Farväl-våra fina Dillen.

Ni som läst facebook vet ju att Dillens liv fik avslutas idag. Klockan 15.40 för att vara exakt.

Övriga får reda på det nu.

Jag orkar inte riktigt förklara tankegångarna annat än att det fick vara nog idag, med hans kämpade.

Jag har legat och gråtit på gräsmattan och kramat hårt om en död Dillen i flera timmar, eftersom jag inte var med på djursjukhuset.

Han var lika fin när han åkte som när han kom hem. Samma mjuka öron.

Vi har gjort en grav bredvid pioner och syren. Vi la i ett ben, en tennisboll och en teckning gjort av Pyret. Vi drog ut filtar och plädar också pratade vi om Dillen, när vi låg bredvid honom. Hur jag hämtade honom. Vad han gjort. Vi gjort ihop. Vi har skrattat och gråtit ihop. Pyret har varit med en stor del av tiden. Hon är ju uppväxt på landet så det här med djur som dör är naturligtvis väldigt ledsamt och påfrestande. Men liv och död är ändå något hon växt upp med.

Men nu undrar hon Pyret hur länge jag tänkt att gråta egentligen. Ja. Länge. Bara hon vänjer sig för gråt är inte farligt.Vissa djur är mer speciella än andra. Även om jag älskar alla mina djur. Så det lär ta tid det här.

Fast just nu i skrivandets stund så känner jag mig lam. Matt. Till hälften död. Tom. Är förvånad över hur livet verkar fortgå. När man själv har sorg och världen har stannat. Folk har Fredagsmys, går ut och dricker öl, köper nya kläder. Tycker att det är kul att det är fredag. Jag vet knappt vilken dag det är. Känner mig vimmelkantig.

”Låt klockor ringa,

må din själ få gå,

i fågelsång och grönska,

utan att för den skull glömmas.”

 

”Ingen log när du gick,

tårar rinner på var kind,

men om inte så vore fallet,

så hade vår relation varit ingenting.”

 

”En tomhet så stor,

mjuka, lena öron som fattas,

lustiga upptåg så galna,

din envishet med livsglädje som låga.”

 

”Låt klockor stilla slå,

för en vacker själ,

vi tacksamt mot himlen står,

tar farväl av din själ.”

 Vi älskar dig Dillen!

När det går mot ett slut.

Tja. Jag har bihålevärk så jag befarar att högerögat snart poppar ur sin normala position.

Vore så träligt att ha ögat hängandes utanför. Slängandes med bland hästarna. Nä. Känns sårbart på nå vis. Dillen kanske också ev kan få för sig att det är  mat eller nåt.

Så jag hoppas att det sitter kvar. Sen tycker jag att det är humor att jag har så ont i öronen. Har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. Men så här i medelåldern så blev jag ett öronbarn.

Nä inget är försent att odla. Snart kommer väl en finnepedemi igen.

Jaha. Det är lätt att prata om bihålor när man egentligen plågas av värre saker.

Dillen blir ju inte yngre precis. Jag hade mina förhoppningar om att han skulle klara sommaren. Augusti ut hade jag tänkt. Hoppats. Inte ens jag har varit naiv och tro att han skulle leva längre.

Men så länge- det blir det inte. Dels för att han inte orkar med värmen. Dels för att han har blivit för skröplig överlag. Han har ändå svårt att ta det lugnt. Kan helt plötsligt hoppa tre steg i ett språng över stentrappan och ut. In på samma sätt. Leka lite med de andra på gården. Fast kroppen liksom inte hänger med. Men det är härligt att se livsglädjen ändå.

Dålig i höfterna har han varit länge och ganska så stel. Skapligt dement ibland. Men glad. Kramig. Njutit av små skogspromenader. Hoppat över trästammar. Full av matlust som vanligt. Hängt i slasken som han gjorde som valp. Gått med framtassarna på köksbänkarna. Gått loss fullkomligt de sista timmarna varje kväll och letat mat, kollat in alla bord, vält omkull vattenglas, kollat om Pyrets leksaker är av ätbar sort. Han har alltid varit ett halvtidsjobb.

Det blev aldrig någon tid där han var lugn. Han är född med överspring i benen och tänker tydligen dö på samma sätt. Klart att han sover och vilar, men han är den som driver runt i högst tempo här hemma. Nån gång så har benen gått åt alla håll och då har man tänkt....nä så här går det ju inte att ha det. Fast nästa morgon har ha varit på språng igen. Tänk om han kunnat at det lite lugnare. Då skulle benen orka lite mer.

Men för två veckor sen blev han väldigt dålig i magen troligtvis pga värktablett. Magontet gick över men i övrigt så är det inte bra. Han verkar flåsig och ansträngd på ett annat sätt stundtals. Tycker att nosen är röd ibland och att han sliter. Ja i alla fall när det blev så varmt de där dagarna.

Det stod överallt på fejjan om detta fantastiska väder, barfotafötter, klänningar och cykelturer. Jag kände tyngden och sorgen inom mig, att det varma vädret skulle komma att bli en pålaga för mkt. Visst kan jag dra på kall-luft från värmepumpen härinne. Men en hund ska kunna vara ute med.

Hursomhelst så har de senaste två dagarna varit betydligt bättre. Men jag har sett på hans ögon att något inte är bra. Jag tror att hjärtat är dåligt. Men han är inte sämre än att han vandrar omkring nu härinne som om ingenting. Men jag känner nån sorts smärta inom mig ibland när jag är honom nära. Ibland finns den inte där.

Tidigare har jag funderat lite, men tyckt att hundar också måste få bli gamla och stela. Se sämre och höra lite sämre. Så länge de också har bra stunder. Jag har räknat med mig själv att jag kommer att känna när det får vara slut. Så jag har ändå inte varit osäker om ha ska få vara kvar eller inte.

Nu tar vi en dag i taget. Ska också höra med vetr. ang hans tillstånd. Vi är väl inte riktigt där än att det är slut. Men blir den där smärtan i mig mer ihärdig och långvarig under dagarna.  Då får det vara bra. För jag är säker på att det är hans tillstånd jag känner av, och att han kämpar. Lite för mycket. I alla fall när det är varmt.

Så jag längtar inte till värmen. För då är det över för hans del. Jag hoppas solen skymmer, graderna håller sig på vår sida och att vinden drar. Var dag som går är vi tacksamma för, så länge som han kan njuta av lite lek utomhus, vila lugnt inomhus och ha ork för att leta lite mat i vanlig Dillenanda.

Egenvård alias självbevarelsedrift

Har man inte blivit hypokondrisk så säg.

Idag trodde jag att jag såg döden i vitögat, när jag trots att jag låg ner kände hur det svartnade för ögonen och allt snurrade.

Ena tanken var att nu går någonting åt helvete och jag är ensam hemma med Pyret.

Den andra var den att det måste vara någon typ av ny seriös panikångest, så att jag borde hiva i mig nåt jäkligt lugnande.

Men jag spelade lugn inför Pyret när jag kvicknade till lite och ringde hem Challe.

Det hör till saken att jag under hela dagen varit så pass kass modell förkyld och vek i bena, att varken Pyret eller hästar kunnat få sin ranson med mat. Nu löser ju Pyret mkt själv medan hästarna går bet. De kan ju inte leva på frukosten hela dagen.

Challe kom således hem, och jag ringde VC och frågade om de sprängande bihålorna med tillhörande lockstängda och pipiga öronen, kunde ha med yrseln att göra.

Jo-det trodde de. Var de säkra på. Tydligen.

Då kände jag mig löjlig över att jag trott att min sista stund var kommen, eller att jag tolkat det hela som panikångest.

Ja, ja men jag har för säkerhets skull kollat puls och blodtryck, så att det är okej. Egenvård.

Jag fick mig nämligen en fråga till livs av somlig överläkare, när jag som av en händelse trädde innanför sjukans väggar häromsistens, då pulsen drällt ner till 37, och jag var svimfärdig så fort jag inte var upp och drällde.

"Hur kommer det sig att du tar pulsen på dig själv."

Han kunde lika gärna ha frågat: Lider du av grav hypokondri?

Svaret från min sida blev tystnad i en halvminut. Därefter så konstaterade jag att jag råkade som av en händelse kolla blodtryck och puls, eftersom jag var nära att svimma och höll på att frysa bort. Egenvård som man utvecklat efter att ha levt med ett skenande hjärta i tre år, bara för att somlig läkare tyckt att man varit just hypokondrisk, överkänslig eller för all del stressad. Dålig kondis hade jag också som epitet ett tag.

Men häromsisten så hade jag bra kondis förstår ni. Det är bara riktiga tränade människor som har en puls på 40 i vila. Man tackar. Förklaringarna skiftar med symtomen.

Det är bara det att jag legat i träda i ett år nu och kondis är färskvara. När jag ansågs otränad så tränade jag.

Ja det var det här med att lyyyyyssssssna.

Kanske är jag inte bara hypokondrisk utan kanske jag också lider av logiskt tänkande. Kanske är det så att man har nån sorts självbevarelsedrift. Eventuellt har man också lärt sig att man får utreda 90 procent själv och gärna medföra bevismaterial.

Hursomhelst så är det inga problem med låg puls tyckte han läkaren. Kanske något om man svimmar ofta då.

Där har vi en definitionsfråga. 40 i puls kan jag gå med på för då fryser jag bara. Under fyrtio så blir jag tydligen svimfärdig. Även om 37 i puls inte är farligt så handlar det eventuellt om livskvalité. Det är också farligt att svimma på fel plats. Till exempel i en snabbt rullandes blå Skoda.

Man får väl ta och inhandla en stor lastbil så att man själv åtminstone överlever.

Ja det där var egoistiskt tänkt.

Nåja. Jag är förbannat trött på de här diskussionerna med läkare som lever i sin egna lilla värld.

Nä. Tänk om man kunde få vara frisk så kunde man få vara glad och tacksam för det. Nynna på sånger och aldrig äntra en sjukhusdörr. Slippa veva med frikort.

Sen undrar jag åter.....Hur orkar sjuksköterskor med läkare egentligen?

Jag räds manliga läkare över femtio års ålder med vit hudfärg. Rasistiskt jag vet. Men det borde stå varningstext angående dom redan vid akutentrén.

Tur att jag skaffat mig en utländsk lyssnande kvinna på vårdcentralen, som till syvende och sist håller i den här utredningen angående lågpulsen. HA!

Fast frågan som jag helst löser först av allt-det är vad för i helvete för förkylning kontra flunsa jag och Pyret ådragit oss nu i flera månader. Jag misstänker Twar, men man är ju inte Gunde Swahn, så jag har svårt att se hur man ska få lämna såna dyra prover.

Ja. Go natt.

Urflippad debatt angående ökningen av sjukskrivningar pga psykisk ohälsa.

Jag vet inte, men den här debatten om människors galopperande psykiska ohälsa, den verkar ta allt större omvägar kring grundproblemet. Igår läste jag i ledaren på en lokaltidning (Mr X) att han ansåg att "den galne ministern med ansvar för sjukförsäkringen vars namn jag inte orkar nämna" var något på spåren när han ansåg att de sjuka skulle vara på sitt jobb under ett antal timmar per vecka.

"Människor i dagens samhälle känner sig inte behövda någon annanstans än på arbetet." Detta eftersom staten tar hand om människors välbefinnande från det att vi föds tills vi dör. Därmed blir vi inte längre viktiga för våra familjer. Vi behövs inte för varandra. Samt att föreningslivet har dött ut.

?

JAHAPP. DÅ FÅR VI TA DET FRÅN BÖRJAN DÅ.


Käre Mr X, du har då aldrig varit kvinna. Det märks. För vi är väldigt behövda förstår du. På många olika områden. Vi är behövda på arbetet, där vi ofta tar hand om sjuka. Vi har synnerligen många uppgifter i hemmet. Vi är definitivt behövda i vår släkt. Eventuellt tar vi i stor omfattning hand om våra barn, samt våra åldrande familjer. Det kan köra ihop sig det där, när vi väljer att skaffa barn sent i livet. Numer har det också blivit mer vanligt, med engagerade kvinnor i just idrottsföreningar, så kanske är man ledare även för ett handbollslag. Då står man där och ska gå en balansakt på knäskålarna.

Problemet är inte idag att människor, särdeles inte kvinnor, är för lite behövda. Problemet är att vi värderas utifrån våra prestationer och inte för dom vi är. Problemet är att när vården inte klarar sitt, så går vi kvinnor in och parerar upp för den.

Ett grundproblem är dagens organisationer och arbetstempo. Människors hjärnor är inte anpassade  för att sitta i öppna kontorslandskap, vara uppkopplade jämt på nätet och ständigt tillgängliga. Vi människor är tex inte som gjorda, för att i flexibilitetens namn, åka på poolturer i hemtjänsten. Där undersköterskan knappt hittar till rätt person, som hon ska hjälpa. I ett läge när patienten träffat så många nya undersköterskor den senaste månaden, så att han/hon inte längre orkar bry sig, om den som hastigt tittar in gör det den ska. Det gör ont i själen för den som lämnar mer än den hjälper. Sådant tär mer än en hög arbetsbelastning. Vården är inte betjänt av den typen av flexibilitet och effektivitet.

Det är vettigt att du säger att regeringen måste se över orsaken till den ökade psykiska ohälsan. Men det är tragiskt, att du ser det som en utopi, att samhället ska kunna ge hjälp. När samhället ställer människor arbetslösa och sliter ut de som arbetar - är det då inte skäligt att samhället försöker laga  de skador som de åsamkat individen. Vi måste anpassa samhället efter hur människors hjärnor är byggda, istället för att försöka göra tvärtom. Sluta tänka kortsiktigt ekonomiskt.

Vänsterpartiet har rätt i att det många gånger krävs en längre rehabilitering. Rätt rehabilitering.

I mina ögon har regeringen skapat ett problem där med. Arbetslinjen som gör människor sjukare med tidsgränser och utförsäkringar. Stressade människor utsätts för än mer stress. Sen har det på de flesta av inrättningar tillsatts KBT-terapeuter, eller Coacher i dess olika former, vilka ska bedriva korttidsbehandlingar. För fort ska det gå. Även där. En del av de där utbildningar går även fort kan tilläggas. Vad hände med valfriheten för de som ska ha hjälp? Det är inte så att snabbterapi kommer att fungera på samtliga personer. Var tog psykologer med både steg 1 och steg 2 i psykodynamisk terapiutbildning vägen? Socionomer med liknande terapeutisk inriktning. Ibland behöver människor få tid i sin behandling, och bli mötta av någon med en längre utbildning.

 Hursomhelst måste människors behov av hjälp matchas med rätt hjälp, och då måste det finnas alternativ och samarbete vård och myndigheter emellan. Det fungerar inte med snabblösningar på en hjärna som har gått sönder, eller på människor som bär på väldigt traumatiska upplevelser. Och anledningen till att jag lagt betoningen på kvinnor i mitt inlägg, är för att det är flest kvinnor som är sjukskrivna. Om jag inte förstått statistiken fel. Även om nu ökningen är störst hos unga personer.

Sammanfattningsvis Mr X, så är vi kvinnor överlag, inte i för liten grad behövda. Inte ens när vi är sjukskrivna. Vi är ofta för behövda överallt. Men vi vill bli sedda också. Inte enbart vara till för alla andra. Men det är klart att det är svårt det där - när samhället basunerar ut via arbetslinjen- att du duger enbart när du arbetar. Det gäller att ha självkänslan i behåll, vara frisk, ha tillräckligt med självbevarelsedrift och kanske nog med mod att byta arbete, för att klara sig utan att stressa sönder sig.

/Ett utdrag ur verkligheten 2013

Ja sen är jag medveten om att alla inte känner sig behövda. Många känner sig ensamma. Det är en stress i sig självt. Men lösningen kan aldrig vara att somliga ska arbeta sig till döds, medan andra aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden. Och sedd vill man bli vare sig man är arbetslös eller arbetsför eller sjuk. Inte bara vara någon när man presterar.

Föräldrainstinkt eller ren galenskap

Ja vafan ska man säga.

Pyret blev ju opererad igår. Väck med åtminstone delar av halsmandlar och polyper.

Nu håller jag verkligen tummarna för att det ska bli bättre framöver med snarkningar och annat

Men jag vågar inte tro fullt ut.

Det är svårt tycker jag att återigen ligga platt i utmattningens spår. Är förkyld igen. Sover ryckigt, blir fort arg, ryggen gör ondare, gränserna mellan mig och andras känslor är högst flytande.

Jag är ööööverkänslig. Mer än vad jag brukar vara. Det är nu extra svårt att möta underkänsliga människor kan jag påtala. Särskilt när de underkänsliga påtalar ens överkänslighet som om inga av ens känslor vore värdiga att tas på allvar.

Sen var ju Pyret så duktig igår. Jag hade förberett henne noggrant, lyssnat på frågor, svarat så gott som möjligt, också vi hade gått igenom några scenarion. Det är ju lika bra att inte måla upp en operation som om man ska på en vacker hälsoresa, där tårtor bjuds på i oändligheter, ballonger dinglar och fyrverkerierna sprakar. Trots att Pyret är ett barn då. Man behöver inte heller måla fan på väggen, men hålla sig mittemellan.

Jag blev helt chockad en gång då jag vaknade efter nedsövning. Hade ondare än vad man har när man föder barn. Skapligt. Och jag förstod inte varför. För de hade gjort lite annat än vad de sagt. Och gett mig fel smärtstillande förstås.

Lärdomen man kan dra av det, är att det blir illa när man tror man ska vakna i princip smärtfri, och vaknar med mardrömssmärta. Då är det bättre att veta -att när man vaknar så kan man ha ont.

Nu var det ju inte tal om några fuffensingrepp på Pyret här inte, så nån sån smärta var ju inget att förfasas över, eller tro att hon skulle ha. Men jag tror att det är bra att vara förberedd på att ev kunna vara illamående, trött och ha lite ont. Samtidigt ha tilltro till att man får smärtlindring och hjälp.

Nä. Jag är stolt över Pyret. Hon var knappt nervös innan och efteråt har det hitintills gått jättebra. Hon tyckte all sjukhuspersonal var bra och var överlycklig, över att hon fick se på film, under senare delen av uppvaket. Barn kräver inte så mkt.....ang filmen där.

Nämen jättebra personal var det. Tacksamt verkligen. Men jag är egentligen helt emot att mitt barn ska sövas ned och ligga med en massa sladdar. Så emot att jag hade lust att avbryta det hela. Jag ville bara hålla om henne och inte låta nån ta henne ifrån mig. Sen insåg jag att hade det varit Challe som skulle sövas för en liknande operation, så hade jag tagit det med en axelryckning. Harkel.

Jag tror grejen gäller nedsövningen....inte vad de gör under tiden så mkt...söva ner henne så hon inte är där...svarar. Det är jag emot. Rent psykologiskt. Inte praktiskt.

Man jag försökte tänka att jag inte var så galen som jag kände mig, utan att det var en normal föräldrainstinkt. Då skärpte jag mig. Äh. Man är inte mer än människa. Även om man nu ska vara såååå lugn jämt med sina barn och ingjuta lugn och trygghet.

Man gör så gott man kan och Pyret kände sig ju trygg. Huvudsaken eftersom hon var huvudpersonen.

Farmor

Jag tänker så ofta på dig farmor. Mer än på länge. Den bild jag oftast ser, är när du öppnar din lägenhetsdörr och vinkar. Få var så glada för besök. Få var så ängsliga för att gå bort på besök. Förlåt att jag inte kom oftare. För sällan. Jag ser också bilder på byrålådan i huset, där du hade din avklippta tjocka kopparfärgade fläta kvar. Du berättade att du var smal då, tog realen, och att din bror hotade att skjuta ihjäl dig. Jag ser tavlan på ängeln som hängde över sängen. Jag ser nyckeln gömmas överallt. Fågel, fisk eller mittemellan. Fingrarna som visade mig hur gubben Noak skulle spelas. Hur du ville höra mig sjunga under syrenerna, medan kaffet puttrade för länge och bakelserna smälte i solen.

Det var länge sen vi sågs nu farmor. Ett bra tag sen. Men lite är det så att jag numer ser dig var dag. Inte i hel bit eller i person. Men de där snabba kommentarerna, svaren på allt, fräknarna. Den korta kroppen. Spelandet på gehör på ditt piano. Sången. Fiolen som följer med överallt i trädgården.

Tonerna från trädgården löper som en lina från ditt spelsinne. Även när det raspar illa. För hon rättar sig. Jag ser dina fingrar när hon spelar på pianot. Sådär utan att notoriskt spela efter noter. Hon är liksom du friare än så.

Hon är också fri att säga det hon tycker. Jag känner ingen ärligare människa. Hon dribblar dock med sanningen ibland när det är till hennes fördel. Gjorde du det? Det tror jag. Jag hoppas i alla fall att hon inte följer ditt exempel, att rymma iväg med nån pojkvän på båt vid 14 års ålder, under ett dygn utan att säga nåt.

" Hur kunde de bli så arga mina föräldrar?" Ja man undrar ju.

Hon jag tänker på blir lika arg som du, när hennes rättigheter inte blir tagna på allvar. När hon var två år, så sa hon argt till ägaren på bowlinghallen, då det saknades barnpallar på toaletterna. Var gång vi mötte denna ägare på stan efter detta, så bad han hövligast om ursäkt för det inträffade.

Jag ser dig framför mig nu farmor, hur du ler. Tycker att hon är så bra. Jag ser också att du ställer fram ditt sjusorters kakfat, utan att tycka att du kan baka. Varför trodde du dig aldrig om någonting för farmor, när du kunde så mycket.

Jag ser dig också liggandes i sjukhussängen när syrran föddes. Du låg likt mamma på sjukhus då. För gallan. Jag tryckte på alla larmknappar hos dig och personalen sprang. Du bara skrattade. Pappa skrattade inte värst när jag sprang lös på förlossningen in till födande mammor. Du hade mer humor.

Det har hon här hemma med. Massvis med humor, skratt och prat i sig. Du tyckte jag dög och var omtänksam. Det är hon med här hemma. Hon satt och kramade en klasskompis på skolgården här i veckan, för att hennes farmor ska dö i cancer.

Nu känns det lite jobbigt farmor, men det där med sjukdomar. Sjukhus. Vem gillar det förvisso. Inte många. Men du var så nervös inför vartenda läkarbesök, tablett, doshöjning. Allt som hade med sjukvård att göra. Du vandrade hål i hallen och krävde att min pappa skulle komma med en gång. Hon med fräknar här hemma har samma skepsis som du till det minsta av tablett eller osmak i munnen. Jag kan erkänna att jag smällde igen ytterdörren, och gick ut förrgår, för att hon vägrade ta näsdroppar. Jag om nån har fått lära mig läkemedlens svåra läxa, men det får finnas gränser. Så tänkte jag igår.

Jag måste också erkänna att jag stundom känt irritationen krypa innanför skinnet, när en sjuk liten en ska serveras saker uppe i sovrummet. Omedelbart. Tycker, tänker pratar, svarar kvickt fastän hon är  sjuk.

" Tror du att du skulle kunna koordinera dina saker du ska ha lite bättre framöver. För en minut sen var jag uppe med nässpray. När jag kom ned så ropade du på mer vatten."

"Jamen när jag ville ha nässprayen så var ju inte vattnet slut din dummer."

Svar på tal. Och nog ska hon bli buren ibland fastän hon kan gå. Bara ifall att eller för att.

Jag tror bestämt att du ställde dig upp själv och klädde dig, när hemtjänsten inte kom i tid. Det var det där onda med ryggen du vet. Ja, ja.

Jag har tittat på henne och tänkt på dig farmor. Ibland har jag gjort det och skrattat. Ibland har jag känt att alla önskemål, allt tänkande, alla svar som krävs, alla tankar är lite övermäktiga. Förlåt. Både till den lilla tösen och till dig.

Fast hon är lugnare inombords än vad du var farmor. Du kände nog sällan lugn i dig tror jag. Det hon framförallt har i sig är ro. Även om hon är en känslig själ. Och vad gäller sjukhusen så har hon tuffat till sig.

Jag hoppas att du har ro farmor. Jag vet att du hade så svårt att släppa taget. Du ville gå där på stan med väninnan och köpa korv. Sjunga i kyrkan. Lyssna på musik. Den du lyssnade på när du gick bort. Jag såg dig under flera års tid efter att du gått bort, gåendes med rollatorn utanför din lägenhet. Där men inte där- till fullo. Bara en silhuett. Svaga toner. Det har inte känts rätt, för som jag läste ur dikten jag skrev på begravningen..." så fattades jorden en ängel och om jag kunde måla världen i dina färger så skulle jag det....."

Men nu behöver jag bara lyssna, se, höra toner ljuda så är din själ här. En vacker, lätt melodi i en palett av färger -den lever i mitt lilla Pyre var dag. Även om Pyret är sin egen förstås. Det vet ju både du och jag.

Om du vill lyssna farmor så sjunger hon körsång i kyrkan imorgon. Annars känns vi vid när syrenerna blommar va, kaffet puttrar, bakelserna är framme och någon spelar välkända toner.

Solbränna och alllllergi

Det bränner som fan i ansiktet. Tog på mig solskyddsfaktor 30 (!)......och satte mig i solstolen. Så kommer jag in och har bränt mig. Intressant. Jävulen verkar på många arenor.

Jaha annars hägrar allergipollenmarodörerna numer. Ryggen är mkt bättre så nu orkar jag vara ute...men nu är det så mkt pollen så bihålorna är igentäppta, näsan är trollstor och astman står på högkant. Fick häva ett anfall igår. Med Bricanyl. Kul. Resultat. Hjärtklappning, skakningar och kramper. Jaha. Kramper ja. Mest i fötter och vader som brukligt är, men sen råkade nacke och den känsliga vänstersidan på ryggen drabbas.

Moment 22.

Ute. Ingen luft. Bricanyl. Kramper. Kraschad rygg. Noll utevistelse.

Man får vara inomhus alltså. Om man nu inte hade djur, barn och ett liv.

Nä så jag får drälla till VC imorrn och försöka klämma dom på andra astmaförnödenheter.

Nu är det normalt inte så illa, men efter en fyra månaders förkylning, så är slemhinnorna uppblåsta som en illans röd hoppborg.

Men så har jag också undersökt olika allergitabletter då. Clarityn kan man får kramper av...men Loratadin...eller vad den nu hette..stod det inget om kramper om. Men om man då kollar vad de innehåller så bygger båda tabletterna på ämnet Loratadin. Löjl. Fusk. Ljugeri. Fjanteri.

Nä. Jag har fått kramper av de flesta av antihistaminer förut så jag får väl gå utan och nysa skit. Hästdamm i bästa fall.

Äh.

Pyret har i alla fall varit fräsch och frisk i ett antal dagar nu, och vilken skillnad på unge. Superglad, och än kvickare i kommenterandet.

Hon tycker att jag är galen förresten..."för att du gör som du vill mamma...du är ju inte som alla andra som går till jobbet precis."

Nä. Precis som om det vore självvalt då.

"Nä jag skulle ju inte vilja bo i en normal familj där ungarna fick gå på fritids inte."

Ungarna? Menar hon de prickiga då eller?

Tja. Ibland hänger man inte med.