå.

Vid 17.00 tiden stod det på vila till trots. Mådde illa, och behövde ligga raklång ner. Sova. Pyret tyckte Challe skulle fixa hotellrum. Challe tyckte att bilen dög i parkeringshuset. Jag var följsam. Behövde sova och det var som helst i lugnan ro.

Nåja. Jag fixade att gå upp klockan halv sju, dona med hästar, duscha, åka bil långt och vara på Liseberg i sex timmar. Men sicket slut. Är lite förvånad över hur kroppen kunde ta slut sådär. Men visst det är jobbigt att göra någonting med influensakänsla i kroppen.

Så på vägen ut, gången mot entrén så kom Challe på att han glömt plånboken. Så han lämnade mig där mitt i vägen, sittandes med Svenska flaggan i ena handen, den ihopvikta lättviktstolen i knäet och sockerdrickan i kroppen som gjorde att jag inte orkade resa mig. Det var ett helvete att försöka manövrera den där stolen över kullersten och inte raklagd plan mark. Där satt jag. Inte lång stund. Men jisses vad hjälplös jag hann och känna mig.

"Å här sitter du lämnad i all din ensamhet....säger sen Challe när han kommer." Det är nog bra att han numer jobbar som golfpro. Fast äh...vi jobbade ihop ett tag med människor med funktionshinder och det gick bra. Han var bra och vi hade jättekul. Folket med tror jag.

Nåja. Rullstolsupplevelsen var en nyttig upplevelse.

Och bilen dög bra. Sov. Läste lite bok medan de andra åkte klart. Pyret tar saker bra. Hon var glad över att jag kunde följa med, och hon deppar inte ifall, jag behöver stämpla ut för ett tag. Hon åker karusell för det och har kul.

Sen tog vi oss hem också. Inte illa. För det var på håret på ditvägen. En knapp dm till bilen framför innan vi fick hejd på bilen. Vissa borde inte ha bil. Den här föraren bara körde ut framför oss. Det behövs inte mkt för att det ska gå åt fanders på vägen inte.