lördag 30 mars 2013

Att vara i sitt jag





Det här med att känna sitt jag. Leva i sitt jag. I samklang med sig själv. Känna sitt inre. Stanna kvar.

Ska det vara så svårt. Om man nu bestämmer sig för det. Det är fina ord de ovan. Kanske är det komplicerat ändå.

Nä jag vet inte. Ena benet hänger inte riktigt med. Det hänger lite utanför. Trampar inte under kroppen. Rörelsen i musklerna uteblir. Ryggen används inte rätt. Huvudet får inte syre.

Hur ska man vara i samklang med sig själv med halv syresättning. Ska man gå med en tub vid sidan av. Som stöd. Vad är det för fel med stöd? Men det vore ett jäkla krångel med den där tuben vid sidan av.

Jag betackar mig för det stödet. Jag har hursomhelst fattat att kroppen hör ihop mer med hjärnan, än vad jag tidigare trott. Om hjärnan krånglar, själen faller utanför jaget, så blir kroppen stel. Den krampar. Det har jag fattat och känt av.

Men när något händer kroppen, så krampar även hjärnan. Värk sliter. Stressar. Sneda, trängda kotor ger inget fritt flöde av ryggmärgsvätska till huvudet. Den man behöver ha för att kunna tänka och känna på ett riktigt sätt. Cirkulation. Flöde. Energi.

Det är kanske när allt klaffar, som man kan vara i sitt jag. Både när kroppen hänger ihop och så även hjärnan. När kotor löper raka och svåra upplevelser inte hänger utanför känslolivet. När det inte är avstängt vilket stör cirkulationen. Helheten.

Hela vår värld bygger på balans, energier som ska cirkulera. Liv som levs och tas efter av nån annan.

Kanske är det både lätt och svårt att vara i sitt jag. Men det borde vara vettigt att försöka. Innan man är ute ur leken.

GLAD PÅSK PÅ ER!

fredag 29 mars 2013

Det tar på en.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om i ärlighetens namn. Vi är bara sjuka.

Vi gjorde ett utflyktsförsök till labyrinten idag. Ett häcksystem bredvid en herrgård som är planterad som en labyrint, också kommer man fram till nån sorts tjusig sten om man gått rätt. Jag gick fel förstås.

Sånt gillar Pyret.

Challe han var Taurus, jag blev en amöba på en kvart och Pyret dröp efter en halvtimma. Sen höll jag och Pyret på att spy på hemvägen. Jag var så matt att jag inte ens fixade att få upp den där förbaskade bildörren. Challe fick dra mig ut ur bilhelvete. Drog mig till transporten, så jag fick stå där i stelt vajande lik-anda och säga stopp, när draget på bilen klaffade handsken på transporten. Pyret skrek på trappan att hon skulle spy närsomhelst och behövde lägga sig ner. Ebolan tär på oss och jag hoppas den inte tar oss i slutändan.

"Tar på en"

"Det tar på oss", som min mormor sa, när hon närmade sig sina 87 år, och det flaggades allt flitigare på gården utanför hennes lägenhet, där det bodde mest gamlingar. En av alla hennes krassa kommentarer hon la fram, samtidigt som hon oberört sörplade kaffe och sockerbit med kakfatet bredvid sig.

Jag saknar min mormor....och farmor....särskilt varje högtid. Dom fattas mig. Det gör för all del farfar och morfar med, men jag var bara nio ynka år när de drog. Jag saknar påskafton hos mormor och morfar på landet. Bland gris, otaliga landen, fält, jordkällare, ljugarbänk, gungor, fula kalkoner, kaninerna, hund och häst. Maten, högljudheten, samlingen och fyrverkerierna. Tågen som passerade i en hastighet som fick huset med glasveranda att skaka. Allt det där saknar jag.

Sen var det inte sådär problemfritt släkten emellan, som man själv trodde som barn, och vilket man blivit varse i vuxen ålder. När vi träffades allihopa hos mormor och morfar, så levde man i paradiset för en stund.

Den tiden är jag tacksam för och över.

Nutid då.

Challe fick hämta hö så att säga idag. Han har dock hör och häpna också fått ont i ryggen. Jag tror inte att det är så farligt....men tajmingen är sådär. Om det håller i sig. Men det verkar bli bättre när han går så. Äh.

Det är skit med folket.

Vi är väl inte den där rödrosiga fina lilla påskfirande familjen precis. Påskäggen flödar förvisso och Challe fixar frestelsen tills imorrn. Pyret har gjort tre påskbrev resterande tid har hon ägnat åt sin konstutställning hon ska ha hos min mamma till veckan. " Bli sams" heter den. De är roliga dagens barn. Förr målade man och visade på sin höjd upp sina alster för nån vuxen. Nu är det planering, tema och utställningar. Hon har gjort andra grejer med som ska föreställa skulpturer. Därutöver texter/serier med bilder till.

"Allt ska finnas med du mamma"

Jo. Allt för konsten.

måndag 25 mars 2013

Dödsäls-stil.

Näej. Nu är jag trött på det här virusjävlan, som har kletat upp hela kroppen mot väggen och sagt sitt.

Tack det räcker nu- jag ska hålla mig lugn. I stillhet.

I övrigt försöker jag tänka på ingenting, vilket är svårt för den med snurrande hjärna.

Jag ska i alla fall dribbla mig ut till solstolen när det begiver sig här under fm. Så ska jag laka ur totalt i dödsäls-stil medan hästarna äter kraftfoder.

Men jag bränner mig så lätt nuförtiden. Trots solskyddfaktor. Men jag läste häromdan att somliga typer av mediciner kan göra en solkänslig. Får beakta det. Jag har bränt mig tillräckligt många ggr i mitt liv. När jag var tonåring kom ju solariesolandet, vi bodde på sjön på somrarna och ingen jävel hade solskyddsfaktor. Den som inte bränt sig var...bränd, rökt och hade misslyckats.

Ja och nog brände man sig på sjön, då vi sprang nakna som yngre paltar med.

Pyret har man ju smörjt in i tjocka lager ljus och rödlätt som hon är. Fast det hjälper inte riktigt på sjön utan där kör vi även med badtröja och byxor. Inte så kul kanske, men det är svårt att fixa skugga i vattnet.

Ja, ja det är som det är med den där solen. Den kan bli för mkt ibland. Krävande, farlig och svår. Man gömmer sig lättare i skugga.

Dravel.

Så ska jag mysa lite med Fjanten idag igen och bjuda honom på nån sockerbit eller morot. Snusa häst är bra grejer det. Rena landningsstället. Han är allt min lille Pöjk han Fjanten.



söndag 24 mars 2013

Earth hour-spel för galleriet

Earth hour.

Det är allt ett spel för gallerian det.

Tycker jag.

Gör nåt varaktigt istället för miljön. Skaffa häst, hålla landskapen öppna, konsumera hö och halm. Bygg upp en gödselstack och sprid sen den brunna gödseln över åkern. Gärna med traktor. Trots miljöaspekten. Det kan bli väl jobbigt annars.

Det kan för all del bli besvärligt ändå. Hästhovar på tån. En traktor som stannar. En grep som smäller av oberäknerligt vid normal belastning. Ja och värre saker än så.

Jag ligger här och längtar till den miljön. Jag är ju mest bara sjuk. Ryggen läker sig inte nu. Immunförsvaret har fullt upp med viruset, som gör mig andfådd som en rysk gammal traktor, bara jag försöker att gå på toan.

Det känns som ett stort sår på varsin sida ryggraden och på den med för all del. Muskelfibrer som blöder, dras i. Som gått sönder. Ett dragspel som dras isär och ihop. Vars rörelse skär till tonerna när det brister.

Gå inte på ryggbehandling om du tänkt att bli sjuk i anslutning till den. Fast det är ju lätt att veta i förväg. Näej.

Jag fixar inte att nån tar i mig nu. Ja på ryggen alltså, skuldror eller axlar. Det räcker med att jag ligger lätt emot nåt så bränner det uta helvete. Jag blir lite rädd för att smärtsystemet snart löper amok, därav en hel del antiinflammatoriska piller. Hjälper väl sådär. Voltarengel direkt på ryggen.

Ja, ja omjagbaraintevoreförkyldsåskullejagmåannorlunda.

Jag längtar jag till hästeriet. Att göra saker med Pyret. Jag var ju på gång igen, men nja..ny krasch. Man blir ju helt handikappad med knäpp rygg. Överanstränger jag mig det minsta så faller den ihop till ett S. Nice. Det bultar lite varstans då. Syrebrist till huvet.

Jag skulle vilja rida på de snötäckta fälten, som jag brukat göra. De har plogat upp leder där. Sol, solglasögon, perfekt underlag. Hästfrustningar. Det är ju där jag ska vara. Så jag är där i fantasin, utöver det fantiserar jag om föl, gräshagar och ridvoltar. Försöker vara i skallen där jag vill vara rent fysiskt.

Ja och det funkar ganska bra faktiskt. Jag är förvånad själv. Försöker vara inne i det som är positivt, nörda in mig, fästa blicken längre fram. Rider man fram på medellinjen mot en halt så stirrar man fan inte ner i hästans man inte. Man håller blicken långt bort rakt fram. Annars blir det förbannat vingligt och man riskerar missa slutmålet.

Men sen får jag mina Kalla Anka utbrott inne i huvet ibland. Jag ligger här pga nån jävla medicinering. Har det som jag har det pga den. Det är fan inte klokt. Jag är förnärvarande inte mer nyanserad än att jag i det stora hela avskyr sjukvården, dess uppbyggnad och funktion. Det finns inget sunt förnuft. Allt är uppdelat och mkt görs enligt principer istället för att lyssna på den som är sjuk. De glor för mkt i manen på hästen de där i vitrock. Då förlorar man stadgan, riktningen och ofta målet. Man måste också "stämma av" (!) ibland, som man säger på knepigt ridspråk. Men i sjukvården rullar det bara iväg. Fingertoppskänslan och förmågan att hålla takt och kontakt med människan. Den har gått förlorad.

Vi är illa ute.



fredag 22 mars 2013

Äh





Lägesrapport:

Illamående
matt
hjärtklappning
sur
tvär
grinig
uppgiven



Men ingen feber att luta sig emot
bara lite halsont
så jag klippte håret på Fjant idag när han käkade kraftfoder så jag skulle ha gjort nåt vettigt.

Han blev så fin min pojk. Men jag fick mellanlanda i solstolen på vägen in mitt i snöstormen, för att klara de 30 m in. Surt.




torsdag 21 mars 2013

Åka Likbil med en insändare






"Med risk för att vara tjatig så är vi väl inte direkt friskare idag. Pyret är hemma och är sjuk igen. Jag funderar personligen på att ta likbilen direkt till Fonus. Men man är väl inte välkommen där heller. Eventuellt kan man ju ha missat nån tidigare tid man haft. Eller så är det överbelagt, kistjävlan har tagit slut och man får ligga där och glo i nån sorts ofärdig spånhög. Ja, ja, jag har varit en del på sjukhus förut, så jag är van."

Dagens facebookuppdatering säger det mesta.

Nä jag är gråtfärdig idag. Pyret är sjuk igen. Eller hon hann ju aldrig bli frisk. Hon hostar, snarkar och lever rövare på nätterna så att man knappt får en blund i ögonen. Nickelodeon står på teveprogrammet så jag har hitintills vägrat att beträda vardagsrummet Ligger i sängen och våndas.

Igår så var jag på behandling dessutom. Var saggig, men skönt dåsig hela dan igår och men idag mkt trött. Det är fan till svår läkning av ryggen, när Dantes inferno, tagit struptag långt ner i maggropen, och vridit halsmandlarna ur led.

Men de där besöken/behandlingarna ger väldigt mkt. Ryggfan blir iallafall långsamt bättre. Hade troligtvis varit riktigt skaplig, utan oändliga förkylningar och min knäppbatalj med Fjant. Jag känner också hur kroppen mer på egen hand rättar till sig själv numer om jag modell har överansträngt mig.

Lagom är svårt tydligen.

Jomen samtalet med henne ger mkt varje gång. Diskussionerna, bekräftelsen. Den där helhetssynen man saknat från sjukvårdens sida. Den där "extra kunskapen" utöver de vanliga blodproverna som de gärna sparar på dessutom.

Sen tycker jag att det är synd att läkare inte vill samarbeta med de som kan muskler, leder och rygg. Varför? Varför denna hets över att kunna allting när de kan jävligt lite många ggr. Lyssnar kasst.

Nä. Det är synd minsann. Jag blir förbannad å min behandlares vägnar med. Hon har jobbat på sjukhus, är utbildad sjukgymnast och har läst Osteopati i sex år utöver det. Kan man inte få bli respekterad då?

Nä. Sunt förnuft det har flugit kos det från sjukhusen.

En insändare har jag också skickat in till somlig tidning. Med typ samma innehåll som den texten där jag skrev om att det inte var lämpligt att röka svamp på arbetstid. Jag har dock modifierat denna text en del, tagit bort svampen bla, så den blev tråkigare men mer passande för en tidning kanske. Men nu ångrar jag mig. Tycker insändaren är pissigt dåligt skriven och undrar va fan folk ska tycka. Så jag har nån fundering på att kontakta tidningen och dra tillbaka skiten, men troligast kommer den ändå inte med. Den går ju inte under insändare eftersom den är för lång, och då är det svårt att komma med. I lokaltidningen så kommer det man skriver typ alltid med, så en viss skillnad, men nu ville jag nå en större del av länet.

Nä vetja om man ska gå och gömma sig.



tisdag 19 mars 2013

40-års kris?

Jo jag har nog hamnat i en 40-årskris trots allt. Eller kris. Förfallet börjar bli synnerligen tydligt.

Jag har blivit en hårigare människa. Fått mustasch till min och Pyrets förvåning. Det har börjat växa hår på stortårna. Händerna är rynkigare om än att nyporna fortfarande är starka.

Det är inte det mentala jag oroar mig för. Jag hade symtom på demens och mental trötthet redan när jag var 26 år. Nu är jag iallafall mer med i spelet eftersom jag nystat en del i mitt unga liv. Det har gjort livet bergipligare på ett plan. Och jag har det senaste halvåret känt att jag har gjort framsteg. Det är inte ett sånt stort glapp i mig längre, mellan det omedvetna och det medvetna jaget. Inte lika stort glapp mellan vuxen och barn. Vi börjar växa ihop, fastän vi inte är där riktigt än.

Sen bryr jag mig mindre om vad andra tycker. Jag kan ju bli direkt paranoid av att inte behaga andra eller inte prestera tillräckligt bra. Särskilt när jag är trött. Då finns inte filtret där. Förståndet är väck. Men jag har känt på sistone att jag bryr mig mindre om andras åsikter. Bryr mig mindre om jag inte gillas. Jag tror mer på mig själv, och tar mer fasta på, att jag trots galenskaper är en ganska intelligent person. Och man har inte alltid rätt, gör inte alltid rätt..men det kanske jag kan leva med framöver.

Men när detta slår mig ibland så blir jag rädd. Vad ska hända nu när jag känner mig starkare mentalt. När jag känner mig starkare i min svaghet. Att något har ändrats. Faktumet att jag tror att jag kan hantera svårigheter. Där lurar fortfarande skräcken. Ja det är en bra bit kvar-det hör ni.

Men jag längtar inte tillbaka till när jag var 25 år och förbannat vilsen. Nyutbränd, förvirrad och rädd.
Jag ser framåt. Det är det jag gör. Rent mentalt.

Men kroppsligt då. Där är det svårt. Jag har alltid lagt stor vikt i min kroppsliga uthållighet och styrka.Vägt upp den mentala med den. Också har jag älskat att träna och hålla igång. Nu och för en bra tid tillbaka har jag inte fixat att träna. Jag har varit för trött, slut, felaktiga mediciner och ryggen är av. Tja paj.

Jag saknar att rida. Jag vill gå kurser. Träna. Tömköra häst. Rida fina Fjant här framöver. Tvätta svettiga schabrak. Linda benlindor. Smörja träns och sadel. Vädra svettig hästdoft. Klippa häst. Rida.

Jag vill få lite fasthet i kroppen. Igen. Jag är inte alls tjock, mullig eller överviktig. Nä det tycker jag inte. Men bålen har inte styrkan. Ryggen krampar mest vid ansträngning. Var är magmusklerna?

Jag trivs inte så här. Jag behöver träna för att må bra. Inte löpning för det hatar jag. Jag måste ha kul när jag tränar.

Sen fick jag en knäpp idé idag. När jag borstade tänderna i morse, iklädd underkläder framför spegeln med tandkrämstänk på, så plockade jag upp Ajfånen och tog nåt kort på mig själv. I lite olika vinklar. Mkt för att konstatera att i en vinkel så ser man nästan tjock ut, i en annan för smal och tunn, i en annan mer lagom. Jag funderade över modeller/fotografer och hur noga de må va för att få till vettiga bilder. Samma människa kan se tjockare ut i fel vinkel men smal i en annan. Fråga mig inta vadhädan denna tankegång kom ifrån. Och vad spelar det för roll?

Jag kom iallafall fram till att jag aldrig kunnat vara modell. Dels pga ansiktet med den stora näsan och ja....inget passar. Sen kroppen. Breda axlar i V-form som en karl, trots att jag är spetigt byggd. Stora breda revben som på en fullblodshäst, en midja och därpå breda höfter. Smala långa ben. Fula krokiga tår. Vilka proportioner. Man hade trots nada övervikt kunnat göra mig till modell.

Alltså jag har aldrig velat modella, så ingen sorg i det. Jag tänkte mer bara på att det måste vara så få som passar för det jobbet. Det blir så "lika" människor som syns i tidningarna. Jag tänker på de som skulle vilja synas i en tidning,...det är så få som har sådär smala höfter, trånga revben, smala långa ben med ett ansikte präglat av höga kindben.

Så synd på mångfalden egentligen. Ja jag tänker på de unga. Utseendehetsen. Hur ska det gå för den generationen? När man tänker så..så har man blivit äldre va?

Ja, ja sen får jag väl för egen del,  börja leva med att det har rymts ett Pyre i min mage en gång, och att huden rynkar sig där en del. Att brösten behöver lyftas med en BH. När jag kollar på knäppkorten jag tog på mig själv imorse, så tycker jag ju att jag ser gammal ut. Men det är ju min uppfattning/känsla. Det kanske också ligger i betraktarens öga. Och vad spelar det för roll?

Tja utseendet är en grej-det kan jag leva med. Men framöver så vill jag kunna träna, känna mig stark. Få göra det jag älskar mest. Att rida. Jag har redan i unga år fått känna mig alltför gammal och för trött.

Jag vill också kunna vara mer fysiskt aktiv med Pyret. Jag vill åka på hingstvisningar. Få hundvalpar. Orka! Jag vill Leva och vara jag.

Får jag det då kan utseende gå på fan.




lördag 16 mars 2013

Hal som en ål

Tur att man är som bäst när det gäller, sa den som kom på att hundarna kunde rastas i hästhagen, när hästeländena stod instängda för en stund.

De började på att löpa amok härinne efter en vecka med för lite av motion. Lightebola och ryggpaj det får konsekvenser det. Blommis saknar husse och sitter vid fönstret och väntar. Husses vovve det där.

Annars haglar förslagen på rehabilitering från anhöriga just nu. "Det vore nog bra för dig att träna i bassäng".

Tja där går nån slags personlig gräns. Jag vägrar att stå och plocka kulor i bassäng i grupp. Jag hoppar det.

Pappa tyckte jag skulle göra mig av med hästarna, för att jag kommer ändå inte att kunna rida på minst fem år. Hur har han räknat ut det? Positiv framtoning må jag säga.

"Tänk efter hur länge som du har varit sjuk så kanske du fattar?

Men fatta att jag innan hösten aldrig varit sjuk i ryggont tidigare.

"Öh...jasså..näää..så kanske det är"

Nä nu har väl han gått och fått Alzheimers också.

Man betackar sig för goda råd och tips.

Jag ska gå i skogen och därefter börja rida så smått. Man behöver ju för bövelen inte börja sitta ner i trav med en gång. Det finns nåt ridsätt som inte sliter så. Sen är på sikt ridningen den bästa träning en rygg kan få. Gå i ojämn terräng eller rid...det är ungefärligen samma övning för ryggen.

Nä. Trött blir jag.

Annars vad gäller neurologens brev så känner jag mest idag som att det ska bli intressant hur de förklarar sig här framöver. Ja jag säger som Bildt som just nu står anklagad för felaktigheter av Aftonbladet. "Nä jag är inte arg, jag är road och ser framemot att höra hur de fått ihop den där storyn."

Sällan jag gillar Bildt men denna kommentar var bra faktiskt. Hal som en ål är vad han är. Men här tyckte jag att han gav lite svar på tal.

fredag 15 mars 2013

Det går inte att röka loss på arbetstid

Hej!

Jag har fått remiss från Karlskoga för uppföljning av dina neurologiska symtom. De har inte funnit någon förklaring i form av neurologisk sjukdom och det kan jag inte se att vi sett vid den kontakt som var för flera år sedan här heller. Eftersom du nu avbokat 2 givna tider har vi inte möjlighet att erbjuda tid snabbt igen och jag ber att du hör av dig via egen vårdbegäran i "Mina vårdkontakter" om du önskar mottagningsbesök och bedömning hos oss längre fram.

Med vänlig hälsning

Neurolog och rehabiliteringskliniken.

Signatur

Överläkare som käkat för mkt svamp på sistone. 

(Snabbt: Det tog dryga fyra månader att få en tid.)

Jovars. Käre svampöverätare. Vid det senaste tillfället var jag sjuk. Något jag ödmjukt ber om ursäkt för. När man är sjukskriven så är man ju automatiskt skyddad från förkylningar samt ryggbesvär som är så svåra att man inte kan fraktas i annat än likbil.

Vad gäller den första tiden jag ändrade, så berodde det på att Ni erbjöd mig tid hos den läkare jag sedan tidigare anmält, för några år sedan, då den avfärdade mig pga att jag akut åkt ambulans och legat inlagd på hjärtavdelning. Samtliga besvär föll då inom ramen för "panikångest". Nu råkade den där hjärtåkomman vara inte panikångest, utan en extraslinga på hjärtat som nu bränts bort. Kanske ni ska utreda innan ni avfärdar med psykiatrisk diagnos. Om motorn låter knackigt så tar man ju och kollar de allvarligaste felen först. Inte utgår man bara ifrån, att det sitter osynliga bananer i avgasröret som orsakar oljudet. Även om nu bananer också kan ställa till problem för all del.

Fast jag måste säga att ni har poppat upp er. Nu skickade ni ett brev. Sist då för flera år sedan försvann visst tiden bara och ingen hörde av sig. Sen när jag vägrat mig fast vid faktumet att jag trots min utradering fått en tid, så fick jag träffa en vitrock som inte kunde sitta stilla i rummet och som ifrågasatte vad jag höll på med.

Tja.

Vad jag håller på med. Jag jobbar ca femtio procent med att försöka ta mig fram i vårddjungels häxnät av klibbiga trådar, och försvarar mig gentemot såna i vitrock som avfärdar en eller som häver ur sig nån sorts hittepåfelsdiagnos i brist på sunt förnuft och kunnande.

Jag sitter i telefonköer och väntar. Ofta kommer jag inte ens in i telefonkön. Jag försöker förklara mig, försvara mig, fylla i blanketter, inte glömma tider hos varken läkare, sjukgymnaster som pajar mer än vad de gör nytta, eller hos FK eller arbetsförmedling. Jag skriver utredningar åt arbetsförmedlingens jobbcoacher som fått jobben till skänks.

Jag har också ett barn som inte är friskt. Nån hjärtåkomma och halsmandlar från Dantes jävlighetsdjungel av lianer. Så jag ringer å hennes vägnar. Försöker få tider. Förklara för lärare att hon inte orkar, att hon visst är sjuk. Pratar med sjuksköterskor. Skolsköterskor. Säger att hon inte orkar sitta inne och göra igen på rasterna. För att hon är sjuk, är ett barn och människa. Människor behöver pauser.

Därutöver pratar jag med busschaufförer som inte vet var skolbarnen de fraktar ska släppas av. Jag skriver skrivelser och ringer och skriver ner barnets sjukdomshistoria då hon blir anmäld hos skolsyster och till rektorn. Försöker förstå vad som händer när ärendet överflyttats till rektorn. Ärendet heter Pyret. Senast idag så fick hämtade vi skolböcker och det framkommer då, att hon är jätteduktig i skolan och ligger knappt nåt efter trots all sjukdom.

Jag försöker begripa den värld jag lever i som verkar ha vänts upp och ned.

Sen är jag sjuk med. Jomenfaktiskt. Viftar med sedlarna till privat psykoterapeut och Osteopat. För att få en vettig vård. Rätt vård och en riktig diagnos. Jag har ont i både kropp och själ nämligen. Huvudet funkar inte. Minnet sviker. Jag letar femtio procent av min lediga tid efter min mobiltelefon.

I och med det så ser jag att jag ligger illa till. Jag vet... kära försäkringskassa att man inte får jobba när man är sjuk. Fast jag jobbar ju heltid vid närmare titt. Efter att detta kommit i skrift så hoppas jag få behålla min ersättning som jag har. Trots att jag jobbar. Alternativt om jag kan bli erbjuden lön och anställning för det jobb jag faktiskt gör.

60 000 i månaden vore skäligt för det är väl det en läkare tjänar. Och jag gör ju deras jobb själv. Dessutom besitter jag sunt bonnförnuft. Kan man få ett stycke bonus då kanske? Stafettpinnebonus för flexibiliteten?

Till sist käre svampätande (rökande) neurolog. De i Karlskoga gav mig förvisso en diagnos som hette "funktionella symtom". Felkopplingar i huvet som ger felutslag i kroppens muskulatur. På VC säger de förvisso att jag råkade få en tillfällig släng av Parkinsons sjukdom för en tid pga medicineringen. Därav knepiga muskler.

? Sen råkar jag ha en hjärnskada. Jo....

Hursomhelst så skulle jag få komma till er och ert fantastiska team av sjukgymnaster som är specialiserade på detta "funktionella" område. Men det är klart. Det verkar inte bättre än att neurologen i Karlskoga också drällt i sig olämpligheter eftersom det var ryggen som kraschat. Om det är svamp de hojtar i sig där också eller annat jox det kan jag inte svara för. Men något verkar ha blivit fel. Såvida Osteopaten inte är Jesus. Efter att ha legat på den britsen i en timma så kunde jag resa mig upp och gå.

Felet satt således icke i huvet eller så inträffade ett mirakel.

Ja jag hör av mig till er på Måndag. Så även till patientombudsmannen. Det går fan inte att röka loss på arbetstid. Det vet jag det. Då håller man inte koncentrationen i telefonkön inte.




onsdag 13 mars 2013

Niceville

Tja. Tur man var på behandling när man inte fick vila efteråt så kroppen hann vila sig. INTE. Jag har ont kan jag säga. När till och med vristerna säger ifrån, då har kroppen sagt nej för länge sen.

Challe flanerar ju i Spanien och jag har ju tagit hand om hästar, hundar, barnet och brunnar/vattenproblem. Det var det där med vattnet som gjorde det hela för mkt. Det funkar dåligt att ränna runt och släcka bränder nu.

Ja och Challe han vill hem. Det är tydligen jäkligt blåsigt och inte sådär varmt -så nu ville han hem.

Nåja han kommer hem på Lördag.

Lightebolan har iallafall lugnat sig tack och lov och Pyret är i skolan igen. Jag vilar, när jag inte letar efter smärtstillande,kylliniment, medikamenter eller te. För att inte glömma letandet av ajfånen. Också måste jag äta minst fem apelsiner om dan av okänd anledning. Det är ett jobb bara det.

Mitt upp i alltihop så är jag så matt över att jag åldrats tio år på sistone- och då menar jag allvar. Jag har nog tyckt att jag sett tämligen ung ut i jmf med andra i min ålder (skev uppfattning) men nu så ser jag väldigt mkt äldre ut vilket troligtvis är sant.

Ja, ja va fan gör rynkor när man knappt kan gå och gången beror väl inte på åldern.

Fast det tråkiga med rynkorna är att jag ser sur ut. Så jag måste le mer så att rynkorna liksom blir uppåt....jag vägrar att se ledsen och dreglig ut som Båtsman. En ser så himla sörglig ut med hängiga kinder där munnen liksom försvinner, när man har ett smalt ansikte som jag har. Äh.

Det mest störande är ändå att fotjäveln den vänstra domnat. Den är ju ful den med men det ger jag fan i. Ja det är ju bara att boka en ny tid hos Osteopaten och återigen förklara att man gjort för mkt........

Man får göra sig av med hästar och bo i lägenhet. Då blir ryggen bättre, men psyket lär hamna i tvångströja.

söndag 10 mars 2013

I brunnshålet.

Jasså du tog dig upp ur brunnshålet igen, när du hängde sådär."
"Jo tydligen."
"Det är ju långt ner om du skulle få på locket. Sist jag höll på så fick Ståhl hålla mig i fötterna när jag hängde med huvve ner."
"Jaha jag hängde nog mer på frihand."
"Va bra...nä nu måste jag sluta prata..ska ta några öl o bada i poolen i lyxvåningen ovanpå innan buffén."

Ja, det tycker jag. Det är du verkligen vär...d.

(Nästa gång du åker golffadern så kanske du kan följa fruns råd ang brunnjäveln och INTE dra undan locket så vattnet fryser samt ha pluggen i på damaskjäveln så vi slipper bada i ytvatten och humus)

Tack Ståhl...för räddningsuppdraget med medtagen värmefläkt och frostvakt. Kabeljäveln som släckte hela huset har jag nu slängt. Jag lovar.


Dagens facebookstatusuppdatering. Säger det mesta om läget.

Men nu är allt till det bättre. Jag och Pyret kollar på draktränaren..ganska bra barnfilm faktiskt. Har just bjudit Pyret på varma koppen som hon blev jättetacksam för. Förväntningarna är inte höga  nu inte.

Sen har Pyret varit ute och gått lite med pricktjejerna idag. Mkt tacksamt. Hon hjälper till i den mån hon orkar.

Ingen av oss är ju rappa i benen pga en där lightebolan vi drabbats av. Men Pyret är lite mer på alerten eftersom hon fick det först....och det börjar klinga av.

Nä nu ska jag dra filten över huvet och vila.

lördag 9 mars 2013

Strid

Tro på fan. Man slåss med Bjärv och annat. Det låter som ett djur svarar när jag pratar utanför grovköket. Vid trappan. Challe hörde det också häromkvällen. Men vi ser inget djur. Challe har tidigare bara skakat på huvet åt mig, och klagsamt sagt, att saker stigit mig åt huvudet. Men nu har han själv hört att nåt låter när jag pratar.

En grävling under da house?

Så frågade snickarna om vi haft nå djur i ena skorsten för den var full av tunnlar.

Hur fan ska jag veta det? (ormbo)

De förslog bibo? Eller getingbo?

Ja vi har haft för mkt av den varan iallafall så.....mkt möjligt. En höst kom getingar in i huset via ena vindsdörren som fick lov att tejpas med silvertejp. Valplådan råkade befinna sig en meter därifrån.

Nä. Man är invaderad av ofog och sattyg. Skadegörelse.

Till sommaren lär fina bruna STORA huggormsmamman komma tebaks, för de får ungar vartannat år. Förrförra året hade hon den goda smaken att föda i gödselstacken. Man tackar för förflyttelsen.

Trodde ändå att det var snoken som abbonnerade på den där gödselstacken.

På ett annat ställe där jag hade häst så fick en snokmamma bebisar på hösten som krälade in i stallgången och i boxarna. Nä. Det var ett jox när man fick de där på grepen och man skulle sålla ut dom från hästbajset.

Men vad gäller här hemma då...

Funderar skarpt på en broms o myggdödaranordning till sommaren. Man får försöka parera jävulens påfund så gott man kan. Alltid nåt.

Också har Challe träffat på spår i skogen. Varg eller Lodjursspår? Svårare att lösa.

Hästarna har varit rädda för nåt och nån jäkel har kalasat pån ett rådjur nära hästhagen.

Nä man får klä sig i kevlar och dra ut i skymningen och fajtas. Det är väl det enda.

Man går inte säker nån stans numer.

Bor man i stan så får man gå med pepparspray och gå kampkurser för att klara sig undan att bli våldtagen. Här slipper man det, men då har man skadedjur och rovdjur längs tomten istället.

Jag vill också ha gatlampor. Så jag ser vem jag slåss mot iallafall.

Nä sen ser jag att Agria har nåt samarbete med några som gör hundskyddsvästar. Nån med kevlar och spikar, den andra med starka kryddor. Ja också pinglor på det då.

Men hjälper det tro?

Om det hjälpte och det var klarlagt så skulle jag köpa en sån där väst direkt, fastän den går på ett antal tusenlappar.

Funderar annars på att sy en själv till mig med. Men den blir nog mest använd den när jag ska till FK och AF framöver vad det lider.

Ja, ja.

Jag är lite sur eftersom vi fått nån sorts sjuka vad gäller både mage och hals. Golffadern har rest till Spanien och jag ska trots rygg och sjuka försöka verka kompeten och ta hand om barn, hästar och hundar med ett leende.

Fast det blir ett sånt där stelt leende ni vet med ihopbitna tänder och haltande gång.

Jag får ändå tacka Pyret för att hon gick lite med hundarna idag när jag fixade stallet.

Men nu verkar det inte bättre än att vi har gjort vårt för idag. (Nja...det återstår väl stallgöra)

Bara mellon kvar då. Pyrets stora grej. Då får man hänga på helt enkelt.

måndag 4 mars 2013

S

Ja inte ser ryggen lika mkt ut som ett S längre som den gjort den senaste veckan.

Ett S i ländryggen är dåligt för då påverkas båda sidor. Svårt att gå då. Jävligt ont. Nu sitter det mer på ena sidan efter en veckas vila. Så jag är mest halt i högerbenet.

Tänk om jag nu lärt mig att inte gå över kroppens nuvarande förmåga som inte är så stor.

Ska på Osteopatbehandling på Onsdag så då rätar hon säkert upp det hela. Det är bara det att Challe han far till Spanien med jobbet han på Fredag natt, så jag blir själv med stallgöra och annat båg.

Pyret har dock lovat att hjälpa till. Tja. Såna löften brukar icke hållas.

Men annars var det väl synd att inte kunna flanera ute när det var fint väder, men det var å andra sidan skidVM på tv. Inte illa alls. Räddade mkt av veckan i viloläge. Sen är vi ju som vanligt förkylda jag och Pyret så man är matt konstant. Tänk att få slippa vara förkyld....

Lite stress känner jag också över Fjant. Jag borde greja mer med honom..börja longera snart. Ledträna mer. Men nu är det som det är. Ju.

Ska istället försöka sammanfatta Pyrets år litegrann. Skriva ner lite tankar, händelser och få hennes kommentarer på pränt. Det kan vara roligt för henne att ha längre fram...

fredag 1 mars 2013

Ryggradslös och Karma

Tja nu är vi där igen och behovet av invalidstol och sugrör har ökat.

Men man känner inte av stödet tyvärr.

Sponsorerna har flytt och solen lyser samtidigt sådär förbannat retligt.

Jävulskap på hög nivå.

Vetja om jag har nån gammal madrass som jag kan lägga mig på ute i snön och sola mig snygg.

Svårt.

Man känner sig hursomhelst likblek inombords.

Det vankas också korvgrillning idag. Inte för mig men för de andra två.

Jag går ju galen av rök så det gör inte så mkt, men jag vet hur varmt det är i grytan på grillbacken.

Platsen för mig nu -men jag tar mig icke dit.

Magmusklerna och benen, ena benet försöker kompensera för det andra så allt bara krampar.

Gör ont så jag får frossa.

Man får skylla sig själv.

Försöka brottas med 400 kg tvär och hysterisk heffaklump-det gick inte.

Men nu vet jag det.

Fast det är fan till att slåss med sjukor hela tiden. Det är väl det här med Karma förstås.

Det tidigare levernet i forna livet måste ha varit vidlyftigt, omoraliskt eller elakt. Och i nästa liv avancerar man väl och blir en orm eller nåt.

Fast då blir man ju iallafall rörlig och ryggradslös. Ser nästan framemot det. Också kan man hugga folk utan dåligt samvete.