måndag 16 december 2013

Psykisk ohälsa beroende på ett känsligt eller i icke fungerande immunförsvar

Tänkte bara lägga ut en mkt bra artikel skriven om psykisk ohälsa och sambandet med ett icke fungerande eller känsligt immunförsvar. Det finns nog många olika komponenter i det här med psykisk ohälsa.

Det stod lustigt nog om Spanska sjukan som exempel. Min mormors mamma hade Spanska sjukan när hon var gravid-med min mormor i magen. Ja så när hon föddes så var hon pytteliten och ingen trodde hon skulle klara sig. Hursomhelst hade mormor en del inflammationer i kroppen och hennes alla tre döttrar har ju muskelbesvär och överkänslighetsbesvär. Också jag då. Tål ju ingenting. Kanske allt är spanska sjukans fel?



http://www.svd.se/kultur/understrecket/psykisk-sjukdom-under-lupp_8824574.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131216

söndag 15 december 2013

Farligare än att gå till läkaren än att att köra bil berusad?

Massdöd på sjukhusen

DEBATT. Det har med privatisering och läkemedelsföretagens profit att göra och har ökat explosivt sedan 20 år. Det är farligare att gå till läkaren än att sätta sig berusad i bilen och köra ut på en vansinnesfärd. Dubbelt så många avlider av läkarslarv som i trafiken.
Text: Robert Naeslund
1000 dödaStaten satsar miljarder för skyddet från terrorister, som hittills skördat ett självmordsoffer i Sverige men sedan den här artikeln publicerades 2005 har 7000 personer; barn, vuxna och åldringar dödats av läkares felaktiga behandling. Nu har dessutom nya anti-etiska förklaringsmodeller formulerats av Sveriges ledande professorer (se Uppsala universitet, etisk kommission). Där skrivs att vi inte skall fästa så stort krav på läkarnas kompetens och moraliska handlande beroende på att de har så mycket att göra och skrivs som; ”är stressade och har reducerade kognitiva funktioner” (avser försämrat förstånd).
I normala fall tas problem upp i förhållande till dess betydelse men när det handlar om läkarna finns inte dessa normer. Varje dag dödas tre personer helt i onödan och det sker genom slarv eller annan felaktig behandling. Dödsfall som aldrig skulle behöva ske, vilket även antyds i artikeln.
Färre personer skulle dö ifall problemet fick en annan belysning i massmedia. Om journalister granskade dödsfallen skulle man finna vissa läkare som hade fler offer, låg bakom fler felbehandlingar, eller andra direkt omoraliska orsaker till olyckorna. Dessutom, om läkarna hängdes ut i media, då skulle vi snabbt se en minskning av ett av de mest skrämmande onödiga dödstalen i Sverige.
Läkarkåren lever högt på en skenhelighet, en högfärd och besserwisser- mentalitet som skapar tragiska följder. Nonchalans, slarv, oetiskt handlade och sannolikt fylla skulle minska stort ifall tidningarna följde upp fallen. Det slarvet skördar 10 gånger fler än alla mord och våld där döden följt. Det är dubbelt så många som dödas i trafiken, det är lika många som självmorden i Sverige!
Dessa andra händelser får stora rubriker, framställs med feta svarta ramar och ges ofta person-beskrivningar, familj och vänner som uttrycker sin sorg. Här har vi något värre, något som sker i det tysta, varje dag året om. Människor som dödas utan att det tas upp i media. Att det är okänt beror till stor del på en okritisk hållning och helt missvisande glorifiering av läkarkårens verksamhet.
Men trots allt, det är bara början! Medicinförgiftningar beräknas orsaka ca 5% av alla dödsfall i Sverige per år, d.v.s. 5000. All narkotika inräknat heroin dödar 300 personer. I hela västvärlden ökar dödsfallen från mediciner. I England är medicinförgiftningar nu 3:e dödsorsak och i USA avlider ca en halv miljon människor per år i onödan p.g.a. mediciners verkan. Här finns ett ämne som kommer rädda liv om media vågar granska medicinpreparatens följder och läkarnas verksamhet.
Text: Robert Naeslund

torsdag 12 december 2013

Det var det där med meningen med livet igen då......


"Tänkte förvånande nog krydda inlägget redan i början med ett klokt citat."



Den gnatar inte på sin psykolog som samtidigt får bra hjälp därifrån. Äh. Ibland går man sig lack. Hon är säkert stundtals matt på mig med. Ibland blir det fel ord sagda. Även från henne, eller att jag missuppfattar. Nämen pratade med henne om meningen med livet idag på telefonen. Ja bristen på att kunna leva ut det man vill snarare. För vad händer med meningen med livet när man står utanför det, inte deltar, utan passivt får glo på? Det liksom lite pyser luften ur det.

Det är så jag känner det nu vilket en av mina vänner kvickt uppfattade häromdagen. Man kan ju känna sig utesluten eller vid sidan av, pga olika skäl. Inte bara hälsomässiga sådana. Man kan ha noll i pengar tex. Då pratar jag inte om lite halvtaskigt ställt utan stressande dåligt så att livet blir väldigt beskuret. När man får svårt att försörja sig själv. Pengar betyder inte allt, men som Leif GW Persson sa nyligen så är det : förbannat praktiskt att ha. Åtminstone tillräckligt mkt så man slipper stressen över att överleva, att man kan unna sig något ibland och slippa vrida på varenda korvöre. Sen kan man ju sitta som hon Maria, Moderaten med bakåtslickat hår, och klaga över att det är så dyrt att leva i Stockholm även med hennes fantasilön. Suck.

Nåja om vi ska återgå till mig och det där samtalet så förstår jag lite bättre nu varför jag är så ängslig över hästarna, att jag ska bli av med dom etc. Varför jag dras så väldigt till just hästtankar nu. Det är på ett annat sätt, mer i en tonårings anda om ni förstår. Jag vill göra julkransar i stallet, sitta och fnittra ihop med jämnåriga och på det gå Luciatåg.

Har inte jag hamnar i fel ålder så säg. För er som inte går/gått i samtal, pluggat psykologi och sluppit trauman så kan det här låta flummigt. Men saken är den att man gärna följer sitt barn i den åldern som det är i. Tankar väcks omedvetet upp från den tiden. Hur det var då. Rena rama ofrivilliga terapin att få barn egentligen om man är lite öppen för det. Jag råkar i alla fall bli frontad av både positiva och negativa känslor som jag själv bar på i den åldern som dottern befunnit sig i.


                                                               "Pyret och Fjant"


Hur såg livet ut då jag var nio? Jo min morfar som var mitt allt dog hastigt och gården med häst, gris, kalkon och släktgemenskap såldes så småningom. Jag slet för att hitta tillbaka till nån sorts gemenskap och trygg miljö åren efter. Min största önskan var att som stor kunna köpa mormor och morfars hus så att allt blev som förut igen. Dock att morfar inte skulle återuppstå förvisso. Det fattade jag. Jag tjatade hemma om att få gå på ridskola för jag saknade hästarna så, men de tyckte ridning var olämpligt att hålla på med. När jag blev en 12-13 år så var vi dock fyra tjejer som började umgås allt mer, och hittade ett stall endast nån km från skolan där man hyrde ut hästar. Vi började hyra, till sist fick vi låna om vi skötte hästarna. En kallblodstravare och några fjordhästar. De var väl inte de smidigaste att lära sig att rida på, även om vi alla kunde lite grann. Ja sen fortsatte det med att vi lånade hästar på foder tillsammans etc.

Jag var åter på landet i miljön jag älskade och fick hålla på med häst. På den tiden tyckte man att det var direkt magiskt med stampet av hästhovar bakom sig när man ledde. Som vuxen har man väl sällan tycket att leda häst är jättekul. Då satt man också högtidligt rak i ryggen i bilen med vetskapen om att man hade en häst i släpet bakom. Livet var heligt. Idag kanske man mer ojar sig när man ska ut och köra. Man vill inte att nåt händer, eller tycker mest att det är ett bök.

Kontentan är ändå att jag förstår mer nu varför jag vill ut och pynta stall, leda häst bara vara med hästarna. Jag är inte 39 år om dagarna utan pendlar mellan 9-13. Hard work. Det är inte ens läge att fundera på eller ta nåt beslut ang hur vi gör med hästarna framöver. Jag tänker att det ordnar sig med dom och att vi har dom kvar.

Nästa inlägg så kommer jag lägga ut en novell som jag skrivit tidigare, och som en del av er har läst. Men den beskriver förlusten av morfar.

onsdag 11 december 2013

Meningen med livet




"Ett riktigt meningsfullt julkort taget häromdan. Som taget ur tokarnas afton."




Natten gick av som en av de sämre i livshistorien. Tjugotvå ton slem i lungorna som skulle upp på olämplig tid. Det kändes också som om jag hade en tegelsten på bröstbenet. Det känns rätt mycket så idag med. För all del.

Men det var bra för humöret. Fick lite ångestkänslor där i natt när andningen krånglade så att det inte gick att ligga ner. Då vaknade psyket till. Fick sig en knuff. Så nu är man kopplad från klagomode till överlevnadsmode istället.

Där ser man.

Jag läste hursomhelst inne hos "Ergo Sum" om meningen med livet i natt. Jag har grubblat mycket i mina dar, men faktiskt inte över "meningen". Det var en kille i klassen som jag var tillsammans med i högstadiet, som frågade mig en gång, om det här med meningen med livet. Jag sa som det var att det inte var nåt jag klurade på...

Nu känner jag mig som Mia Skäringers liggkamrater som på den frågan svarade "slumpen."

Eh.

Förvånat sa han då "att det måste ju ändå vara att ha så kul som möjligt under den tid man lever."

Nåja. Meningen för mig har nog alltid varit att hålla på med sport av diverse slag. Tävlingar till förbannelse. En enda jäkla lekstuga där man egentligen inte behöver tänka allvar, för det värsta som kan hända är typ att man förlorar. Ve och fasa. Det är väldigt behagligt att bygga sitt liv kring sportens värld. Även om det innebär motgångar med. Mkt tränande och kämpande på sitt sätt. Under tidens gång gick inriktningen från fotboll till djuren. Där blev det mer jobb förvisso.

Sen har det alltid varit viktigt att umgås med bra och roliga vänner. Jag vill inte ha nån stor umgängeskrets och helst inga mingelpartyn. Det är inte min grej. Jag har haft tur med flera såna där bra vänner.

Också träffade jag Challe som bekant och Pyret drällde in med besked.

Jag tycker om att skriva och roar mig med det. Har ju också tragglat mig igenom en socionomutbildning som är bra att ha. Även om arbetsklimatet är surt och överhettat.

Så på pappret har jag väl alla de där ingredienserna för vad som skulle vara meningen med livet.

Jag tror det handlar om att överleva, göra saker där man känner sig "hemma", utvecklas och hitta nära relationer som man  trivs i. Åtminstone är det så för mig. Kanske annat för just dig. Vad vet jag.


Slutsats:

Så om nån kunde gipsa ihop ryggen och driva bort den eviga flunsan, så skulle det mesta vara komplett. Jag har varit målmedveten och vetat vad jag sökt efter i mitt liv. Har inte behövt leta mig fram till min grej, eller fått leta för att hitta nåt kul. Relationer är förvisso inte bara bra utav sig själva-de kräver ju ett visst underhållsarbete onekligen.

Kom vi nån vart?

Mening eller inte mening. Just nu är det allra viktigaste tiden jag har med Challe och Pyret. För att inte nämna hundarna. Ja att bara umgås helt enkelt. När man blir kass i hälsan så skalar man bort mkt av det andra och det viktigaste blir kvar.

Men sen hänger jag tätt ihop med det där hästintresset. Hur tight som helst hur kass jag än blir. Jag blir nog aldrig vuxen där. För se hästar dä ä mitt liv dä se. Där är jag hemma. På riktigt och på ett ordlöst sätt känner jag mig i mitt sammanhang. Man kan ändå konstatera i det här sammanhanget att livet hade varit enklare, om jag hade varit genuint intresserad av någonting annat. Något billigare och mindre arbetsamt. Men nu är man ju som man är. Jag är jätteglad så länge Pyret älskar att spela fiol och dansa. Två högst överkomliga sysselsättningar. Man blir inte så beroende av pengar då heller.

Sen kan man tycka att det är meningslöst att gå och bli sjuk. Det förstör så mkt av nöjet i livet. Ibland blir det så jobbigt så man undrar om det är värt det? Det är en olustig tanke - särskilt när man har barn. Men det räcker ju med en ynka natt av astma, så kopplas överlevnadsinstinkten på och jag börjar njuta av smågrejer. Men man ska nog ha klart för sig att folk kan komma dithän, att de får nog.

Jag har i alla fall inte alls fått nog än.


tisdag 10 december 2013

Troligtvis ett resonemang som sviktar





Nä.

Det blir ingen dikt idag. Det blir endast arga ramsor. Jag orkar inte tänka rätt eller konstruktivt. För jag är mest förbannad. Jag försöker ju tänka så som man bör, om inte annat för att underlätta för sig själv. Ja som att det här jäkla återfallet i sjuka vad gäller utslag och rygg snart är över. Varit glad åt det som hitintills inte inträffat. Nyligen tänkte jag att men tja...huden har i alla fall inte trillat av än. Det är bra grejer det. Nu ska jag kvickt dra tillbaka det där, för att efter varje sån tanke så har nämligen nåt hänt som jag hitintills sluppit. I morse var jag glad över att det kändes bättre och att ryggen inte dragits sned. Totalt ur led. Det är så jävla smärtsamt att gå omkring som Quasimodo.

Men vad hände idag då exakt 13.43, jo ryggen havererade helt. Jag blev snurrig i huvudet och mkt annat ovanpå det. Jo jag får nog användning av Osteopattiden nästa vecka trots allt. Pffffffffff.

I övrigt så är världen jobbig. Vi lever i klinsch rätt mycket. Challe går här hemma och gnäller över allt han gör. Så möter han motpolen som skulle ge upp halva mig, bara för att kunna orka som han gör. Jag tycker att han borde uppskatta hundpromenaderna, mockningen ja till och med att hänga med huvudet i vattenbrunn. Nu gillar han ofta promenaderna, men han måste ändå berätta hur långt han gått etc. Sen har han numer för olat till vana, att räkna upp allt han gjort varje kväll under dagen. Man mår bra av att höra sånt när man ligger för ankar.

Det är väl så att livet inte är ultimat för varken honom eller mig. Han gör för mkt jag kan göra nada.

Balans?

Men dock såna här kommentarer:

- Nä jag förstår verkligen att du är under isen för nu är det kaos på hela diskbänken. (upprört)

-Jomen man tackar för infon.

-Jamen jag sa så för att visa att jag förstår att du mår dåligt.

Men för i helvete.

Karlar.

Sen orkar jag inte med yrkesfolk. Vare sig de säger bra eller dåliga saker tror jag. Så de behöver väl inte ta åt sig av det här. Men jag fixar inte när tex psykologen tycker att man ska tänka i positiv anda och att hon "hör" vad jag säger. Ja och att hon visst förstår att det blev besvärligt med ett smärre bakslag men att det nog blir bättre. "Dra inte iväg så mkt".

Alltså säger hon jag "hör" vad du säger en gång till så briserar jag. Ja, jag vet. Värre saker sägs, men såklart att hon "hör". Hon är ju inte döv. Sen "tänk positivt, gärna anteckna varenda symtom".  Jomen visst. Men nu råkar man rätt ofta ha rätt mkt jobb med att baraförsökaståututanattskrikarättutför attdetärsåjobbigtochgörsåjävlaont.

Det är ungefär som den där barnmorskan sa under förlossningen i all välmening och klokhet:

- Jamen gör det så ont så att du gärna vill svimma, då går allt enligt planerna.

Men då var det ju nåt positivt på gång, så jag kunde ta det.

Sen antar jag att det snart kommer nåt om "att du är nog väldigt trött". "Det är nog därför som du tänker negativt. Gå ut och titta på snön. Gör nåt kravlöst. Lägg ingen värdering i det du gör." Jo. Det är nog ett uns av den där flunsatröttheten som får mig att löpa amok. Men överlag är det verkligheten. 1 1/2 års orörlighet, smärtor, hud som flagnat av, svullna slemhinnor, konstanta influensasymtom och muskelkramper. Och jag tål inte en jävla ynklig värktablett. Har tamejtusan blivit allergisk mot allt.

Vad gäller sjukdomssymtomen så tror jag vården har fått dom nu. Jag har inget mer att säga. Så mkt nytt har liksom inte inträffat. Sen huruvida de tänker sig ta till sig den infon eller ej - och vad de gör med infon- det råder liksom inte jag över i nuläget. Men lägg gärna nån extra sten på de där fulaxlarna.




Alltså. Kan det få anses normalt att i någon form få löpa amok, när man haft det så här såpass länge.....?  De där ärtiga och käcka små tillropen just nu gör mig galen. Det gör mig till en ociviliserad människa som vill dunka grejer i väggen. Det är tamefan som att tända på dynamit.

Det är inte rätt - jag vet. Jag försöker mana mig själv till samling.

Men jag tänker inte glo på snölyktor och njuta på beställning. Livet är inte heller kravlugnt. Det fortlöper i vanlig anda. Jag tycker själv att jag var rätt mkt Mrs Tapper och kände mig stark det första skitåret. Men nu är det värre med den saken.

Sen är jag inte sämre än att jag begriper att man inte kan nära sig med negativa tankar hela tiden - för det tar en massa kraft som jag i dagsläget inte har. Men för tusan. Ibland måste man väl få lacka ur och det ordentligt?

Ja. Det här är väl ett sånt här inlägg som jag kommer ta bort när jag kommit till sans. Troligen kommer jag att tycka då, att mitt resonemang sviktar en aning.

Nä nu blir det bokbål. Lika bra att bränna upp hela psykologibokssamlingen. "Att välja glädje" går först.


måndag 9 december 2013

Statistik där ett helt land faller






STATISTIK


Snön faller och stjärnor dalar,                                
hopp trilskas med förtvivlan,
i de stjärnor av vitt,
ovanpå det mjuka täcke landar.

Blå ögon ser klart,
för nog är de ändå blå,
även om det naiva släckts,
för länge, länge sen.

De pratar om varningsexempel,
hur ett helt land faller,
i diagram och statistiken,
ihop med snöflingorna.

Vi söndrar och faller,
har inga krav alls,
så låter orden,
som riktas på vår jord.

Vem mäter vad,
på världens jord,
vilket räknas som resultat,
och vilka är de dåliga.

Ska våra barn räkna formler,
men inte himlens stjärnor,
njuta av världens rymd,
istället för att stirra på siffror.

Vad är värt vad,
sitta likt en robot som i annat land,
från morgon till kväll,
utan lediga skrattfria stunder.

Alla måste kunna läsa,
vi må minska klyftorna,
låta de som inte hänger med,
följa med och likt snö landa mjukt.

Men låt dem se på himlens valv,
inte att förglömma stjärnors fall,
fantisera och drömma,
och inte under formler sig gömma.
















söndag 8 december 2013

Att vila stilla i snön




 




Tankevilla


Jag hakar fast i snön.
Njuter av det kalla.
Hur kan man bli för varm,
undrar nog alla.

Jag har lovat mig.
Under den värsta av tider.
När den äntligen kommer,
lägga mig i alla vita driver.

Njuta av det kylande.
Kisa i ljuset det vita.
För sommaren var dunkel,
endast sig fast bita.

Jag håller mina ord.
De är sanna minsann.
Därför ligger jag där,
utsträckt precis likt en som vann.

Jag har gått längdlöp.
Kämpat mig skev.
Jag har tuggat mig framåt,
likt ett hjul i motdrev.

Jag är ännu inte i hamn.
Detta är endast en etapp.
Men en vilopaus,
att lägga i sin mapp.

Jag har slem likt Dählie på hakan.
Lyssnar på allt jubel.
Så får den måla upp,
som kämpar utan tävlingens spel.

Luften är ren och klar.
Jag ligger bara stilla.
Älskar den här stunden,
har längtat efter en stunds tankevilla.


lördag 7 december 2013

Lycka kring Jul




Jag minns knastrande juldagsmorgnar i stallet. Ljudet efter termoridstövlarna i den ruffa snön. Det dunkla mörker innan morgon. De svaga lampors sken. Lyktors lysande ljus. Granriset i stallet. Kransarna på stalldörrarna. Knäckebrödet och morötterna som hästarna fick i julgåva.

Jag hör galoppstampen i snön. Frustande näsborrar. Känner takten i galoppen. Djup orörd snö på ännu inte skottad väg. Vi hann före. Fortsatt galopp in på stigar och flyga över några stockar. Jag ser mina vänners röda kinder, de snöiga halsdukarna. Snön som fallit av på våra axlar då vi ridit under grenar.

Känner doften av svettig häst på vägen hem. En ny skimrande morgon. Nöjda hästar med utsträckta halsar. Vi likaså. Idag säger vi inte så mycket. Vi som brukar prata så fort vi skrittar. Idag är förväntansdag, med rimfrost i hästars skägg, med snö på våra kläder och ärligt frysande fötter.

Vi har ingen tjusig varm klubbstuga. För vi hyr in hästarna så billigt vi kan. Ingen av oss har hästkunniga föräldrar. Vår värld i stallet har vi byggt själva, med hjälp av kunnigare och äldre stallvänner. Vi firar med varm choklad och skinksmörgås i det utrymme vi har. Sitter bland filtar och plädar. Skrattar. Här bryr sig ingen om hur dyr ens häst är. Om man ens äger den. Man struntar i fina sadelmärken. Bara grejerna passar. Vi delar på stallpass och sällan blir vi oense. Särskilt inte på julafton. Vi sitter tacksamma för att vi trots allt har häst. Tänker för stunden inte på alla ansträngningar det innebär. Alla tidiga mornar, allt cyklande, allt försakande vad gäller andra grejer. Vi vänder på varenda krona.

Ingen är ledsen i de röda kindernas rum. Vi är fortfarande lite andfådda efter ridturen. Ögon tindrar likt glitter och snart är vi inne hos hästarna igen. Jag känner på kransen som hänger på boxdörren. Strävheten under fingrarna. Avbryts av rörelser. Hästarna har torkat och vilat klart. Långa smäckra halsar sträcker sig ut över dörrarna. Hon har julgrimman på sig som hon fick året innan. Den är mjuk och bra, samt röd förstås. Hon vill bli kliad bakom öronen och ha huvudet en stund på axeln. Då försvinner världen för en stund. De andra väntar. Jag tar henne och går ut. Hon är brun och vacker som en dag. Hon kan springa i en oändlighet. Egentligen skulle hon gått häcklöp, men en skada kom i vägen. Annars hade vi aldrig träffats.

Vi var två olyckliga som möttes. Hon rastlös och väldigt stressad. Båda smala och långbenta. Du var faktiskt sjukligt mager. Jag stressad med ett lugnt yttre. Olycklig över felaktigt skolval. Jag blev hennes fodervärd likt jag varit på så många andra hästar. Hon var inte helt lätt, det lär gudarna veta, om än snäll. Vi tränade idogt och hade just blivit uttagna till att rida lagdressyr när ägaren plötsligt ville ha henne tillbaka. Jag fick kliva av. Försöka gå vidare.

Du stod plötsligt på för lite spån, jag var rädd för att hovarna skulle ruttna. Du som så lätt blev sjuk jämt och fick tio hovbölder per år. De andra sa att du magrade igen, och åter var stressad. Så kom din ägare över till stallet mittemot där jag var en dag och sa; "Jag ger upp." "Hon vill inte vara med mig. Det går inte ens att fånga henne i hagen." Jag fick ta pengarna mina föräldrar sparat till mig, som skulle gå till framtida möbler o dylikt, och köpa dig för dom. Du fick nytt spån och jag ett liv igen.

Jag tänker på dig var jul. Minns tiden i just det stallet. Där ingen tog någonting för givet och där hästen man hade var allt. Vi var tonårsbarn. Olika förstås. Både i ålder och humör. Men vi gjorde det vi brann för, och det höll oss samman. Jag ser glitter och röda äpplen. Hör åter trampet i snön. Ser er rulla er i hagarna och därefter skaka er. Vi ungdomar for hem i klunga. Några åkte moped. Jag cyklade. Ljuset var klart, luften hög och frustandet ljöd i mina öron ihop med knäckebröd och hötuggande. Fullständig lycka.


     
                                                                "Fiona"




Och nutidens lycka- de här tre bla. Jag kan tillägga att den i brunt påminner mycket om just Fiona.

fredag 6 december 2013

En bitter jävel

Somliga vänder sig direkt till Hin håle för att få svar på sina frågor. Jag tar omvägen till Gud.


Frågelådan:

Folk pyntar som galningar innan jul, hinkar glögg och vräker i sig pepparkakor. Du har gjort mig till veteöverkänslig, så det där med pepparkakor är inte så jäkla gott eller smidigt längre. Eventuell alkohol drar mig bara än längre in i överkänslighetens dimma. Glögg går fetbort alltså. För att inte tala om somliga mediciner som hade varit bra att kunna ta nu när lederna och ryggen knycklat ihop sig likt nåt jävla överspejsat/laddat dragspel. Hursomhelst så ligger jag här jävlig och dan, när jag egentligen skulle stå med ett flin och en hojt i ena näven. Inte att förglömma glitter i håret och en glimrande kula i vänsternäven. Nu har jag istället enbart taggtråd runt skallen och julgranar som växer inne i skallen. Var det menat så?

Svar:_________________________________________


Jag ligger här och tänker att djävulen- alla andra lever minsann ut sina liv, självförverkligar sig själva medan jag dryper av svett här i soffan bara för att överleva. Okej. Jag kan erkänna. Idag står jag inte ut med att andra är så lyckliga i glöggens anda. Jag är en bitter jävel. Är det därför du satt mig på extra livsprövningar?

Svar:____________________________________________

Jag tycker att det är märkligt Gud, för jag har en bekant som frågar Hin håle om diverse viktiga saker och hon får svar på varenda fråga. Jag har frågat dig många gånger och länge nu, men svaren uteblir. Vad fan är det frågan om? Är du så där förbannat upptagen som resten av världen?

Svar:_______________________________________________

Gud när nu allt är så jävla eländigt. Skulle jag åtminstone kunna få en traktor i julklapp? Och ett nytt stall. En ny gård med ridhus, så jag kunde sitta under en filtjävel och se på när nån annan tränar Fjant här framöver? Det kanske blev mycket. Nåja. Ett lass grus då?

Svar:___________________________________________________________

torsdag 5 december 2013

Genbank modell skev

Det funkade ett tag att vara självpatient. Men kanske inte för alltid. Man får omprioritera och omgruppera sig ibland. Jag hade lite att klaga på vad gällde hälsan.

Nu kan jag ju ha fixat till det här tillståndet på egen hand. Inte förkylningarna med medicinen därtill. Om jag medicinerat bort mig en gång till- denna gång på eget bevåg- så blir jag så fan less på mig själv, och kommer överväga ett riktat självvådaskott om så visar sig vara fallet framöver.

Man har ju inte så mycket att förlora hursomhelst. Helvete som helvete.

Nä åter till manus. Jag fick tag på en läkare som jag tyckte tog mig på allvar och var trevlig, så det ska lämnas prover igen. Kul för de på byvårdcentralen. Det strulade lite sist. Men med de här generna man har så borde man väl betala nån sorts straffskatt för att man ens blivit född. Fan. I efterhand känns det tur att man jobbade livet ur sig innan man blev utbränd där ett tag. Jag gav rätt mkt till samhället då i alla fall. Men det är klart. Hur länge kan man rida på den vågen?

Man har gener att brås på. Reumatiska gener, psyksjuka gener, överkänslighetsgener.

Sist när mamma skulle göra en lite smidig operation (gallan) så tålde hon inte narkosen utan kroppen chockade. Ja vi trodde fan hon skulle dö, men så illa var det väl inte. Men nog skulle människan som enligt planen hem samma kväll. Så kom pappa och hon kunde ju inte ens klä sig. Hon hade tydligen ett extremt lågt blodvärde. Hon blev kvar trots protester. Sen fick hon morfin mot smärtorna hon fick i kroppen och spydde som en gris i en vecka av dom. Till sist ringde hon och hojtade hon skulle hem.

Tja, hon spydde väl hela långa vägen hem och var väck, farsan ringde till mig och undrade på fan. Jag ringde sjukhuset och frågade vad de skickat hem.

- Hon är ju inte direkt en sån där som klagar din mamma, sa hon sjuksköterskan.

De skickade säkert hem nån som spelade allan och som visade sig i bättre skick än hon var. Jag vet hur mamma är. Känner aldrig efter.

Men nu gick ju mamma på överlevnad när hon till sist ville hem. Så det var rätt klokt. Utan morfin så blev det bättre- det hade hon tydligen inte heller tålt. Ja och nacken fick ju Osteopaten fixa ordning på så det gick vägen sen.

Sen tål hon inte heller så många mediciner även om inte kommit upp i min ranking. Och syrran fick ju Lymfom när hon var 30 år. Skapligt.

Hursomhelst- i släkten vilar både galenskaper och åkommor så det räcker. Vi har en släkting som bott i USA som tydligen visat sig vara nån psykopat/massmördare av nåt slag.

Nu tänkte jag säga att äpplet faller inte långt ifrån trädet - men när den där mördaren nämndes så känns det lite tufft.

tisdag 3 december 2013

Bästa Gud

Bästa Gud. Det verkar som om vi åter har kommit på kant med varandra. Du drar åt ett håll och jag åt ett annat. Kanske har vi aldrig suttit ihop, även om min farmor gärna ville se det så. Jag skulle vilja påstå att jag fick fel gener. Du vet en sån där felaktig rad i den där vridna DNA-kedjan. Men så tror jag på "The Big bang" med, så du lär väl inte ta  mig på allvar. Antar jag. Du kan vara lugn. Det är det fler som inte gör. Fast han jag lever med tar mig verkligen på allvar, för han är rädd varje dag när han mockar åt hästarna, att han gör nåt fel. Han känner väl att han har "The Eye" riktat emot sig. Ändå skäller jag väldigt sällan på honom. Bara om han glömmer att stänga grindarna på gården efter sig.

Nä jag vet inte hur du tänkte Gud när du gav mig ett hästintresse, för all del ett djurintresse, också skapade du en kropp som i förlängningen inte håller för någonting. Taskig kombo. Du hade väl kunnat gjort mig till frimärkssamlare, nån som gillar att se på tv, eller nåt annat mindre kroppstärande. Man tackar också för alla sjukdomar som vräkts på djuren det här året, samt för rovdjuren som gästade hästhagen. Snart blir det väl en invasion av gräshoppor med.

Stryk sista meningen. Den var väl negativ. Vi lever ju i ett samhälle där man ska vara positiv. Se det härliga i nuet med Yoga och allt, samtidigt som alla på ett eller anat sätt ränner livet ur sig i det där hamsterhjulet. Man skapar ju sitt eget liv. Om man mår dåligt så betyder det att man måste välja annorlunda. Man har valt fel. Jag väljer härmed att bli frisk. Nähä. Se det funkade inte.

Jag har under tiden jag legat och ojat mig här i soffan med omkringdrullande ryggkotor undrat huruvida det är bäst att ligga sjuk, eller ränna runt i ett helt omeningsfullt hjul hela dagarna. Det känns som att det sista är bättre trots allt. Fast risken är kanske att man når vägs ände, vilken väg av de där två man än väljer.

Ja nu hör jag hur du sitter och skrattar Gud. Väljer. Precis som om människan har ett val när du dikterat villkoren. För om människan hade ett val varför skulle hon ränna runt utan vila för annars? Nån vilsam arbetsplats torde det väl finnas? Det är väl beviset på att vi lever under större makter. Kanske. Eller så lider vi brist på mod eller förmåga att se andra utvägar. Kanske är vi också lite beskurna i våra utvägar när försäkringskassan drar åt svängrummen och de där i regeringskansliet gör sitt för att vi ska öka takten.

Bara några funderingar så här du Gud på eftermiddagskvisten. Har haft en skaplig dag tills för någon timma sen faktiskt. Nu tycker jag att det är sådär. En sista fråga bara. Har du nåt form av samarbete med den svarta sidan? Du vet där elden härskar och mörkret tagit över. Du kan väl suga på den karamellen lite och återkomma med ett ärligt svar. Det är alltid bättre att veta sanningen.

/Förvirrad


måndag 2 december 2013

Airborne

I morse ville jag dö. Just nu har jag gott om livslust. Stabilare än så är det inte nu.

Jag vill naturligtvis inte dö - men ibland vet jag inte hur jag ska orka leva. Jag skulle behöva vila från kroppen ett tag. Bli nedsövd i ett år och sen vakna igen.

Bara för att jag sa det här så hamnar jag väl i koma här under December månad.

Jag är ju sån i sinnet, barnasinnet, så att jag ännu tror på magiskt tänkande. Ja om jag gör så eller tänker si så kommer det att hända/eller inte att hända.

Jag har inte blivit äldre än så.

Nämen det är de senaste dagarnas förfall och nedbrytning som fått mig att vobbla. Jag blev så besviken på hälsan, när jag höll på att svimma på VC förra veckan för att de hade kafferast. Ja, jag fick ju vänta lite för länge. Jag har ju inte mått bra tidigare heller såtillvida att jag orkat göra nåt speciellt, men jag har mått så pass bra nu ett tag, att jag mått bra när jag vilat. Jag har haft normala förkylningar om än ordentliga sådana, men jag har känt mig pigg i jmf.

Så pallade väl inte kroppen med den sista förkylningen, eller om jag inte heller tål Stesoliden jag fick ta mot kramperna som blev där ett tag. Jag tror det är alla virusen faktiskt som triggar igång immunförsvaret igen. Men jag lär nog vara väldigt försiktig med den där medicinen också framöver....

Men faktumet över att jag troligen kan bli kass av enbart virus, att det kan dra igång skiten med brännande muskler, hud och slemhinnor igen - hård insikt. OM än att det kanske inte går på så hårt som när jag åt den där medicinen som jag inte tålde....men ändå.

Igår var det en insikt för mig ungefärligen som när man kollade på filmen Outbreak, och då det Mutabaviruset muterade till airborne.

Ja ni tycker så klart att det är en väldigt överdrift, men jag känner mig rätt handfallen faktiskt. Virus har hela tiden varit en triggande faktor, även under medicinering. Jag har kunnat förstå att virus ett bra tag efteråt kan trigga det som inte riktigt läkt. Nu tyckte jag att jag läkt en del.....klarade förkylningar skapligt.....kan se i efterhand att jag varit så mycket bättre.

Nu är jag andfådd igen, ont i tandköttet, munnen svider, kroppen kliar, bihålorna svullna, ryggen värker och musklerna är förbannat varma. Ja även om den här reaktionen är en liten knivsegg av ohälsa i jmf med i våras. Man blir klen av att ha varit bättre och sen när det blir sån skillnad, och man blir påmind då blir det bara mycket. Egentligen kanske det är så enkelt att det kom så många förkylningar från Pyret på raken, som immunförsvaret inte riktigt hunnit läka sig inför. Det behöver ev inte vara så här för alltid.

Jag är väl inte apkass. Om man är riktigt dålig så håller man också käften och gnäller inte så förbannat. Nåja, nu gäller det att inte oroa sig för en uppgradering av den här sjukan nästa gång Pyret kommer hem med en förkylning. Kommer det tätt inpå nu, så har då jag ingen plan för hur det här ska hanteras.

De som tjänar på det här är väl Apoteken trots allt. Jag är åter storkonsument av kylbalsam.

Det känns ändå bra att man som sjuk bidrar på nåt sätt.



Hursomhelst en bra film tycker jag......trailerlänk enligt nedan:


http://www.youtube.com/watch?v=Mj9SUJdpJS4

onsdag 27 november 2013

Migrändag och Snoddas sneda nacke


Jaha, migrän igår kväll och idag. Alltid lika skapligt. Pyret vaknade i morse och grät för att hon hade så ont i nacken.

- Tror du hon kan gå till skolan?

Eh.

- Pappa vi har dans nästan hela dagen idag....

Men vafan. Nä.

- Man kan inte skicka "Snoddas me huve på snedden" till skolan i gråtande skick.

Ja också äventyret med sjukvården där 1177 tycker att alla barn som har ordentligt ont i nacken ska kollas av läkare, medan vårdcentralen tyckte att Alvedon var okej, när Challe ringde.

Nu ordnade vi så Pyret fick en tid ändå på em, och det var väl nån smärre sträckning i nacken hon dragit på sig, nån form av nackspärr som vi trodde. Men vi ville helst vara säkra. Jag ville vara säker.

Ja, så nu dräller hon runt här ho Snoddas med nacken på snedden och tror sig åka skridskor imorrn.

Lycka till säger jag.

Challe har hursomhelst varit hemma för vård av sjukt barn idag, eftersom jag råkade vara migräninvalid utan rullstol eller extrahjärna. Men jag har aldrig hört nån som jobbat så mkt som den här dagen, och varit ledig för den där barnavården samtidigt. Ja nu tar han ju inte ut några timmar från FK-har aldrig gjort utan kompar ut. Smart. Nä. Inte när man jobbar modell en hel dag.

Ett jävla tjötande i telefon.

Pyret sov uppe hos mig hela fm och sen så var Pyret med mig i soffan.

Man tackar för mockningen och promenaden med hundarna.......det underlättade ju men annars. Ja också VC-besöket då sent på em. Ett besök som Challe tyckte var onödigt. Men jag tar inte en massa chanser vad gäller Pyret inte.

Hade det varit min nacke så hade jag ju förblivit hemma.

- Pappa du måste faktiskt lära dig att bli lite mer omhändertagande, sa Pyret efter att denna dag gått.

Hon hade då försökt förklara hur ledsen hon var för att hon inte kunde åka skridskor imorgon. För att förtydliga det hela hade hon gjort en teckning så han skulle förstå.

- Jag kommer vara skitledsen!
- Ja det är ju inget bra. Punkt.

Challes standardkommentar. Han kan jobba livet av sig vad gäller praktiska ting, men när vi här hemma säger hur vi mår så kommer standardfrasen. Han har då fasen större förmåga när det gäller andra....men det kanske inte är lika känsligt då. Vad vet jag.

Karlar.

tisdag 26 november 2013

Mäktigt

Har suttit inne hos Fjant och glott. Rastat hundarna i hästhagen. Fjant tittade på. Suttit och glott på tv.
Ut i stallet igen och kramat på Fjant. Känt på stoets ben och kollat henne. Hon är ännu inte helt bra från hovbölden. Sexhundra kg på en varböld, och jag klagar på huvudvärk och kramp i musklerna.
Nu har ju hovslagaren lagt dränage så hon är ohalt idag. Vi får se om det håller i sig.

Sen masserade jag nosborrarna på Fjant. Satt i en hörna i stallet och masserade även öron och huvud.
Samtidigt så skällde råbocken högt många gånger strax utanför hagen. Efter att tag blev hästhalsarna spända, och de liksom jag undrade vad han varnade för?

Gick ut och kollade så han inte fastnat i nån tråd i hästhagen. Det brukar de aldrig göra de viga djuren. han stod där när jag kom. Flyttade sig inte. Tittade på mig i mörkret. Såg bara ögonen. Han vek inte av. För mig är rådjur vackra, spänstiga men sköra djur. Den här såg inte skör ut. Han skällde en gång till. En annan svarade från andra sidan vägen. Var det ett kontaktförsök.

Därefter sprang han iväg och lät några gånger till. Därefter var skogen tyst.

Det är mäktigt att bo som vi gör. När vi inte har rovdjur på gården eller hundra grävlingar. Men oftast har vi inte det.

Det räcker med att gå ut och se himlens valv uppe på höjden vid hästhagen mot skogen. Höra djurens läte. Jag saknar promenadera. Med både häst och hund. Jag får väl lägga mig i hästhagen och se hundarna springa. Då är jag nästan i skogen. Se råbockar i ögonen ibland. Man får göra det man kan.



söndag 24 november 2013

Agnes Karlssons version av Hanna från Arlöv och arbetarklassperspektiv

http://www.youtube.com/watch?v=tvEEScAACb8


Jag fastnade så för låten Agnes sjöng i "Så mycket bättre" igår kväll.

Låten andades arbetarklassperspektiv fast sjunget på ett modernt sätt.

Jag kände igen mig i texten från mitt jobb. På Socialförvaltningen. Jag ville också ha en jävla fläkt, vilken jag fick slåss för. Kanske allra mest en känslomässig fläkt. Men utöver fläkt ännu en pryl. Jag sa en gång vid ett möte med de olika enhetscheferna där jag satt med som facklig representant;

" Ursäkta men skulle man åtminstone kunna få tillgång till en bil när man ska omhänderta barn. Det vore rimligt om vi slapp kuska över hela stan och byta bussar över hela stan innan vi ens kommer fram och det alldeles för sent. Därefter vore det vackert om vi slapp ha med de gråtande och upprivna barnen på bussen efter omhändertagandet. Dit vi nu ska. Det är ju ofta fullt på jourhem i vår närhet."

Efter det fick vi en jävla bil till. Även om jag inte råkade ut för att sitta sådär på bussen, men det stod ju inte i min anställning att jobbet byggde på att man stod för egen bil för att kunna utföra ev arbetsuppgifter.

Tack och också lov så slapp jag just sådana där jouruttryckningar. Även med bil.

Challe slog just på tv:n och Sd har sina landsdagar på apparaten. De pratar mycket om uteslutningsärenden och nolltolerans, men jag har ännu inte förstått vad det innebär för dom. Det framkommer inte. Det verkar vara rörigt överlag, ingen ordning, knepiga ämnen som tas upp. Nä.

Ja. Men det var en som sa så här i ungefärliga ordalag. Den enda som var tydlig:

" Jag är helt emot den här köksbordsrasismen som ni står för och som ni sen sprider ut på olika forum."

"Stopp, tiden är slut där."

"Nä det är den inte."

"Jo."

" Jo men jag har en minut kvar."

"Oj det kan ha blivit ett tekniskt fel."

Jag och Challe skrattade väl rätt ut kan jag säga och vi har inte kunnat byta kanal för det här är bland det sorgligare jag sett på och humor.

Han som nu står och talar om hur de bör bete sig, dvs, bara uppföra sig-han är dömd för misshandel.

Åkessons flickvän är väl dömd för misshandel. Hon hade visst slagit och bitit nåt.

Det här partiet är inte Musses klubbhus, inte heller Linus på linjen, de verkar via nåt externt utomjordiskt forum. Jag kan inte ta dom på allvar överhuvudtaget. Det jag däremot inte skrattar åt är att så många röstar på dom. För fan. Gå in och läs deras brottsregister, lyssna på deras uttalanden. Det räcker väl för tusan.

Nu är Sd:s medlemmar ansvariga för sina egna handlingar och för vad de säger. Man är alltid ytterst ansvarig för sina egna handlingar. Men Reinfeldt och gänget bäddar gott för de här strömningarna i samhället som sprider sig. Söndra, splittra samhället i rika och fattiga, öka klyftorna, kränk människor. Tro inte på människors förmågor. Stå med piskan både på Af, Fk och skola. Banta vård och rehabilitering. Då bäddar vi för kränkta människor. Desperata människor.

" Där orden tar slut tar nävarna vid." Är det inte så man säger. Inget försvar gentemot Sd och deras verksamhet. Men man kan inte gå omkring med sminkat ansikte och glansig flint och tycka att man är så himla mkt bättre än dom. Moderaterna har hjälpt till att bädda för det här. De har inte heller underlättat direkt för invandrare med de regler som införts i A-kassa och sjukförsäkring. De har gjort det ännu jävligare. Arbetarklassperspektiv eller ett elitistiskt perspektiv?

Jaha, nu var det nån på Sd som sa att de skulle utesluta rasisterna ur partiet. Jaha. Hur många blir då kvar? Bara en liten undran.


lördag 23 november 2013

Till min Leia

 

Leia



Du ringer ljudligt vackert,
dansar i söta ringar,
pratar ord jag aldrig innan hört,
skrattar i färglada slingor.

Du dansar också rakt,
ryckigt och inkorrekt,
du faller ur mallar,
ramlar ofta.

Du ritar egna sånger,
spelar en egen framtid,
du har dina noter att följa,
med hjälp av all din vilja.

Det är inget fel,
använd åskan du har i dig,
gå med blixten om du måste,
och le när du faktiskt vill.

Du måste vandra,
så småningom från mig,
i crescendo eller piano,
fötterna kommer gå ostämt ibland.

Vi kan fläta händer idag,
även imorgon,
jag är med dig,
känn det alltid inom dig.

Spela toner för dina fräknar,
Sjung högt för din empati,
för att du är full av melodier,
stämda i vackra slingor.









torsdag 21 november 2013

Får väl ge det lite tid till.....

Nä jag har inte lämnat in än. Inte helt i alla fall.

Jag har väl lite mer slagit mig till ro med att jag inte just kan göra något annat än å ligga stilla, gå på toan, ge hästarna mat, gulla med hundarna, kolla på tv, äta kall falukorv, poppa popcorn, glo på datorn samt prata i telefon. Jag beräknar att jag som tidigast kan börja röra lite fysiskt på mig till senvåren. Tänk Maj. Först nästa höst tänker jag mig att livet ser lite mer normalt ut.

Ja och om det är så här illa även nästa höst, då ska jag lägga mig i en jutesäck ihop med ett gäng sten och sänka mig själv ner på Vänerns botten. Men tills dess ska jag inte vara frustrerad över tillståndet utan utnyttja tiden på bästa sätt. Smida planer för framtiden som alla förutom två i min omgivning ogillar, läsa böcker, lära mig att aktivera hundarna mentalt på ett bättre sätt-förkovra mig i sån litteratur. Läsa in mig på överkänslighet hos hundar eftersom det har blivit så vanligt. Man får lov att följa med i resonemangen. Ja och utöver det ägna tid med familjen då, när de råkar vara hemma.

Sen hade jag mått betydligt bättre om man skalat bort alla förkylningar. Jag har varit dyngförkyld igen- tack Pyret!

Ja och mitt uppe i skitsjukan så får stoet en hovböld som återkommer och hovslagare och annat måste tas hit för att det ska dräneras ut var i hoven. Fjant spelar Allan, lyfter av hennes boxdörr. Tackar för den. Han vågar inte gå ute själv i storhagen utan springer runt i en cirkel vid gårn och hennes box, så man får gå ut och diskutera med den understimulerade pojken. OM det kunde bli snö och därmed lämpligt underlag, så skulle han bli longerad den där spjuvern till häst. Då kanske det skulle bli lugn o ro. Hundarna är busiga och vill ränna runt. Vetja om de inte får följa med Challe till jobbet imorrn.

Ja annars är jag ganska sansad ända tills nån säger nåt fel.....kritiserar eller inte tror på mina planer....eller inte tycker att det duger att vara med mig. Ja som jag uppfattar det.

Ja, jag är sådär överkänslig.

Nåja jag är ändå mkt mindre labil nu, när jag inte haft kontakt med sjukvården på ett tag. Jag tror alltmer på att vara självpatient. Man vill ju trots allt leva.

måndag 11 november 2013

Tja.......





Tja.

Vi har varit ute med hundarna idag i alla fall och jag har gått några meter. Det gick väl inget vidare med gången. Däremot så känns musklerna mer avslappnade och bättre överlag. Det är vilsamt.
Jag sover mycket - det är väl ett par års sömn som ska tas igen antar jag.

Annars går ju det här tillståndet väldigt långsamt, men det är i alla fall en fröjd att se hundarna ha det roligt och springa runt. Vi har provat den nya säkerhetsvästen och den verkar inte hindra dom i rörelserna. Mina muskler hindrar mig inte från att äta choklad sittandes mot ett jakttorn på öppna gulvita fält.

Pyret är förkyld¨. Igen. Så hon var hemma men dock med ut till fälten.

Jag kom på just nu att jag glömt min terapitid. Jaha. Det hade ju varit trevligt att avboka när man inte tänkt komma. Suck.

Tankspridd. Fragmenterad. Trött.

Jag vill känna mig lätt i benen som rådjuren på fälten idag. Kunna hoppa som hundarna över dikena. Ha spelande muskler under stram hud. Starka kvicka ben. Men så är jag varken rådjur eller hund. Mest en människa under läkning.



fredag 8 november 2013

Svårlösta resonemang

I stan har de grava problem med katter. Det gnälls om de går över tomten, eller än värre rör sig runt den dyra exklusiva bilen.

Häromkring har vi problem med varg och björn på gården. Mina hästars nagelfixare, hade tex nyligen fått rycka in sig och sin hund pga björnvisit på tomten.

Men det får man inte klaga på. Man har ju valt att bo på landet.

Men om man har valt att bo i villaområde, så har man tydligen inte valt att bo bland katter.

Här blir man glad om det är en katt man ser.

Men folk har problem med olika saker uppenbarligen.

Dock håller resonemanget dåligt, när folk i villa går på knäna pga katt på tomten, men samtidigt vill se ökande rovdjurstammar. Gärna inom några få län då. Det gör inget heller om de råkar hamna på en yta på landet som är skapligt tätbebyggt, och där det egentligen inte finns så stor skogsyta. Inte så snällt mot rovdjuren, för de får i onödan dåligt rykte om sig att vara just farliga. Ont om plats och revir...tja då kommer de närmre folk.

Nåja, länsstyrelsen har att göra nu i alla fall vad gäller björn......Björn var förresten och horrerade där jag i princip är uppväxt hos min mormor och morfar härom månaden. Jag vet inte om den ville hälsa på hästarna där eller vad den hade för ärende. Kanske ville den säga " hej"!

Ja, ja perspektiven på problem är hursomhelst olika.

Annars sover jag mest. Vet inte vad som har hänt, men jag känner mig skapligt avslappnad i alla fall.
Dock är magen sönder. Tänker inte gå in nåt närmre på hur den antas vara sönder, men inget märkligt egentligen med tanke på att samtliga slemhinnor varit trasiga ett tag. Dock kanske detta bör åtgärdas på nå vis.

Men jag har ju sagt upp mig från sjukvårdens tjänster och blivit självpatient.

Nä. Det är svårlösta resonemang som tas upp här på bloggen här idag.













torsdag 7 november 2013

Urbenad fisk

Vad ska man blogga om när man är trött. Jag är urlakad, som en urbenad fisk, som inte längre kan simma. Eller andas. Jo. Andas gör jag ju. Man får be om ursäkt för den liknelsen.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig nu. Om jag gott soppatorsk, pga för mkt vila eller nåt. Eller blev jag så matt av den där Osteopatbehandlingen. Det är farligt att låta ryggen bli rakare ock låta kroppen komma till ro. För man kan tala om ro när man sover halva dagarna och hela nätterna.

Eller är det kanske så här det blir när motorn gått torr väl länge, när seglen varit trasiga, så den ende roddaren fått vispat sig framåt medelst metspö i motvind.

När man ändå är trött så måste man gripa sig an Pyrets hälsoläge igen. Inget akut förvisso. Men hon får också gravidmage med tusen gaser i när hon äter spannmålsmat, särskilt sånt med vete i, precis som undertecknad då. Jag blir så kass så jag numer undviker den typen av mat, alternativt äter vete o glutenfritt bröd eller pasta. Men jag är vuxen ja och så kan man inte göra med barn. Naturligtvis behöver hon utredas för glutenallergi, men det skulle då inte förvåna mig om alla tester ser normala ut, men att hon ändå inte mår bra av den maten. Ja det kan vi ju lätt fixa här hemma - men skolmaten då? Harkel. Ja då krävs tydligen testresultat av rang.

Pyret har tydligen redan löpt amok på skolan, pratat med mattant och lärare och anser det högst upprörande, att hon inte själv får välja mat och får sån mat som hon mår bra av och det på stört!

" Så vuxna får välja men inte barn!"

Nåja, jag ringde barnmottagningen och ville ha tid där på stora sjukhuset för utredning. Dit fick vi inte komma utan vi hänvisades till vårdcentralen, som skulle få skriva remiss. Jag hävdade då det som står på deras sida på nätet att det ej krävs remiss. Sköterskan kontrade i ett hugg med att jag kunde skriva en egenremiss, men att de inte skulle ta den på allvar, eftersom jag inte är läkare. Bra idé då det här med egenremisser man kan skriva. Så man ringde skolsköterskan den nya på skolan som är mkt bra, och hon tyckte att det var angeläget att Pyret fick komma direkt till specialister, och att det är hennes rättighet. Med tanke på att Pyrets längd och viktkurvor ligger lite under det normala...ja not way off....så valde hon sjuksköterskan att själv skriva en remiss. Man tackar!

Vad man än gör inom sjukvårdens värld så flyter man omkring som på en räkmacka.

Jag själv träffar ingen läkare längre, men jag fick ett intyg på begäran till reception från min sida om fortsatt sjukskrivning. Jodå det fick jag utan att nån kontaktade mig. Det har jag aldrig varit med om förut. Fast det var ju smidigt i och för sig för alla parter.

Nä over and out-den som sovit i tio timmar måste sova igen. Go dag eller nåt.



söndag 3 november 2013

Pyrets Halloweenberättelse " Systrarna Janssons Halloweenfest"

Även om den 31 Oktober passerat så tänkte jag bjuda på Pyrets Halloween-novell. Hon har dikterat och jag skrivit ned på datorn. Därefter har vi fixat till svenskan tillsammans. Men det är Pyrets formuleringar och egna påhittade berättelse rakt igenom.



                                 Systrarna Janssons Halloweenfest

 

Halloween är snart här och familjen Jansson förbereder sig för Halloween-festen. Mamma Kristina syr kläder, pappa Markus, sätter upp dekorationerna som tvillingarna Tea och Embla nio år har gjort. Deras lillasyster Ebba hjälper också till. Ebba är rädd för spindlar och ormar, men sätter ändå upp sådana plastdjur. Men när hon går förbi den väggen sen så blir hon rädd.
 
    Ebba kan du gå upp och städa ditt rum, sa mamma!

    Jag vill inte, men det får jag väl göra.

Ebba städade och städade, men till slut så såg hon en spindel och sprang ner till mamma. Hon kramade mamma och sa vad som hade hänt. Tea och Embla gick ut för att plocka höstlöv. De skulle klistra upp dem på papper sen och sätta upp på dom på väggen. När de kom in frågade mamma om de ville hjälpa Ebba med att ta bort en spindel.

    Ja, sa Tea.

    Jag vill inte sa, Embla. Jag är rädd för spindlar.

    Jag kan hjälpa dig Ebba, sa Tea.

    Okej, men ta bort den fort!

Embla gick och började göra hösttavlorna. Tea fångade spindeln och tog bort den från huset. Hon tog upp spindeln med ett glas, och la den på lekplatsen bredvid deras hus, för att det ändå fanns mycket spindlar där. När Tea hade tagit bort spindeln så började Ebba städa igen. Tea gick och hjälpte Embla med hösttavlorna. När Ebba var klar så var klockan sex på kvällen. Hon gick ner till mamma och sa att hon var färdig med rummet. Mamma frågade om hon kunde hjälpa till med inbjudningskorten till Halloween-festen? Två kompisar till Ebba skulle bjudas in, Emma och Tilde. Kusinerna skulle också komma, Cissi och Oscar. Tea och Emblas kompisar Elin och Nike skulle också få inbjudningskort.

När de hade gjort klart de svarta inbjudningskorten med spöken och fullmåne på, så fick de gå och lägga sig. De längtade så mycket efter Halloween, så att de inte kunde sova. Ibland delade Tea, Embla och Ebba rum för att Ebba inte ville sova i sitt egna rum. De var inte så ofta överens om vilka böcker de skulle läsa. Tea och Embla ville läsa spökhistorier eller något om djur medan Ebba ville läsa något med Astrid Lindgren, som t ex Pippi. Denna kväll så blev det en djurbok med kattungar och valpar. Sen försökte de sova igen, men var fortfarande så uppspelta inför Halloween, så att det var svårt. Men till slut somnade Ebba och Tea. Men Embla kunde inte sova. Hon somnade inte förrän mitt i natten, och hade tänkt mycket på hur det skulle gå på Halloween. Om det skulle hända något. Tänk om ett spöke skulle komma! För förra året såg hon tre skuggor, men det var ingen där då, bara Embla.

När det var morgon låg de kvar i sängen lite till, men sen gick Tea upp och åt lite frukost. Därefter kom Embla och sist Ebba. Ebba var jättetrött men ändå lite pigg. Mamma och pappa hade inte vaknat än trots att klockan var nio. Tea och Embla försökte väcka mamma och pappa medan Ebba kollade på tv. När de hade väckt mamma och pappa, sa Embla att det var tre dagar tills Halloween började. Tea sa att Halloween började imorgon, medan Ebba sa att Halloween började om två dagar. De gick och kollade på almanackan och såg att Ebba hade rätt.

De gjorde alla samma saker i två dagar. Pysslade och städade. En dag vaknade de klockan sex på morgonen. Då det äntligen var Halloween. Tea och Embla gick upp och skulle göra i ordning sig för den stora festen, som skulle börja klockan sju på kvällen. Det var lång tid tills den skulle börja. Ebba låg kvar i sängen, men till sist undrade hon över vad det var som lät. Det kom från skorstenen. Hon kollade ut från fönstret och det rök ur skorstenen, men när hon gick till kaminen så brann det inte där. Hon gick ut för att titta ordentligt och såg då ingen rök. Ebba gick in igen, men då brann det i kaminen. Då blev hon förvånad. Hon gick till Tea och Embla och sa att det är något konstigt med skorstenen och kaminen. De gick alla och kollade, men då brann det inte i kaminen. Det fanns inte heller någon rök ute i luften. Tea och Embla sa att Ebba inbillade sig, men det gjorde hon inte.

Tea och Embla skulle gå ut och hämta gamla dekorationer från skjulet, för att göra det lite läbbigt i trädgården. Men i förrådet hittade de inte dekorationerna, men de såg en skugga och den såg ut som en liten tjej. De sprang ut ur skjulet, men det var inte de som stängde det. De kunde inte öppna dörren heller. Då försökte de komma in till huset men dörren var låst. De ringde på dörrklockan och Ebba kom och öppnade. De sa vad som hade hänt. Ebba sa att ni inbillar er bara. Tea och Embla sa att de inte alls hade inbillat sig. Då sa Ebba att de kanske hade rätt för att det var lite konstigt med skorstenen.

-Vi kanske borde väcka mamma och pappa, sa Ebba.

-Ja, sa Tea.

De gick upp till mamma och pappa och försökte väcka dom, men inte ens Tea eller Embla kunde väcka dom. De blev rädda och Embla kramade Ebba för att hon blev så rädd. Tea var modigast av dom och dessutom var hon lite längre än Embla, så hon försökte väcka pappa igen, men han vaknade fortfarande inte. Klockan var nu åtta på morgonen. De gick ner till nedervåningen och då såg dom att det var en boll som rullade, men ingen av dom hade tagit fram en boll. Embla såg också den där barnskuggan igen. Hon blev rädd och skrek och Tea undrade vad det var?

    -  Jag såg den där skuggan igen, sa Embla.

    -  Det menar du väl inte, sa Tea.

    -  Jo sa Embla.

Ebba undrade vad de pratade om? Hon frågade vad det var för något?

    Embla såg den där skuggan som vi såg i skjulet förut, sa Tea.
 
Ebba blev lite rädd och kramade Embla. Tea sa, följ efter mig.

-     Varför ska vi göra det för sa Ebba?

    För att jag är störst, sa Tea!

    Nej, sa Ebba!

Embla sa att de skulle sluta. De undrade varför hon ville att de skulle sluta? Embla sa att hon hörde någonting. Det lät som en räv men ljudet lät mycket, mycket högre. Fast inte ens det kunde väcka mamma eller pappa. Det lät som en räv men det var ingen räv. De gick upp på övervåningen och de såg någonting grönt och vitt. Det såg ut som en zombie, men Tea trodde det var ett monster. Ebba och Embla tyckte att det såg precis ut som en zombie. De gick ner till vardagsrummet och försökte öppna dörren, så att de kom ut ur huset, men dörren var låst. Zombien jagade flickorna och då kom Embla på att hennes pappa hade en yxa som han hade råkat lägga i hallen. Embla sprang fort till hallen och tog yxan. Hon sprang bakom zombien och kastade den i huvudet på honom. Han dog och då när det hände, så vaknade mamma och pappa. Då var klockan tio på morgonen och de sprang upp till rummet och låtsades sova. När mamma och pappa hade vaknat, så ordnade de frukosten och satte på sig kostymerna. Tea, Embla och Ebba gick också upp och klädde på sig sina Halloweendräkter. De tände pumporna i trädgården och ljusen inomhus i de småpumpor som de hade gjort. Gästerna kom så småningom utklädda till spöken och andra otäcka saker. Tilde var utklädd till en döskalle.

När de tände det sista ljuset, så började Tea berätta om morgonen och om vad som hade hänt dom. De berättade i skenet från ljuset av pumporna, om hur de sett en skugga, och om zombien som hade jagat dom. Ingen trodde dom och alla undrade var zombien var i sådana fall? Ebba sa till dom att den gick upp i rök. Yxan den låg i hallen som förut.

    Jag tror inte på er, sa Nike.

    Vi tror inte heller på er, sa kusinerna.

    Var har ni fått alla de här påhittade sakerna ifrån, sa mamma och pappa?

    Det är ju inget påhitt, sa Embla.

De andra två sa samma sak. De hittade verkligen inte på. Mamma sa att de snart skulle äta när ett av ljusen började fladdra och slocknade sen. De hörde ett knastrande ljud på väggarna.

När Ebba tittade så såg hon hur plastspindlarna börjat leva och kröp omkring.

    Titta sa hon förskräckt och ställde sig upp! Hon ville rusa därifrån.

Det blev alltmer knaster och snart var hela väggarna fulla av levande plastspindlar. Nu blev alla rädda och skrek hjälp!

      - Där fick dom för att de inte trodde på oss, sa Tea till Embla och Ebba.

 

 /Leia lindberg


 

 

 

 

 

 

 

onsdag 30 oktober 2013

Hösten

Ja har man inte varit trött så säg. Har inte orkat formulerat något alls.

Har fått lagt lite engagemang på att laga magen med. Slemhinnorna ser väl ut som månens landskap förstår jag. Gropigt och jäkligt. Kanske inflammerat. Fast vad vet jag om månen. Den är troligen inte inflammerad. Nämen det blir gluten och framförallt vetefritt ett tag så magen får en chans att läka. Vete är inte direkt inflammationsdämpande om man säger som så.

Nåja.

Imorgon är det osteopatbesök så ryggen kan få sig en skjuts framåt så att säga.

Nä. Man har inte nåt intressant att säga egentligen. Ser på filmer och vilar. Det är vad jag gör. Tack o pris för hösten.

Vi höres en annan dag.



I höstens mörker,
klara vindar susa,
ge ro till själ,
låta tankar få vila.

Låt andra klaga,
varför ej njuta,
av te och ljus,
slippa visa sig naken.

Gå i rejäla skor,
slippa sand om fot,
trängas bland baddräkter,
kiosker och glass.

Låta stillheten gripa an,
le åt det som är,
för att det är mörkt,
allt måste ej vara ljust.

söndag 27 oktober 2013

Fighting mood

Jag har målat naglarna svarta. Det betyder fighting mood. I vila. Genom modd. För nu behövs vila.

Jag är ändå tacksam för att kroppen känns bättre vad gäller muskler och ryggrad. Jag har inte lika ont längre om än att jag förstås inte gör så mkt. Förkylningen har ännu inte helt släppt greppet och Pyret hade kompis som sov över häromdan och som hostade. Ja nu hostar jag. Astman är kass. Orken kass.

Det är också som om när det värsta smällen är över, då står man där och ler i all sin eländighet, och tycker att allt är så mycket bättre. Glad över det. Men då slår också sorgen och ilskan en i ansiktet över hur det varit - och kommer det bli likadant igen.

Jag kan inte med ord förklara hur överjävligt det har varit med kramper i muskler som konstant slitit isär den där ryggraden. Gjort så axlarna känts som om de varit lösa. Ja det knakar och brakar ännu i dom är jag rör på dom. Men hör och häpna. Jag sov för första gången en bra stund på vänster sida/axel i natt. Gjorde inte lika ont. Det är nog första gången sen jag blev dålig förra hösten.

Sen så är jag ingen storkonsument av kylbalsam längre. Synd för Apoteket förvisso.

Hursomhelst är Challe ledig den här veckan och Pyret är ledig. Visst slår sorgen en i ansiktet att jag just inte kan följa med dom på några äventyr direkt. Pyret klarar sig förvisso aktivitetsmässigt men det är drygt att inte kunna åka hemifrån som familj.

Pyret såg på hästfilm i går. En sån där rätt dåligt gjord film, men som jag alltid grinar när jag ser på i alla fall. Det ingår så mkt jag känner igen från det jag växte upp. Kampen över att överhuvudtaget komma intill och få hjälpa till med nån annans häst. Den enorma längtan. . Jag brukade gå från mormor och morfar på landet långt på grusväg till ett hästställe. De hade en vit ponny gåendes där i hagen som jag tyckte var magiskt fin. Som jag drömde om och ville ha. Jag och en kompis kravlade oss också in i ett stall, alldeles olagligt, ganska nära min mormor för att klappa de där två nordsvenska hästarna.

Därpå foderhästar som man fick leja nån annan än föräldrar att hämta, för att de inte tyckte man skulle ha nån. När man väl på sin artonårsdag köpte häst så köpte man förstås inget halvblod. Då var man fel på tävlingsbanan och fick höra både det ena och det andra. Dressyrfolk är överlag inte trevliga på tävling -inte då i alla fall. Snorkiga jävlar utan social kompetens. Man hoppas att det blivit bättre.

Men jag råkade vinna två klasser på höga poäng på ridskolan här i stan med den där angloaraben. Då satt de och klappade händerna allt vad de orkade vid prisutdelning och ärevarv, bara för att de upptäckte att hästen blev rädd av allt klappande.

Nåja. Där fick de i alla fall.

Pyret som gärna vill ha en ny ponny tittade på filmen och sa när tjejen fick instruktioner av sin tränare under ridpasset. "Så där gjorde du med mig mamma. Jag fick träna balans. Då hade du inte ont i ryggen. Jag önskar så att det där med din rygg aldrig hade hänt."

Ja det önskar jag med. Men nu får jag se framåt och hoppas att det fortsätter att bli bättre. Då ska jag sitta här på nybyggd altan, medan jag hjälper Pyret med ridningen på volten, som vi ska anlägga intill.

Fighting mood.

Och se framåt.

tisdag 22 oktober 2013

När man är slut och tålamodet runnit ut

Jag är inte glad idag inte. Det har ju känts allt bättre med den där kraftiga Pyretförkylningen till trots i kroppen. Har varit så nöjd med att ryggen inte har påverkats så, och att slemhinnorna verkar ha läkt igen.....det går att använda näsdroppar tex utan att det svider som tusan. Har känt mig lättare i kroppen trots att jag varit genomtät i näsan. Modell genomförkyld. Flera slemhinnor har ju också genomgått besiktning. Synen har inte blivit påverkad av den där överkänslighetssjukan, vilket man bara ska vara tacksam för. Flax heter det. Högerörat är väl dock som det är. Trumhinnan är sönder och rör sig som ett fladdrande trasigt segel. Den har väl bränts sönder den och vetja om den någonsin blir bra. Men må så vara så då med tinnitus på köpet.

Jag har njutit över att just inte ha ont någonstans. Log när jag somnade igår.

I natt har jag sovit sådär. Vaknat till och från samt drömt mardrömmar. Inte ett bra tecken. Vaknar och det kliar. Svider i ögonen och slemhinnorna i näsan och öronen mår allt annat än bra. Jämntjocka. En såns där svullnad som näsdroppar går bet på. Jag är yr och har lite frossa. Ryggen är sönder. Så gick det med det. Vinglig på benen. Musklerna håller på och smårycker i ansiktet som nån sorts bonus.

Jag är uppriktigt sagt så less. Orkar inte med det här tillståndet igen samtidigt som jag är rädd för att helvetet ska blossa upp på riktigt igen. Infektioner är inge bra i det här läget. Det blir också svårt att bli bra när man har ett Pyre som dräller hem infektioner. Ja. Det är ju just inget hon väljer, men tack och lov, så har hon hitintills inte haft så ont av dom själv än.

Förmodligen är det ändå så att hon kommer hem med nåt nytt innan jag blivit bra från den här förkylningen. Moment jävla hundratjugotvå.

Jag har tappat kämpatakterna bakefter mig nu. Njöt nyss av att må skapligt och kunna ligga och läsa böcker. Gå utan att ländrygg och bäckenet trillar isär. Njöt av att det inte gjorde ont. Jag orkar verkligen inte med det här nåt mer.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------


SLUT


När alltings tålamod runnit ut,
när man är slut,
vad gör man då,
hur kan man förstå.

Jag vill ge in,
faktiskt ge upp,
trött på att brinna,
likt en levande fackla.

Famlar i mörker,
allting snurrar,
där jag ligger i en bastu,
med en dörr evigt stängd.

Vill fly värmen,
det röda skinnet,
ögon som brinner,
öron som bränts sönder.

Släpp mig, släpp mig,
låt mig snälla gå,
du har haft mig länge nu,
förbannade eld.

Jag är helt borta,
snälla, snälla,
har tappat nyckeln,
till det som kallas liv.

måndag 21 oktober 2013

En stunds andhämtning




Andhämtning


De dalar sakta ner på gräset,
brukar det landa så många just där,
löven i dess olika färg,
det är inte mycket man kommer ihåg.

Skotten ljuder bland granar,
älgarna har det svårt nu,
blod likt tårar rinner,
från himlens valv.

Tranors skrik hördes igår,
stora samlingar på fälten,
så lyfter de skränande,
i vacker V- formation.

Vinden drar kallare,
ljuset ute är dovare,
en stillhet inför,
det levande som ska frysas.

Jag drar efter andan,
tittar rakt ut,
får ner klar luft,
mjuknar upp och ger efter.

Låter vinden ligga mot ansiktet,
jag har ändå längtat,
efter stilla ljus och ro,
en stunds andhämtning i omhuldat mörker.

.

lördag 19 oktober 2013

En Novell till.....

Äh. Tänkte skriva lite annorlunda än vad jag vanligtvis gör. Lite mer vardagsnära och mindre utflippat dramatiskt. Äh.



Dockan


Hon stod bredvid det stora skötbordet snickrat i trä. Stabilt med kanter och hyllor några meter från toaletten. Sådant som hon och Martin planerat för och gjort tillsammans. Man skulle vara förberedd. Sara snusade på lillens hår samtidigt som hon vaggade honom i famnen. Sådan oemotståndlig doft. Sådant ihärdigt skrik på samma gång, vilket fick hennes hjärta att bulta. Var det magen på honom igen, eller gjorde hon något fel? Var han otrygg med henne? Sara kände hur hjärtat slog en kullerbytta ihop med maggropen som plötsligt kändes som en potentiell sprickbar ballong.

Hon svepte med blicken längs de grönmålade väggarna i sovrummet. Det kändes för mycket. All oro ihop med alla ensamma nätter. Nätterna som ännu oftast var mer vakna än sovande. Det hade hon vetat förstås. Innan. På pappret. Läst om i Vi föräldrar. Hon hade läst mycket förvisso, men ändå missat första dygnet med all tarmbeck som skulle ut. Skrikandet ihop med det. Det lilla barnet som hade sett ut som en oförarglig liten docka i den där plastvagnen på patienthotellet. Dockan som vid midnatt hade vaknat och börjat skrika fullständigt ohämmat. Tagit för sig allt vad den kunnat.

De hade firat med pizza efter förlossningen. Martin hade hämtat medan hon hade suttit och tittat på tv, med en ny liten krabat bredvid sig. Tv:n som hon fick stänga av. Det var om svält. Nyheter på tv som hade slagit ner med en blixt av skräck i henne. Precis som om svälten stod utanför hennes dörr. I tystnaden hade hon därefter med lugn, åter suttit fylld av förundran och tittat på den lilla.

När de ätit pizza malde dåliga tankar om mat till den där dockan. Han låg och sov. Hade gjort så i timmar. Han hade ätit ganska direkt, när han kom fram ur skärselden, så att säga. Eller mer ur dimman, som hon hade befunnit sig i. Legat på hennes nakna bröst och skrikigt medan hon låtit tårar av eufori rinna. Det tog 45 minuter innan den lilla slutade gråta och började äta, och lika länge innan hon själv hade fått stopp på tårarna och kunnat börja prata. Det hade varit ett sådant där euforiskt tillstånd som i den bästa av filmer. Såsom hon hade önskat men ändå inte ens kunnat föreställa sig.

Hon hade känt sig duktig, bra och bäst som hade fött fram den där människan, som hon så länge undrat över vem den var. Som hon längtat efter, då hon snusat i nyköpta barnkläder. Föreställt sig lukten. Sara struntade i att toabesöken sved eller att bloden flödade nedtill. Hon var lätt, molnen var borta och solen hade varit framme om det bara hade varit dag och inte snöfall. Hon hade somnat i en fjäderlätt känsla. Flutit bort i drömmens värld. Avståndet hade känts behörigt bekvämt till den lilla i plastlådan. Sparkdräkten var stor - men vit och ren. Den var korrekt könsneutral. Mössan satt på plats. Penseldragen hade målat världen i all sin perfekthet.

Vid tolvtiden hade larmet gått. Hon hade ställt sig upp och tänt lampan, knappt vaken. Martin satt på sin sängkant och glodde rätt ut i luften med håret på ända. Dockan skrek. Han skrek i fem timmar den natten. Tarmbecket trycktes stötvis ut. Den noggrant utvalda sparkdräkten var inte längre vit, och fötterna höll sig ogärna där de och benen skulle vara.

Vid femtiden somnade lillen. En suck av lättnad lämnade hennes kropp då. För vad gör man med en unge som bara skriker? Mer än byter blöjor, kläder, samt ger mat vid behov. Men han var inte något vidare hungrig. Sara verkade ha fått ett barn som inte ville äta. Hon hade ju kunnat fråga de där barnmorskorna om det förvisso. De som bara var en knapptryckning bort. Men det var ingen expert som skulle tala om för Sara, hur hon skulle ta hand om sitt barn, eller vad hennes barn behövde. Dagen därpå hade började barnet att hacka med huvudet mot hennes bröstkorg. Hon behövde aldrig mer fundera över bristen på matlust. Barnet åt jämt.

De hade de uppmanats att delta i ”amningsundervisning”. Hon och Martin hade suttit i en ring med de andra föräldrarna. Män med flackande blickar och kvinnor som vaggat sig till sina stolar. Det tog fem minuter, innan både hon och Martin insett att de hamnat i Sällskapsresans sista film, som ännu inte gjorts. De var förvisso inte vid poolen i Gran Canaria och plockade kulor med tårna, men i en grupp där ett fulsytt tygbröst hölls upp av ledaren ihop med en docka, vilka skulle utgöra en liveinstruktionsfilm om hur man fick fast barnets mun i själva bröstvårtan. Det dög inte att amma som Sara gjorde liggandes eller sittandes i sängen. Det fanns en ypperlig pinnstol snickrad av djävulen själv att sitta på, i det i det där rummet de blivit tilldelade. På den skulle hon sitta och amma hela nätterna, med fötterna i marken, rak i ryggen och barnet placerad i de mest perfekta positioner som var av gud skapade.

Nils hade legat där i hennes knä med den där filten om sig, vilken hon faktiskt omsorgsfullt kantsytt på egen hand. Men sådana meriter räknades inte. Det skulle banne mig vara pinnstol, och nåde den mamma som fick barnet att ta fel grepp om bröstvårtan. Då skulle det bli sårigt och barnet skulle inte få någon mjölk. Hela familjen skulle hamna i vånda, barnet bli utan mat, och världsalltet skulle rasa in med fundamenten som satt i väggarna i hemmen hos dom som nyss fått barn och kommit hem med dem.

Med en känsla av jordbävning i kroppen hade Sara bredbent gått tillbaka till rummet med Martin i hasorna. Barnet åt, släkten hälsade på och allt var som det skulle. Blodprov togs och barnet besiktigades. Därefter ville Barnmorskan se på amningen. Den såg fin ut. Lika fin som det där ”Livets träd” hade sett ut när det kom fram. Moderkakan. Barnet åt och Sara gjorde allt så naturligt och lugnt. Barnmorskan hade sagt att barnet skulle få det så bra, för mjölken rann och barnet klunkade och svalde girigt. Formade utan minsta tanke munnen runt de ömma bröstvårtorna, som inte alls kände sig oberörda av den hårdhänta behandlingen. Men det var vackert. Det kunde tydligen bli det utan övning på pinnstol nattetid.

Nu var hon inte sådär härlig längre. Inte sådär lugn. Mest orolig och trött. Så trött att hon hade hotat med både instängning i mikrovågsugn och utkast via öppet fönster natten innan. Nils hade inte brytt sig. Han hade inte brytt sig om att ligga i vaggan heller som Martin så omsorgsfullt målat i vitt. Nils hade heller inte för avsikt att ligga i en babysitter. Inte heller ligga en sekund vaken i den där lyxvagnen för 5000 riksdaler.

Sara la Nils på skötbordet. Tog av blöjan och log sådär innerligt som hon sett andra mammor göra gentemot sina barn. Barn som i god anda gett ett leende tillbaka. Så att kontakten blev magisk och stjärnhimlen lystes upp i fyrverkerier. Det hände inte med Nils. Han skrek vid varje blöjbyte.

 "Han är inte nog gammal än för att tycka om att ligga naken", hade Martin sagt igår.
 
Förmodligen hade han rätt. Men strunt samma skötbord, skrik, eller att han inte villa sitta i babysitter. Sara såg framåt. På världen. På sig själv. Vad var hon för en människa? Någon som skulle lotsa den allra käraste hon hade ut i livet. Hon släppte ner ögonlocken i tanken på hur hennes egen livsresa hade sett ut. Den ilande skräcken var där på nolltid. Skulle hon göra likadant. Gå över gränsen? Ansvaret hängde som ett ok över härligheten. Skulle Nils behöva må dåligt. Kanske bli mobbad i skolan. Bli sjuk. Ha ont i magen för alltid. Skulle Martin fortsätta att jobba övertid var och varannan dag, och skulle hon fortsätta längta dagarna i ända tills han kom hem, så hon kunde stå för sig själv i duschen någon liten stund. Samtidigt som hon ofta tyckte att Martin var överflödig. Det var hon som var mamma. Det var Sara som visste vad Nils behövde. Hon och Nils var allt. Sammansvetsade för alltid. Den tanken spred ett leende i anletsdragen samtidigt som magen fylld av ansvar nästan vände ut och in på sig själv.