Vilda västern

"Di säg att bjärn o järv fatter tycke för varann om månen står full i juli månas siste vecka, o avkomma blir en bjärv. Ett sint å plåget djur. Bortstött från de sina, tror den sig vara en människa och lär sig gå på två ben." (Ur Pistvakt)

Det må va nå sånt som rör sig i trakterna här. Sicket liv på djur i skymning. En sån olåt. Också komma di från stan och tro att på landet ä dä tyst. Hästan frustar, hjortar låter så som bar de kan. Råbockan skäller och nåe annat gnäller. Fåglar flaxar.

Hundan får upp dofter. Står hårt på skall mot skog och visar garnityr. Såsom de aldri förr gjort. Dä ä dunkelt i brynet. Dofter mänskan aldrig känner, men som djuren kan dofta på mils håll.


"Ä du tapper så säg.
Står du emot vildmarkens vrål,
björnens läte,
och vargens ylande.

Stå du fast vid ditt bohag,
framför dina djur,
med mod i din hand,
eller vacklar sinnet.

Ä nyporna tillräckligt fast,
vaderna nog för att bära,
står du fast när det gäller,
eller är det hundan din som aldri svika."

Ja. Jag tror på hundars mod jag. Nu är jag mest orolig för att Fjant har fått nån ögoninflammation. Lyckades plocka av sig grimman inklusive flyveil häromdan en stund. Och det räckte tydligen. Det blir lätt att skölja ögat på honom.

Men nu paus och fika hos syrran i poolen. Jag är ju belagd med badförbud - men Pyret får väl gona sig....och kaffe kan jag ju dricka under tiden ihop med tusen liter vatten. HA!

Lugnt på landet

Det är så lugnt på landet. Grävlingar som har flyttat in sina högst personliga bråk på vår tomt. De måste ha pulat sig in under gunnebostängslet. Bitit Blomstret i skinkan. Nu har alla våra vovvar råkat ut för samma grej. Fast de andra två ute i skogen.

Nåja. Så länge de inte stoppar in huvudet i grytet vovvarna, så kan det gå bra. Det kan bli en halv nos kvar annars. De här skinkmarkeringarna gör dedär grävlingarna, när man kommer för nära deras gryt/plats. Lätt att veta. När man inte vet var de ligger och trycker.

Nåja. Här ska hämtas bur också ska de däringa infångas.

Gråben verkar också ha härjat loss i hästhagen. Glöm att varg inte går på häst. Däremot undrar jag ju hur mkt smäll han fick. Stoet tog smällen och skyddade barnet sitt. Nåja inget allvarligt tror jag...en ev muskelbristning är väl det jag är lite orolig för. Allt med muskler att läka tar tid, och i den farten de sprang o sparkade så blir det väl skador.

Ja. Nog måste den som nyligen fått reda på att hon missat brännskadeavd på sjukan med en hårsmån, ge sig ut och fixa ännu mer stängsel i hagen. Lägre stängsel också ska det vara hårdkräm på undertråden med. Jaha. Det är ju oftast den som krånglar. Och vintertid är det svårt att ha kräm i stängslet hursomhelst. Jordningen funkar sådär vintertid. Rådjuren verkar också ha för vana att hoppa sönder trådar. De räds tydligen inte ström. De räds inte ens våra hundar. Hur överlever de?

Nä. Jag ska ta ett snack med gråben om att han också kan ta sig en annan passage förbi samhället. Onödigt att skrida över grannens sommarstugetomt alldeles bredvid huset. Hon som bor där är ju galet rädd för hundar.

Nåja. Så har man pratat med myndighetspersoner och det är ju som det är ang angrepp. Vissa anser att det inte händer, vissa besiktningsmän har sett såna skador. Den där älgkalven som är strimlad och som ligger nära hästhagen ska väl också dokumenteras. Vi får samla bevis härute nu för att kunna påvisa rovdjursaktivitet. Tyvärr måste det hända rätt mkt tydligen innan man får rätten till ekonomisk ersättning för viltstängsel. Byråkrati värre.

Nä. Jag mår inte bra av sånt här. Spelar ingen roll om det är gråben eller annat oknytt som krånglar i ens hagar. Fast när jag bodde i stan, så var det ju nån idiot som skar hästarna i slidan, så vi fick sitta vakt under en sommar. Det är ju för all del mkt värre. För rovdjur kan man förhoppningsvis stängsla ute och de går ju på instinkt och drifter. Men idioter till folk. De går bort.

Hursomhelst vill jag kunna säkra mina djur. Oavsett vad som hotar.

Ja också medicinen då......mår ju inte så väl själv,,,,,Den kom ut i sista stund ansåg läkaren jag träffade häromdan. Nån dags medicinering till så hade nog hela hudkostymen åkt av. Steven Johnsons syndrom. Och inget kan de då göra för dämpa överkänslighetsreaktionen. Bara sedvanlig brännskadevård med risk för sepsis och organsvikt. Man lever fan farligt ibland. Och tänk er Pyret om det blivit så......det gör ont i hjärtat att tänka på. Ja också hoppas jag att jag blir bra, även om det inte blev sådär illa. Men nu är jag livrädd för varenda medicin.

Så käkar ni medikamenter och får hudutslag, blåsor, svullnader särskilt i slemhinnor så ta det på allvar. För det kan vara förbannat bråttom. Influensasymtom följer också oftast. Info.

Överlevare

Vinden tog stadiga tag i den lilla timmerstugan hon låg i. Pojkarna bar ved och vedspisen gick varm. Men frös gjorde hon ändå i den oisolerade tvårumsstugan. Frös så hon skakade i den säng hon legat i ett bra tag nu. Det drog både utvärtes och invärtes. Knäna skakade mot varandra och händerna höll hon knutna.

Han hade gått strax innan jul. Med ett barn i magen och tre andra så var hon inte ensam. Även om den där ensamheten nästan grävde hål i henne. Febern gjorde henne ynkligare förstås. Men det blev inte enklare för att hon var den enda vuxna nu. En ko hade de och några höns. Det räckte inte långt.

Hon vände sig på sidan när nästa vinddrag lyfte stugan. Svettpärlorna frusenheterna till trots, rann längs ner med pannan. Faster skulle snart komma. Då kunde hon badda henne lite i pannan kanske. Hon hörde pojkarna mumla i rummet bredvid. Det var för deras skull hon fortsatte svettas och frysa om vartannat. Det var för barnets skull i magen som hon stred och led. Mer än hon egentligen mäktade med. Och det skulle snart vara dags för barnet att komma. Närsomhelst.

Snön föll och så gjorde även hon. Några dagar senare ihop med värkarna. Barnet kom likt de andra ut, men tystnaden var påtaglig hos de kvinnor som var där för att hjälpa henne. Agda skakade på huvudet. Alma teg. Märta torkade barnet och la henne på en tallrik.

"Hon är för liten Elsa". Hon kommer aldrig att klara sig.

De förbannade Spanska sjukan gemensamt i rummet bland blodiga lakan och vattentråg. Förbannade den för att den hade tagit faderns liv och skulle så nu även ta barnets. Det var inte lätt att få näring i en sån sjuk mammas kropp. Rättvisan flinade skevt och skvallrade om livets vanskliga gång.

Vinden ven även i bygdens andra ände. I ett rött litet trähus med vita knutar liggandes bredvid landsvägen. Den mamman hade just fått höra av doktorn att hennes barn aldrig skulle kunna gå. Barnförlamning. Hon hade hört hans röst studsa mot väggarna, när han sa att hennes örtbad av pojken var förjäves. Han hade sagt att hon skulle inse fakta. Hon hade dragit några suckar. Bitit ihop käkarna. Burit honom därifrån fast besluten att aldrig ge sig. Vare sig vinden ven eller kylan gjorde sig påmind, så skulle pojken få bada varma örtbad.

Många vindar passerade under årens lopp, med stridande mammor som kämpade på. Den ena kämpade för mat på bordet, den andra badade pojken. Somrar kom och vintrar tog över.

Stina och Karl möttes som tonåringar på byns gemensamma dans. Den ena född i storlek passande för en tallrik. Den andra lam från början, men som numer gick barfota ända in till stan, för att handla en spritflaska då och då till sin far. Nu dansade båda. De hade med mödrars hjälp trotsat det mesta. Men ändå var inte solskenshistorian ett faktum just då. Hon kom från en del av byn och han en annan. Inte tog man som karl ostraffat en kvinna från den andra bygden inte.

Men den som varit lam en gång låter sig inte hindras av sådant. Även om han är kort och kommer från fel by. Karl tog en sten i näven och gick till Stina ändå. Slog sig fri i något slagsmål då och då.
Det kanske hade varit bättre förvisso om Stina slagits.Hon som visserligen var född liten men som var huvudet längre än Karl. Å andra sidan pyrde hans temperament så till den milda grad, att längden nog tedde sig oväsentlig.

En vacker dag under milda vindar, stod den långa Stina brud med den korta Karl bredvid sig. Fotografen tyckte de skulle lösa det med några böcker. Män skulle vara längre än kvinnor. På bröllopskortet ser de lika långa ut. Även om jag med säkerhet vet, att min morfar var betydligt kortare än min mormor. Jag har också hört att hans temperament levde kvar. "Svarten vid banan" kallades han. Även om jag aldrig såg något av det mer än en gång. Och den gången var det befogat. Fyllegubbar som drar i hästar med barnbarn sittandes på. Det går inte att acceptera. Jag kunde tryggt se på hur han lyfte bort den som överförfriskat sig, och skickade in honom i taxin han beställt åt honom. Lika trygg kände jag mig då, som när vi satt på ljugarbänken och talade. Eller sa just ingenting.

Jag var trygg hos två överlevare, även om jag inte visste ett dyft om deras historia just då. Jag log nöjt när tågen ven förbi det röda huset med vita knutar. Brydde mig inte när verandan skakade av tågets framfart. Mormor stod stadigt och "Svarten vid banan" var min bästa vän. Vem bryr sig om kritiska händelser då eller om tåg som far förbi alldeles för nära.

Bh till barn och angelägenheter

Varning. Ostrukturerat inlägg.

Man har mycket att ta ställning till som vuxen. Särskilt när man har barn. Det pågår nu en debatt om det här med bh till åttaåringar. Vi kan nog snabbt bli överens om att de flesta åttaåringar, inte har så mkt att stoppa i den där behån. Alltså hur hamnar de små pupporna på rätt plats, och hur obekvämt må det inte vara med omkring-halkande remmar, när inget tynger ner kupan.

Jag är själv emot obekväma grejer. Att man ska tvingas in i skor med höga klackar till exempel. Plågeri av rang som jag numer aldrig utsätter mig för. Knappt förr heller. Enbart på skolavslutningarna kunde jag ha pumps, som förstås skavde så förbannat, att jag gick barfota efter en kvart till min mammas förfäran. Till min mammas förfäran ville jag heller aldrig ha nya kläder...förrän i högstadiet. Till mina grannars förfäran svor jag högt åt gulliga barnprogram, rosa snoddar och allt som var sött. Spelade hockey med killarna. Stod i mål och var blåpepprad med blåmärken av alla puckar tills pappa köpte visir och benskydd. Spelade fotboll och var ständigt full med gräsfläckar. Sån var jag.

Således blir det knepigt när man som pojkflicka, får en tös som från början älskar rosa och det mesta som är gulligt. Som vill vara prinsessa och klä ut sig.

Hur gör man då. När man i sig själv är emot allt. Nåja. En del personkännedom har jag och jag gick också miste om nåt i den där prinsesseran. Pyret har ju svajsat runt och tyckt/tycker att hon varit/är så himla fin. Jag tyckte väl aldrig att jag var fin.

Det är inte fel att tycka att man är fin. Rosa är inte fel. Liksom svart inte heller är fel. Så hon har till min inre förtvivlan fått frossa i spets, tiaror och rosa kläder, enligt egna önskemål. Och plockat gulligt med de där dockorna en annan bara slängde omkring med.

Men för att återgå till kläder, så har jag haft åsikter kring bikinis o liknande. Pyret har för all del mest badtröjor på sig pga att hon bränner sig så lätt. Men jag hade själv nån sorts gräns där angående val av bikini och bikinibh, tills jag för ett år sen gav vika, för en i mer trekantsmodell jmf med tidigare hel top. Då var hon åtta och ett halvt år gammal.

Nästa sak jag faktiskt nyligen har vikit mig på, är en top att ha under kläderna, små bröst till trots. För att hon ville vara som alla de andra i klassen, och för att hon tycker brösten växer och inte vill visa dem under linnen som glipar eller tröjor som åker ner, när hon hänger upp och ned i hinderbanan.

Så enligt debatten är jag väl en förkastlig och oansvarig förälder.

Jag ångrar inte att jag gett vika på just de här två punkterna, som jag från början inte tyckte var okej. Bikinin är inte särskilt sexig med megastora trosor och den där överdelen. Topen är inte ett dugg sexig. Och jag tror inte alls att det är det som det handlar om för Pyret i dagsläget. Hon vill förstås vara som andra, vara fin ibland, och ha en bikini som hon trivs med. Det var egentligen färgerna som var avgörande för valet av bikinin, inte formen. Jag tycker inte heller att hon ser mer "sexuellt inbjudande" ut nu för all del i den heller. Om vi ska prata det språket.

Vad gäller topen så fyller den förvånande nog en bra funktion nu på sommaren. Hon använder den mer än bikinin här hemma vid lek. Trevligare material förstås. Sen är hon i en ålder då hon tycker att hon vill skyla sig mer, och jag tycker mig inte ha det mandatet, att säga att det är fel. Det hör utvecklingen till och är en integritetsfråga. Sen är man förstås också "stor" när man har top på sig.

Ibland vill man känna sig stor. Och det kan också få vara okej att leva ut ibland tycker jag. Sen går våra barn idag ofrivilligt in i en biologisk tidigare pubertet än tidigare överlag. Inte bra säger den som tränade som en tok och höll på att knappt få mens. Fast jag kände mig fel förstås, för att jag var sist i skaran att få mens. Det är så himla viktigt att passa in. Vara som alla andra. Som förälder är just det där en avvägning. Hur mkt NEJ ska man kunna säga gentemot barnet, utan att det blir större konsekvenser av det, än att följa strömmen? Svaret är inte självklart. Alltid.

Överlag har inte jag haft så många diskussioner med Pyret vad gäller utseendet eller klädsel. Pyret pratar inte om tjock/smal varken om sig själv eller andra. Jo förresten en gång häromdan, hon tycker att jag har en stor uppblåst mage ibland...men påpekar att hon tycker den är jättefin. "Varför skulle jag inte älska en tjock mamma för". Men med den kommentaren är hon förstås nånstans medveten om att tjock...kanske inte är bra....Men jag upplever att hon själv är mest kvar i åldern, där det gäller att väga så mkt som möjligt och växa så mkt som möjligt. Längden mkt pga att hon vill kunna åka Balder på Liseberg.

Pyret har väl under de första sju åren knappt haft kläder på sig. Inte ens när det varit kallt inomhus. En nakenfis av rang. Hon har haft en lång period av "rosa" och "prinsesstema" där hon tyckte att hon var otroligt vacker. Därefter hade hon en period då hon vägrade rosa... fortfarande ganska mkt....och ville vara klädd som en kille. Då blev det turkost, orangea och blått. Senaste tiden har det blivit mer flytande och hon kör lite av varje.

Hål i öronen som andra kompisar har tagit, vill hon absolut inte ta-vilket hon inte hade fått heller pga allergi/infektionsrisken. Fan de kan ju fastna med när de hänger i trän och annat. Smink har hon använt några ggr här hemma på helt fel sätt. Mamman är ju ingen läromästare där. Överlag skulle jag aldrig låta henne få gå sminkad. Och man får ju för all del än så länge vara glad för om hon borstar håret, duschar och byter trosor.

Nä. Här ute i buschen är det mkt rejäl mat med grädde, gummistövlar och sletna kläder. Och på skolan här var det sällan snack om kläder. Det blev viss skillnad när Pyret började i stan. Men grunden har hon här ute bland hästskit, lera och göjja. Det är bra tror jag. Än så länge är jag inte värst oroad över det här med top eller inte top. Eller val av bikinibh. Riktigt bh om det kommer på tal går däremot bort. Onödigt och opraktiskt i dagsläget. Skor med klackar på går också bort. Barn ska kunna springa. För tighta och obekväma kläder väljer hon också bort själv, så det löses automatiskt.

Man får skilja lite på saker och ting. Jag tror inte ungen är förstörd pga en top. Jag tror att det viktigaste är vad man sänder ut själv, och att man för ett vettigt samtal med sitt barn. Samhällets syn på kvinnan är förbannat skev, men för den skull måste man lyssna till just sitt barn. Och vad man anser är lämpligt. Man kan ju inte bara skylla på samhället heller. Om jag dräller runt var dag i hundra kg smink för att våga visa nunan...klart att barnen lär sig att man för att duga behöver ha smink. Om jag var dag ägnar timmar åt klädval, kroppssyning och samtidigt lägger hjärnan åt sidan för att göra karln till lags - då lär hon sig ju det. Challe har det inte lätt i diskussioner med mig här hemma.....och det tror jag lär Pyret att man argumenterar för sin sak och inte bara viker ner sig. Ja sen får vi ju faktiskt uppfostra sönerna på ett sätt som gör att de i mindre utsträckning ser på tjejer som objekt. Det är inte bara samhällets fel.......

Jag själv agerade så mkt i "killanda" när jag var ung, så jag missade att göra mig fin och få klä mig i blommiga fina klänningar. Som jag ibland ville innerst inne. Varför det blev så tänker jag inte gå in på nu.....men det är inte fel i sig att klä ut sig till prinsessa och tycka att man är fin. Det är inte heller fel att bry sig om att man trivs i kläderna man har på sig. Vi får också vara försiktiga med att skuldbelägga tjejer som har "för lite" kläder på sig, att det är ofint, eller att det gör att man blir våldtagen. Vi har också grava problem med vikten hos barn idag, inte bara undervikt utan också övervikt. Problemen med övervikten, får dock inte skylas av debatten, utifrån den jävligt osunda synen i samhället på kvinnors kroppar. Överviktiga barn behöver få hjälp utan att skuldbeläggas. Balans i diskussionerna!!

Det sägs också att vi oftare säger till tjejer att "vad fin du är" istället för "vad duktig du är." Detta orsakar då problem enligt diskussionen. Om så är fallet ja. Men jag som varit i andra ändan och alltid fått höra "vad duktig du är"....japp det ställer till andra problem det. Man blir inte sedd för det. Man blir sedd när man blir lyssnad på, när ens känslor blir bekräftade och därmed sedd för den man är. Inte just om man är fin eller duktig. Även om man inte dör av att få höra just de fraserna ibland.

Nåja. I dagsläget är jag ändå mer angelägen i diskussionerna om att skydda Pyret rent fysiskt. Hon får likt många andra ännu inte cykla själv på vägen utanför vårt hus, vilket gör henne asförbannad. Hon får inte rida sådär okontrollerat som många gör i hennes ålder-om än att det alltid kan hända olyckor med häst. Jag håller fortfarande koll på henne i affärer eller folksamlingar, för att ingen ska röva bort henne.

Det är mer sånt som jag är angelägen om i dagsläget.

Förlåt

Jag såg dig i en grupp på facebook igår. Det var trettio år sen sist, jag såg din bruna lugg och ditt spretiga hår. Håret som alltid var ostyrigt avsaknaden av lockar till trots. Stripigt lite snett hår kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag såg dig nog efter det med. Men inte la jag märke till dig någonting mer i ordets rätta mening.

Regnet hade fallit under åtskilliga dagar, även på den gula stenbyggnad till skola vi gick i. Rastområdet var stort nog att svälja det mesta av regn. Bortsett från en gigantisk grop, där en sjö av vatten brukade bildas. En grop alla behövde passera för att ta sig ut från skolgården.

Vi hade nya sudd jag och min bästis. Doftsudd i påse som vi bytte med varandra. De som luktade jordgubb värnade vi extra om. Vi gick glatt med varsin påse i handen, förbi ditt spretiga hår och din för åldern tunna, krumma kropp. Med nya ytterjackor på överkroppen gick vi på gruset till cykelställena. Händerna luktade gott av alla sudd. Sudden som åkte ner i skolväskorna. Vi pratade om vad vi skulle göra sen. På vägen hem skulle vi dra varandra växelvis i armen på cyklarna. Såsom vi brukade. Därefter skulle vi sitta i min bästis förråd och dricka sockerdricka.

Vi la väskorna på ryggarna och flyttade cyklarna. Mitt i vårt skratt såg jag dina axlar. Din böjda rygg som helt plötsligt hade fått händer på sig. Händer som tryckte och knuffade. Knuffade igen. Röster som studsade mot ditt spretiga hår. Du såg inte ut att ge dig.

Vi stod med cyklarna tätt intill varandra. Jag och min bästis. Var fanns din bästis?

Du var vän med hårda nävar som slet av dig ryggsäcken. De som pratade med dig- skrattade åt dig. För var gång du förlorade balansen.

Vi sa ingenting till varandra. Men vi såg. Och det knöt sig av rödaktig svärta i magen. En kramp. Jag brukade skydda mina nära vänner. Min bästis hade vid ett flertal tillfällen blivit nedslagen på väg hem från skolan. Den killen slog jag en gång. Så var det avvärjt.

Vem slog för din sak.

Du föll med huvudet framåt i den vattenpöl som nog var stans största. Troligtvis såg du inte det som en bedrift då. Förmodligen var du livrädd. Kanske kände du dig förödmjukad. Kränkt. När de andra stod och skrattade åt dig.

Vi vände blicken bort. Satte våra nya skor på pedalerna och cyklade vingligt därifrån. Ingen av oss sa någonting.

Jag undrade om du någonsin sa någonting till någon. Berättade det alla ungar på skolan redan visste. Faktumet att du var skolans mobboffer. Ett dagligt sådant. Men jag hade aldrig sett någon säga ifrån å dina vägnar. De vuxna verkade ha dålig syn.

Vi åkte hem i samma fart som vi brukade. Vi skrattade och drog varandra i armarna med händer som luktade jordgubbssudd.

Jag undrar vad dina händer luktade och om de hade någon att ta tag i.

På hemvägen skrattade jag som om ingenting hade hänt. Vi var i vår bubbla. Men bilderna har jag sett framför mig många gånger- och den där magvärken - den har följt med.

Jag blev så glad när jag såg dig i den där gruppen på facebook igår. Du var dig lik om än numer en man förstås. Du såg så fin ut, och du verkade bli respekterad i gruppen, och du vågade ta för dig.

Kanske fanns det någon för dig ändå att komma hem till. Någon som tvättade hela dig och dina händer. Jag är så väldigt ledsen för den dagen. Den tiden. Faktumet att du upphörde existera för mig efter den dagen, även om vi tidigare inte heller direkt hade pratats vid.

Minnet av plasket i vattenpölen, orden, skriken blev så outhärdliga att jag la en slöja över dom. Hur gjorde du undrar jag. La du också en slöja över det, eller levde du i skräck alla dagar. Det är sådant jag har funderat på. Och jag vill futtigt be om förlåt, för att jag inte skitade ner mina välluktande händer. För att jag var för rädd för att själv hamna i den där mörka skammens vattenpöl. Förlåt för ett futtigt förlåt.

Nya tider herr överläkare

Kronisk Borrelia finns inte. Så skrev en läkare i en större tidning häromdagen. Nä. Så klart det inte finns. Det ni läkare inte vet eller kan någonting om - det finns inte. Jag finns inte. Liksom många andra. Nu tror inte jag att jag har just Borrelia, men såväl andra för er läkare udda symtom.

När jag träffade en läkare som också var forskare nyligen, så öppnades ändå en dörr. Någon som inte tänkte i givna fyrkanter, utan lite "out of the box". Någon med mod, som vågade se annat än enbart till provsvar. Och som ägde stor kunskap samt på ett vetenskapligt sätt ifrågasatte de givna ramarna.

Jag var på vårdcentralen idag och möttes av en sjuksköterska, som var lite konfunderad över vad jag egentligen sökte för? " Det var så många saker uppskrivna på datorn, sa hon frustrerat."

Frustrationen är jag van vid efter det här laget. Ta aldrig upp mer än ett symtom i taget. Jag vet folk som fått gå från vårdcentralen, för att få beställa en ny tid nästa dag för det andra symtomet.

Människan är ingen liten box innehållandes en del. Delarna sitter ihop du sköterskan. Jag råkar bestå av ett helt system. Och det gick ju bra. Vi började i en ända och kollade av det som var viktigast. Försöka att lägga frustrationen och osäkerheten åt sidan till nästa gång.

Jag tänker på han forskaren igen, som kunde konsten att med sin kunskap i bagaget, upprätta ett kontrakt med sin patient. Ett samarbete där han var mycket engagerad, och där han förutsatte detsamma från min sida. Något som förutsätter ett lyssnande från båda håll, och där båda får reagera och reflektera på symtom, behandling och uppföljning. Jag kände lust i det. Jag kände mig bekräftad och  tagen på allvar. Och jag tackar för expertkunskapen som gjorde att jag tog bort min medicin.

Det är nya tider herr överläkare. Min generation tillhör det googlande folket. Det reflekterande och ifrågasättande folket. När vi inte har gått oss för sjuka förstås. Jag är inte som min farmor som kom hem från doktorn med helt fel doserad blodtrycksmedicin, men som ändå var så glad över, att doktorn talat så snällt till henne. Jag ser på dig som vilken yrkesperson som helst. Jag ser ingen Gud framför mig. Därmed förstår jag att du som läkare inte heller kan allting. Och det är ju en lättnad för dig på sätt och vis. Men jag räknar med att du är tydlig med vad du kan och inte kan eller vet. Jag vill räkna med att du lyssnar aktivt och engagerat på mig. Resonerar. Tänker utifrån just mig. Inte bara utifrån provsvar och referensvärden. Jag vill också att du tar ansvar för din medicinska behandling, och att jag blir uppföljd på ett engagerat sätt. Där jag som människa blir lyssnad på.

Den tiden är slut där ni kan vara några allvetare. Utan att ens tänka till ordentligt. Ni möter en annan generation människor nu som ställer andra krav. Det är dags att byta stil, starta en dialog och ett kreativt tänkande kring var människa. Det är läge att ta till sig andra yrkesgruppers kunskaper, som ofta äger ett större helhetstänk om människan.

Mediciner löser inte allt. Ibland stjälper de faktiskt mer än de hjälper. I somliga fall blir biverkningarna övermäktiga, även om provsvaren ser bra ut. Jag tror överlag att vi bör tänka i mer flexibla termer vad gäller medicindoser, och förstå att för många människor är doseringarna idag, för höga. Särskilt när flera olika kombineras. Ni måste ha en annan respekt för det en medicin faktiskt kan göra med en människa. Svåra biverkningar finns på riktigt. Sen finns där säkert fall där medicindosen inte räcker och där behandlingstiden är för kort. Det tänket måste också stå öppet. Men som sagt var. I alla fall är inte medicin allenarådande. Vi patienter måste också i högre grad ta ansvar för vår hälsa och inte enbart lita till mediciner. Det är där dialogen kommer in, och utöver det, så måste det finnas andra resurser än just mediciner, för att kunna möta hjälpbehovet, hos den människa som söker hjälp.

Ifallattgrav

Eftersom det är en sämre dag idag, än igår, så väljer jag att skriva några rader och välla ut eländet.

Eller förresten jag har redan sagt allt. Och det går iallafall framåt. Så nää.

Igår tränade jag och Pyret "hundutställningsövningar". Inkluderat applåder och prisutdelning.

Den prickiga hunden är ju lättlärd som få och lär sig fort. Pyret är envis. Så det gick lugnt och bra.

Men hunden är till sitt sinnelag innerst inne vild. Blir vild när andra springer.

Så jag tror grejen faller på att hunden ska kunna springa efter och ihop med många andra......då lyfter hon nog och sätter inte i fötterna i backen på nåt varv skulle jag tro.

Nä. Antar att den där miljöträningen av hund på dylika ställen anbelangar mig. Jag som verkligen är i stuk för den sortens miljöer nu. Men i höst kanske.

Man kan ju alltid gräva en provisorisk ifallattgrav åt sig själv redan på parkeringen...om det nu skulle behövas.

På sommarland med ledsen hjärna

Det finns folk i vit rock som vandrar, i korridorer långa och vita. De som vet allt.

Hjärtan som pumpar i läroböcker, vener och blödningar. Svart på vitt.

Men finns det bilder på folk som hoppat ifrån tak. I samma läroböcker. Eller finns det bara en bild på ett lyckopiller?

Finns det bilder på talande människor och öppna öron?

Nä. Jag tänkte väl det.

Jag var hos somlig Osteopat igår. Medicinen råkade ju strax innan utsättning dra sönder en hel del då, vilket inte helt kunde räddas upp av muskelavslappnande.

" Nu finns det inte direkt nåt område som jag inte behandlat.  Jag har flyttat varannan kota i hela ryggraden, så om det känns..ehum..lite efteråt så vet du varför."

Ja, äh...det kändes inte så bra innan heller för all del.

"Sen såg ju iallafall ryggen inte så sned ut, som den gjorde första gången som när du kom hit. Det kan jag ärligt säga var det värsta som jag sett under alla år jag jobbat."

Ja det kändes värst också. Skitintressant att mocka med nerverna som vridna likt gummisnoddar runt kroppen. Nerver klämda som sitter ihop med illamåendecentra. Och mocka skulle ju vara det bästa.

Jag skulle ju rida med. Hahahahaha. Det gjorde jag förstås aldrig. Då hade det utöver alltihop blivit frakturer vid avramling, en sned häst som också fått gå hos Osteopat...och.....näej.

Funktionella symtom my ass. Min diagnos jag fick och på den ska man ju träna. Det är det enda som hjälper mot "kaos i signalsubstanserna".

Man undrar så här i efterhand vilka som ordnat det kaoset, vem som betalade för medicinen, vem som betalade för alla psykoterapibesök som följde av kroppen som föll. Eller övrig behandling.

" Det är ju mest så här hela tiden att folk kommer med en himla massa biverkningar........jag slutade jobba där för att mediciner sällan löser allt...eller för att människor blir sämre." Sagt av några olika yrkespersoner.

Vet ni vad ni i vit rock. Jag vet faktiskt inte om jag har råd att få hjälp av er något mer.

Jag har en dotter här hemma som var till Skara Sommarland med sin pappa och kompis häromdagen. Hon hade jättekul överlag förvisso.

"Men en del av hjärnan var väldigt ledsen mamma för att du inte kunde vara med."

"Om du inte blir bättre snart så får du en smäll mamma."

"Fast egentligen är du ju som vanligt mamma, trött, hängig och har ont i ryggen."

Vardag som blir beständig vardag efter nåt år. Jag och Pyret är trötta på den här vardagen nu.

Jag tycker att ni innan medicinval....och under uppföljning... ska sluta chansa eller gå efter just er mall.

Kanske läsa på bipacksedeln och ta den på allvar.

Annars blir det så, att fler och fler barn går på Sommarland med ledsna hjärnor.

Vem ska betala för det?

Att klara sig själv

Hon stod där hon stod i de höga stövelskaften. Med den ihoprullade ormen framför tårna. Spaden bredvid högerfoten. Fjällen blänkte i solen och den sicksackiga teckningen låg tydlig. Det var inte den första i år tänkte hon och tog ett stadigare tag om spaden. Två stycken hade bilarna kört över senaste veckan, men den här hade några sekunder kvar av livet.

De låg i dikena och kom fram då solen värmde. Inget nytt för den som bott på landet, från det hon föddes. Hon hade alltid lärt sina lösgående collies att gå mitt på grusvägen. Vilket hade fungerat bra så länge barnbarnen inte gått med. Då gick hundarna närmst diket och föste ut barnen från det istället. Det var sådana hundar var. Osjälviska.

Hon stelnade till i sin rörelse. Var det inte snart tio år sen nu. Som hon fick smaka på själviskhet. Svek. Hon skrek aldrig då. Däremot andra. Skriken som formades, då hon ringde hem till sin mellandotter. Hennes yngsta dotter med barnbarn var också där hos mellandottern. Hälsade på. Just den kvällen. Hon hörde men såg aldrig barnbarnens vidgade ögon, till följd av skriken från de vuxna. Hon såg heller aldrig hur det ena barnbarnet höll handen om sitt långa hår.  För att försöka hålla fast vid någonting, då allting rasat.

Hon hade inte sett det barnets ögon, då barnet och hennes pappa skjutsat hennes man till sjukhuset, samma dag. Hon hade inte sett den hårt knutna näven, hållandes i innerhandtaget på bildörren, när pappan gick in på sjukhuset med hennes hostande man. Inte sett de av oro, som av glas, krossade blå ögon på den nioåring som satt där ensam kvar. Det barnbarnet trodde att det var sista gången hon såg den som betydde allt. Han som hon satt på ljugarbänken med, körde hölass med, bar hinkar med. Var med.

Men hon och hennes döttrar, hade sett hur samma flicka under den sommaren, gått med handen på  hjärtat ensam längs grusvägen. Vandrat. Bara hunden hade följt henne.

De andra hade haft fullt upp där inne i glasverandan. Med sin sorg. Även om en av hennes döttrar hade frågat barnbarnet. Varför hon höll sig för hjärtat. Flickan hade inte gett dem något svar. Snarare ignorerat frågan. Flickan gick åt sitt håll, och de gjorde det med.

Kalkonmiddagarna blev färre, vaniljglassen blev allt oftare kvar i frysen. Den hemgjorda saften dracks inte längre upp. Det var som att kittet mellan dem hade lossnat. Även om de kom ibland förstås. Allihop. De skrattade fortfarande med sockerkakan i gommen, men sockret till kaffet fastnade lite för ofta i halsen, när hon likt brukligt drack det på fat.

Ormen rörde lite på sig. Rullade ihop sig något hårdare. Det grå sicksackmönstret påminde henne om färgerna på gravstenen. Hon hade stått mitt framför den utan att säga ett ord. Gråtit några tårar. Men mest hade hon varit arg. För att han hade lämnat henne. Att han bara kunde med och gå och låta henne bli kvar med gård och allt.

Flickan hade stått bredvid henne den dagen. Utan att säga ett ord. Det långa, tjocka bruna håret låg dunkelt som en kontrast till de blå skarpa ögonen. Hon visste inte om det då. Att flickan också var arg. Arg för att inte bara de blå ögonen slagits i kras, utan också arg över fisketuren, de nyligen letat mask till, aldrig blev av. Det var mycket som aldrig skulle bli av, eller som aldrig mer skulle kunna göras.

De hade tänkt mer lika än hon kunnat tro. Det hade hon kunnat fått reda på om hon frågat. Frågat upprepade gånger. Men den tanken kom aldrig henne för. Då var för mycket. Och aldrig hade hon själv fått såna frågor. Hon förstod inte ens då, att hon borde ha frågat. Hon hade klarat sig själv som liten. Med en far som dog i Spanska sjukan då hon föddes, och en mor vid liv som hade fyra barn, vilka skulle försörjas. Hon försökt att inte lasta sin mor.

Händerna grep om handtaget på spaden. Ormen låg fortfarande ihoprullad med huvudet lite högt. Med all kraft hävde hon hastigt spaden nedåt. En van rörelse vid det här laget. Hon la den delade ormen som fortfarande ringlade sig på spaden och skickade den i diket.

Det hade tagit henne flera år att förstå, att även en strax blivande pensionär kunde dö. Särskilt om han fick blodproppar i lungorna. En ganska naturlig följd egentligen, av allt damm, de där lungorna fått utstå under hans tid som väg och byggnadsarbetare. Nu hade hon förstått, även om det hade tagit sin tid. Och det skulle gå ändå. Hon hade alltid klarat sig själv. Och så skulle hon även göra framöver.

Flickan. Barnbarnet som vandrat, skulle nog också klara sig. Hon som numer levde med hundar.